– Se nu kommer den lilla flugsnapparhonan igen.
Mamma pratar alltid om sina fåglar.
– Och den där hackspetten, den är jag så galen på! Den kommer och pickar på holken och då tror ungarna att de ska få mat och sticker ut sina små näbbar och då tar han dem!
– En gång fastnade den i buren av nät och då tänkte jag att nu tar jag den! För det hade jag kunnat. Den var helt instängd där och kom inte ut. Den skrek så gräsligt! Hel psyko var den när den inte kom ut. Men så tänkte jag att den har kanske ungar som väntar på den… Men jag slog lite efter den för att straffa den. Men sen lät jag den komma ut fast jag piskade till den lite på stjärtfjädrarna när den tog sig ut i det lilla hålet.
Vi sitter i junivärmen i skuggan på hennes altan.
Det klingar svagt från de små vindspelen hon har hängande strax utanför.
Inifrån hallen slår klockan.
Jag dricker kaffe.
Och mamma pratar om sina fåglar.
Jag öppnar kylskåpet.
Hittar en bit onsalakorv.
Skär en skiva.
Lägger den på det hembakta brödet.
På köksbordet står en bukett liljekonvaljer.
Lukten från dem känns svagt där jag står.
Älskade doft.
Barndom och skolavslutning.
Precis som smaken av brödet.
Och korven.
Barndom.
Allt är sig så likt.
Förutom att vi blivit äldre.
Mammas fingrar är sneda av artros.
Mitt hår börjar bli grått.
Pappa är borta sedan länge.
Nu är det Kenth som finns vid hennes sida.
Särbon.
På väggen i hallen hänger studentfoton på oss tre syskon.
Så längesedan nu.
Minnen som drunknat i åren som flutit förbi.
Landsvägen slingrar sig genom grönskan.
Och de små samhällena.
Genom ett sommargrönt junilandskap.
Med blå himmel.
Och mjuk sol.
På väg till studentfest.
I min barndoms by.
det som en gång var hemma.
Jag känner alltid ett slags vemod vid försommar och skolavslutningar.
Mitt ibland all glädje.
Och alla förväntningar.
För ett är säkert…
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Det kan jag se nu när åren packat in under mig.
Jag står en bit ifrån och betraktar.
Nere vid ån i partytältet är det fullt med folk.
Musiken hörs tydligt.
Det är upptempo.
Många som dansar.
Andra står utanför och pratar.
Skratt och sorl.
Och det där vemodet som klämmer till.
Jag fick beskedet idag.
På mail.
Att jag är välkommen tillbaka till TUI för vintersäsongen 23/24!
Så glad för det!
Så i november är det dags att sätta på mig vingarna igen.
En vinter med Thailandspendlande väntar.
Och jag känner mig så oerhört glad för det.
Tacksam.
Att jag hamnat på en så bra plats i livet.
Något jag inte planerade när jag tog studenten.
För en evighet sedan.
Och just nu vill jag inte vara någon annanstans.
För här är livet fint.
Mammas citronträd bär frukt.
Trots att det är juni.
Den uppstoppade fågeln på sin pinne börjar se lite luggsliten ut.
Klockan i hallen slår igen.
Vi sitter kvar därute på altanen.
– Ja nu ses vi inte förrän till jul kanske, säger mamma.
– Kanske, säger jag. Vi får se hur mitt decemberschema ser ut. Förra året var jag ju i Thailand över jul.
– Ja det var du ju. När får du schemat, undrar hon.
– I november, när vi börjar igen.
– Men vi ses ju till min 60-årsfest.
– Ja, just det, säger mamma. Det gör vi ju.
– Och kanske en dag eller två nere i Varberg. Om jag inte ger mig ut på den där flyg- och tågluffen som jag tänkt mig.
Vattenspridarens droppar bildar en regnbåge när solen slår i dem.
En traktor tuffar förbi ute på vägen.
– Nä, vi får väl äta lite lunch innan du åker tillbaka, säger mamma, tar sin urdruckna kaffekopp och reser sig.