NEW YORK NEW YORK – PART 2

Gå över broar.
Det är min grej.
Gör det hemma.
Måste göra det här.
Och i New York – broarnas broar.
Ikoniska.
Kända i hela världen.
Och så måsta jag ta mig ut till Williamsburg.
I Brooklyn.
Vad passar då bättre än att göra det via Brooklyn Bridge.
Men varför måste jag hit..?
Jo, det är där den stora communityn av chassider lever.
Jag är så fascinerad av dessa människor.
Vet att jag inte kommer att komma dem nära på något vis.
Men vill känna atmosfären där.
Insupa intryck.
Jaga det annorlunda.
Jag måste få titta mer.

Går till Brooklyn via Brooklyn Bridge. Så klart! Det finns nog få broar som är mer ikoniska än just denna. Idag ska jag ut på span…

Chassider är ultraortodoxa judar.
De flesta av dessa kom till USA under judeförföljelserna i Europa på 30- och 40-talet.
De har valt att konservera den livsstil de första chassiderna hade.
För 300 år sedan.
Här, i Brooklyn, har de byggt upp sitt eget samhälle.
Sin egen värld.
En stad i staden.
Ett gammaldags liv långt från vår moderna värld.
Men ändå mitt i den.
De använder inte smartphones.
Bara flipphones.
Deras äktenskap arrangeras av en äktenskapsmäklare.
Språket de talar är jiddisch.
Jag är i definitiv minoritet här.
Det går 9 chassider på en av mig.
Och min fascination är enorm.

Chassidisk man i typisk klädsel. Alla män, unga som gamla, är klädd så här och har hårkrullar och skägg.

Männen har sån där hårkrullarna på var sida om ansiktet.
Långa och dinglande.
Och antingen kippa eller hög svart filthatt, med kippa under.
Till detta bär de lång, tjock, svart rock.
Mitt i sommarvärmen.
Och om de tar av den så har den en vit skjorta under.
En sån med trådar på sidorna.
Även de små pojkarna har det.
Ja, alltså kippa och hårkrullar.
Inte lång rock och filthatt.
Ser det när de hämtas från skolan i de stora gula skolbussarna.

T.o.m. de små skolpojkarna har hårkrullar och kippa.

Även kvinnorna har speciella kläder.
Svart är den genomgående färgen.
Ibland ser jag beige eller brunt.
Inga färger i övrigt.
Och låga svarta skor.
Kjol en bra bit ner på benen.
Och blus som är knäppt ända upp i halsen.
Ofta en tjock kappa över detta.
Och en peruk.
Deras hår är antingen dolt eller bortrakat.
Många av dem har också en liten svar hätta bak på huvudet.
Som en typ av kippa för kvinnor.
En del har en hel scarf runt håret.
De använder inte make-up
Och inte kondom…

Även kvinnorna har sin speciella klädsel även om den är lite mer ”lössläppt” än männens. Men peruken och de svarta, vita och brun-beige tonerna i färger är genomgående. Och låga skor, alltid låga.

Jag letar efter ett fik där jag kan sätta mig och bara kolla.
Bakom mina solglasögon.
Men det blir lättare sagt än gjort.
Inte ett enda fik.
Inte en enda restaurang i hela området.
Går inte ortodoxa judar på fik?
Eller restaurang?
Nej, tydligen inte.
Det är definitivt ingen business att satsa på här.
Däremot finns det ganska mycket mataffärer jämfört med på Manhattan.
För de lagar och äter sin mat hemma.

Jag blir blåst på fik möjligheten. Slutar med att jag åker ut till Coney Island och fikar. Långt att åka, men det är både resan och målet som är grejen.

Jag pw:ar mig tillbaka till Manhattan igen.
Till den värld jag känner.
Den jag är hemma i.
Väljer Williamsburg Bridge.
På hitvägen tog jag Brooklyn Bridge.
Broarnas bro, liksom.

