Paths that cross will cross again…

”Speak to me
Speak to me shadow
I spin from the wheel
Nothing at all
Save the need
The need to weave
A silk of souls
That whisper whisper
A silk of souls
That whispers to me
Speak to me heart
All things renew
Hearts will mend
Round the bend
Paths that cross
Will cross again”
Paths that cross – Patti Smith

Så långt ögat kan nå…

– Jag kommer från en liten by utanför Ulricehamn, Tranemo. Där bor bara ca 1000 invånare.
– Vad heter den?
– Dalstorp.
Min flygvärdinnekollega bredvid mig i crewbussen vänder sig mot mig.
– Där har jag bott!
– Det är inte möjligt! När bodde du där? Vem bodde du med? För du är inte ursprungligen därifrån?
Frågorna bubblar fram och orden hoppar runt i munnen av förvåning.
– Nej. Och jag bodde inte ihop med någon heller. Jag flyttade dit själv, berättar hon.
– Men varför i hel världen flyttar man till Dalstorp utan att ha någon koppling till orten? undrar jag.
– Jag fick mitt första jobb där 1979. Jag var 19 år och fick jobb på Dalstorpsskolan som speciallärare för elever med svårigheter.
Det var alltså samma år jag gick ur nian. Vi gick en dag i veckan på Dalstorpsskolan på den tiden eftersom det var så många elever i Tranemo så skolan var full.
– Jag bodde i ett hus som var stort och omgjort till lägenheter. Det var inget hyreshus utan en stor villa. Det var rektorn som ägde det, berättar hon.
– Då vet jag precis, säger jag. Du bodde på Dalsgården, nere vid kyrkan.

Med en varm kaffe på en tidig morgonflight.

När vi pratade vidare visar det sig att vi hade flera gemensamma bekanta.
Hon nämnde namn på människor som hon känt och umgåtts med och på lärarkollegor som jag mycket väl minns som lärare under mina år på skolan.
Hon umgicks med ett av gängen i byn som jag inte var med.
De var snäppet äldre än mig. Jag var i en annan kompiskonstellation.

Vi jobbar ihop under hela dagen i bakre galleyet och pratar vidare om byn som blivit vår gemensamma punkt.
Hon bodde inte där så länge. Vad jag förstod så var det bra ca ett år.
Idag bor hon i London och pendlar till Stockholm för att arbeta på SAS.

En solig och sen eftermiddag på planet tillbaka till Gbg.

Våra vägar korsades alltså 1979 utan att vi egentligen visste om det.
40 år senare får vi arbeta ihop på några flighter på SAS och av en händelse inser vi detta.
Undrar hur många gånger det händer utan att vi uppmärksamma det?
Hur många människor som korsar vår väg har vi träffat förr?

Det är som om tiden kastat en osynlig lina från det förflutna långt in i framtiden där våra vägar ska mötas igen. 
Hisnande tanke…

När man försover sig…

Även en superpedantisk tidsfascist kan försova sig.
Jag erkänner! För det hände mig en lördagsmorgon i september…
Går in på toaletten. Sätter mig, lugnt och fint. Tittar med trötta ögon upp mot klockan på väggen vid badrumsskåpet…. Kvart i fyra.
KVART I FYRA!!!!
JAG HAR PICKUP OM 50 MINUTER!!!
Det brinner till i hela huvudet och det går vågor av obehag över hela huden.
Det här är inte jobbet man kommer försent till!

Mornings like this… Alla dessa vackra vyer man ser på en flygplats. Är det för att det är så obebyggt och så rensat från träd som himmelen är extra vacker där?

I en minut far jag runt som en speedad whippet.
Ni som vet, ni vet hur de brukar bete sig… Fullständigt galet!
BH:n åkte på. Strumporna före trosorna.
Allt i totalt fel ordning.
Men sen kickade den inre organisatören in…

Det tar mig ca 15 minuter att gå till hotellet för att möte de andra.
Det kommer jag inte att hinna. Inser att jag får ta en taxi till Landvetter.

