Klockan är 07:15.
Det är som svalast ute.
Luften från de öppna balkongdörrarna får huden att dra ihop sig när jag stiger ur duschen.
Håret upp, facet på.
Och ett rejält lager 50-skydd.
Kaffe och frukost på balkongen.
Yoghurt med en skivad persika och sex stora knallröda jordgubbar.
Packar det sista i ryggan.
Nedanför mitt lilla lägenhetshotell väntar Irina.
Jag drar på mig hjälmen.
Hoppar upp bakom henne på moppen.
I sin rygga, som står fram mellan hennes fötter, har hon en liten högtalare.
Hon drar på gasen och svänger ut på vägen.
Sen lämnar vi Parga bakom oss till Queens Bohemian Rapsody.
Vinden är redan varm mot huden där vi åker fram genom det grekiska landskapet.
Vindlande svindlande vägar utmed bergen.
På ena sidan citronodlingar och olivlundar på sluttningarna.
Stora solgula frukter ligger fallna nedanför murarna.
Och på andra sidan, långt nedanför oss, det blå joniska havet.
Öar i horisonten knappast skönjbara genom värmediset.
Det luktar varm asfalt och uppvärmda bilplåt.
Och torr jord som blandas med havet.
Vägarna kantas av buskar med vita och rosa blommor.
Och kropparna av påkörda katter.
Och ett storkbo med fem storkar mitt i en liten by.
Religiösa små altare dyker upp med jämna mellanrum utmed vägkanten.
Och vägrenarna är fulla av petflaskor och skräp.
Skönhet och förfall i blandning.
Vi är på väg mot Acheron, eller Styx som floden kallades i grekisk mytologi.
Den man korsade för att komma till dödsriket.
Till Hades.
Karon hämtade upp själarna på ena flodbanken och tog dem över.
Men han var inte gratis.
Det kostade en slant.
Därför begravdes alla med ett mynt under tungan.
För att inte i evigheters evighet behöva vandra osalig utmed floden.
Men vi ska dit för att flodvandra.
Inte för att stifta bekantskap med Karon.
Hoppas jag…
På toaletten byter vi om till bikini.
Vi lämnar våra väskor till tjejen i servering.
Sen trär vi dubbla kondomer på Irinas telefon.
Och stoppar den i Irinas perforerade vattenryggsäck.
Sen börjar vi gå.
Vi stiger i precis där en iskall källa störtar fram.
Den har kraft och är bred.
Går inte att komma undan.
Mina ben domnar av kylan.
Det är ungefär 8 grader.
Ställer mig omväxlande på ett efter ett och masserar för att få blodet att cirkulera.
Jag kommer aldrig att klarar av att simma i detta, tänker jag.
För simma kommer vi att behöva göra vid några passager.
På sina ställen är det rejält strömt.
Benen vill slitas med.
Musklerna får jobba för att jag ska stå stadig.
Vid djupet, där vi måste simma första gången, är strömmen stark.
Och vattnet redan betydligt mindre kallt.
På sidorna är det höga raka kalkstensklippor.
Inget att hålla sig i.
Vi får kämpa.
Skorna tynger.
Jag har mina pw-skor.
De är inte så hala och de klarar alla stenar utan att det gör ont eller blir svårt.
Men just i simningen är de tunga.
Men Herre Gud vad det är vackert!
Dånande bedövande vackert.
De vita kalkstensklippor med sina mjuka urgröpningar.
Det ljust glasgröna vattnet.
Så klart att jag ser varenda sten.
Varenda fisk.
Fjärilar och trollsländor som dansar med oss på vägen.
Och högst upp grönskan mot den knallblå himlen.
Inte ett moln.
Irina har tagit med sig två små flaskor cava.
Vi skålar uppe på bron som korsar floden.
Bikinin torkar snabbt i värmen när vi går tillbaka mot utgångspunkten.
Högt ovan floden på en liten gångstig.
På hemvägen tar vi en tur om Nekromanteion.
Ett tempel tillägnat dödsguden Hades och hans gemål Persefone.
Solen är obarmhärtig när vi parkerar mopeden under ett olivträd.
Det är mitt på dagen.
Vi går upp mot ruinerna av det som en gång var templet.
Torrt gräs spretar mellan stenarna.
Nere i det underjordiska rummet är det svalt.
Här kunde man möta de dödas själar.
Inte ens ljudet av de ständigt spelande cikadorna hörs hit.
Tystanden är öronbedövande.
Högt ovanför Lichnos strand stannar vi.
Beställer in var sin Caesarsallad.
Sitter i skuggan och äter den.
Lyssnar på en tupp som ihärdigt gal nedanför.
Utsikten är svindlande som alltid.
Långt därnere ligger Afrodites grotta.
Afrodite, den sensuella kärlekens gudinna.
Varje kväll tar hon sitt kvällsbad i de turkos vattnet.
Such a perfect day.
Det är som att dra ett djupt andetag.
Och så är jag tillbaka.
Går mina välbekanta gator hemåt.
Genom sommarkvällen.
Över kullerstenarna i centrala Göteborg.
Knockas av doften av lind i blom.
Av de ljusa kvällarna.
Och svalkan när natten kommer.
Låser upp min dörr.
Drar in doften av mitt hem.
Tystnad och stillhet.
Enkla rena rum.
Bara ljudet av mina egna nakna fötter mot golvet.
Andas in.
Smeker växternas blad.
Allt som jag lämnade det.
Som det var då.
Som det alltid ska vara.
Packar upp.
Tittar ut på julinatten.
Hemma