Tillbaka på Brooklyn hoppat jag av tunnelbanan och går sista biten tillbaka till Manhattan. Väljer att göra det via Williamsburg Bridge. Den minst kända av de tre broarna som förbinder söndra Manhattan med Brooklyn. Men den är magnifik, den också. Lite svår att fota för det är järnkonstruktioner överallt.

Har du shoppat, undrar några.
Inte en pryl, kan jag svara då.
Och jag har inte varit på något museum.
Det hade jag kunnat tänka mig om jag hittat något intressant.
Och tagit mig tid.
Men det blev inte så denna gång.
Jag har inte betalt för någon ”attraktion” förutom rundturerna.
Ingen tur upp i Empire State eller The Edge.
Men jag har andats in en massa weed!
För fan vad det röks på överallt.
Sedan det blev tillåtet här så är det överallt på gatorna.
Ja, utom i chassidernas område då.
Jag undrar vad detta kommer att ge för resultat om några år.
Det faktum att många går runt och är höga hela dagen.
Hur kommer den utvecklingen att se ut?
Tror inte det kommer mynna ut i något bra.

En kort stund på rummet varje morgon och varje kväll. Resten av tiden är jag ute och ränner runt på stan. Men jag har dragit högsta vinsten med denna utsikt över Manhattan Bridge.

När jag kommer upp på mitt rum tar jag av mig skorna.
Det är det första jag gör.
Låter fötterna komma ut i frihet igen.
Jag har packat två par skor.
Det måste jag ha.
Så fötterna får omväxling.
Behövs när jag går så mycket.
I övrigt är jag alltid lättpackad.
Reser med bara handbagage.
Alltid.
Behöver inte mycket.
Lever i mina pw-kläder.
Och de kläder jag reser i.
En klänning brukar jag ha med om vädret är varmt.
Den använder jag aldrig denna gång.
Inte heller den extra, lite ”finare” jumpern jag har med.

Sista dagen besöker jag Ground Zero. En plats fylld av sorg och minnen, men också av framtidstro. Den dagen det brakade lös här förändrade den värld vi kände i grunden. För alltid.
Det nya tornet som fått ersätta de två som en gång stod här. Det kommer alltid att stå i skuggan av minnet av dem. Alltid vara ”istället för”. De två tvillingarna var ikoner för hela staden. För en hel värld. Och det var väl just därför de blev måltavlor. Vissa saker går aldrig att förlåta.

Somnar och vaknar för sista gången med utsikten över Manhattan bridge.
Min fond under min vistelse här.
Min tavla.
Och som ljudkuliss det dånande skramlet av subwayen som passerar över brons järnkonstruktion mellan Manhattan och Brooklyn.
Hela dygnet.
Det blev mitt New York soundtrack maj 2023.
Sista dagen går jag till Ground Zero.
Den nya skrapan är vacker, men det går aldrig att ersätta de två som en gång stod här.
De var ikoniska.
De var New York.

Tar en tur på Staten Island-färjan. Åker förbi Frihetsgudinnan. Den vackra gåvan från Frankrike.
New York är gammalt och nytt. Stannar till vid synen av detta när jag går mot tunnelbanan för att åka till flygplatsen och kan inte låta bli att fota.

Tar mina väskor.
Går ner i tunnelbanan och åker mot Port Authority.
Dit jag kom för några dagar sedan.
Har jagat ”hela raden” på planet.
Och lyckats denna gång också även om det är mer folk ombord nu.
När vi lyfter vänder jag mig om.
Ser New York långt där borta.
Är det sista gången jag är här?
Eller kommer jag tillbaka?
När är sista gången för något…?
Det vet du aldrig.

När jag är på väg hem en kväll och korsar ett övergångsställe ser jag denna bild när jag tittar åt sidan. Vattentornen som är så typiska för NYC, graffiti och det höga huset med några tända fönster mot en himmel som mörknat blå-svart. Hej då New York. Kanske ses vi igen, kanske inte… Men jag hoppas det!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *