JULIBARN

Ackompanjeras av ett sommarregn idag.
Faller stilla och tunt.
I tisdags fyllde jag 58 år…
Vart tog den tiden vägen?
Så mycket jag aldrig gjort.
Och aldrig kommer att göra.
Och sen allt det som blev.
Good and bad.
Man gör sina val, sen får man leva med dem.
Ta konsekvenserna av dem.
Det går aldrig att backa.
Men man kan välja om.
Välja nytt.
Ta en annan riktning.
Och förändra.

Den här tycker jag är så bra! Den sammanfattar nog ganska perfekt vad vi julibarn är för typer. Vi kanske inte är allt detta, men nog känner jag igen mig i både lejonet och hippien. Men framför allt i sjömansspråket… hahahah!

”Fyrtio är din ungdoms ålderdom
Femtio är din ålderdoms ungdom” skriver Lundell.
Är det därför jag känner mig som 35 istället för som 58?
Han sjunger att det är ”svårt att älska det här livet som det är”.
För mig är det lätt att älska livet.
Det gör jag från djupet av mitt väsen.
Men den där ”rastlösheten som blir värre med åren”…
Jag är benägen att hålla med.
Det är så mycket jag skulle vilja göra.
Så mycket frihet jag behöver.
Och det känns som det är det jag har nu.
Och det är nog just det som gör mig rastlös.
Jag har valt mitt liv.
Så som det passar mig.
Jag ”måste” inget.
Mina ”måstedagar” är över.
Det har de varit länge i och för sig.
Så frihet från det.
Och frihet från karriärjakt.
Frihet från andras åsikter om mig.
Frihet att välj de arbeten som passar mig.
Ekonomisk frihet.
Sammanfattningsvis…
No more fucks to give!

Bra människor i livet. Min svägerska är en av dem. Bra familjerelationer är viktiga för mig. Min mamma och mina syskon och deras familjer betyder mycket för mig.

Generationerna har packat in under mig nu.
Men jag känner mig inte som 58.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Men så säger nog många.
I huvudet är jag fortfarande 35.
Jag är noga med vem jag släpper in i mitt liv.
Bara människor som får mig att må bra.
Man behöver detoxa där också.
Och fysiskt försöker jag hålla mig i shape.
Har tappat 15 kg sedan jag lämnade det destruktiva förhållandet jag levde i.
Sorg och dåligt mående gör så med mig.
Men nu är jag noga med vad jag äter.
Behöver inte trösta mig.
Och jag tränar så gott som varje dag.
En sån frihet att få ha kontroll över allt sådant själv.

De där generationerna som packat in under. Min Fredrica, min systerdotter, hör till dem. När jag ser henne idag, redan 14 år, inser jag att tiden har sprungit iväg. Åtminstone för henne…

En snabb visit i Stockholm i måndags.
Ett möte och sedan middag med en väninna.
Firade min födelsedag en dag i förskott med henne.
Och sen tog jag tåget hem igen.
Tisdag – min födelsedag.
Hur tillbringade jag den?
Jo, jag jobbade, åt min frugala middag och tog en lång pw.
Låter som Ingmar Bergman.
Han levde på som vanligt med jobb.
Och åt alltid sina fiskbullar oavsett fest eller vardag.
Men så var han ju julibarn han också.

Som alla andra tycker och tror jag att mitt liv är så speciellt. Och det är det. För det är mitt. Det är unikt. Jag spelar huvudrollen i filmen om mitt liv. Alla andra är biroller eller statister. Och så är det för alla andra också. De spelar sin huvudroll. Viktigt att tänka på. Försöker alltid ha det i åtanke. Till och med i dina föräldrars liv är du bara en biroll. De har själva huvudrollen där.

Så hur vill jag ha det tills nästa gång jag fyller år?
Ungefär som jag har det idag, med några justeringar, är mitt svar.
Bra människor i mitt liv.
Passion och glädje.
Frihet på alla plan.
Mina deltidsjobb och uppdrag.
En tillvaro som ger mig frihet.
Fortsätta skapa mig det där livet jag inte behöver ta semester från.
Men det finns en sak jag hoppas mycket på…
Och det är att få komma upp i luften igen.
Kanske får jag den möjligheten…
Kanske…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.