En morgon på min väg till crewhotellet för pickup.

Jag ringer kapten på högtalartelefonen samtidigt som jag fixar facet.
Han har antagligen inte vaknat, alternativt är han i duschen, för ingen svarar.
– Hej Johan. Helena här.
Flygvärdinna på flighten till Samos nu på morgonen. Vi flög igår.
Jag har försovit mig. Kommer inte till pickup på hotellet utan tar en taxi direkt till Landvetter.
Ring gärna och bekräfta att du hört mitt meddelande.

Varför ringer jag Kapten?
Jo, för att han är chef för hela flighten. Jag hade dessutom flugit med honom dagen innan och när vi var ute en sväng på em och sa Hej Då, så bekräftade jag att jag skulle komma till hotellet för pickup.
Om jag inte tänker bo på hotellet med resten av crewet så måste jag meddela min purser och min kapten om detta så de vet.
Därav mitt samtal till kapten. Jag visste att han skulle vänta på mig i repan eftersom det var det sista vi sa innan vi skildes åt.

I solen på en charter-vändning

Nästa samtal går till Taxi Göteborg.
Beställer upphämtning kl 04.30 på Västra Liden för vidare transport till flygplatsen.

Jag avskyr att stressa på morgonen.
Jag går hellre upp 15-20 minuter innan jag behöver för att kunna gör mig iordning i lugn och ro.
Men så effektiv som jag var denna morgonen har jag sällan varit.
JÄKLAR vad snabb jag var!

Jag tog ett rejält djupt andetag och började göra det jag gör varje dag.
Jag vet att jag gör mig iordning på 15 minuter om jag kommer ner i varv. Det var dags att hitta dit nu.
Det yta som gäller så jag prioriterade det som syns. Om jag hann skulle jag dusch, om inte skulle det få bli ”raggardusch”. Det är ingen som märker, bara jag själv som är obekväm. Det får jag ta.
Kapten ringer och bekräftar under tiden som jag fixar det sista med håret.
– Ingen fara. Det är lugnt.
Vi ses på Landvetter.

Skönt med den typen av personer. Såna som litar på att man löser det.

Nya solbrillor! Måste ju testas på flygplanstrappan.

Och jag hann duscha. Perfekt!  
Och bädda sängen.  
Och flyktigt gå igenom flighten i Ipaden OCH äta ett microägg samtidigt.
Såg taxin från köksfönstret när jag hällde upp kaffet i termosmuggen. Ingen klarar detta utan kaffe!
Greppar väskan, kastar mig nerför trapporna, in i taxin och järnet mot Landvetter.
Anländer 3 minuter innan crewet och står och väntar på dem när de hoppar ur taxin.

Om det funnits ett pris för att snabbt svida om från trött ”hår-i-tofs-på-huvudet/bettskena-i-mun/grus-i-ögonen”-person till välmakead och välkammad flygvärdinna…. Då hade jag kunnat tänka mig att ställa upp!
Det är på misstagen man lär sig och jag tror det lär dröja väldigt länge innan jag gör om detta.

Nice – en kärlek pour toujours

I Upplands Väsby flyger planen lågt och morgondimman stiger från marken.
Det luktar kyla. Det är frostigt luften. Solen bänder sakta isär molnen på sin väg upp. Jag följer det från pendeltågets fönster på väg mot Arlanda.
Jag ska inte jobba idag. Jag ska åka till min andra hemstad. Jag ska till Nice.

I planet på väg till mitt andra hem.
Les chaises bleues – de blå stolarna utmed Promenade des Anglais i Nice.

Det är kallt på planet så jag tar på tröjan igen. Sitter längst bak vid ett fönster, som vanligt.
Det är en dansk flight med danskt crew. Jag mellanlandar i Köpenhamn och får sedan samma plan och crew ner till Nice.
Börjar läsa när vi lyfter, somnar efter en kort stund och sover i en timma.

Les galets – de stora mjuka runda stenarna som täcker stranden i Nice.
Solitude – en ensam bänk under en av de pergola man byggt på Promenaden för att ge skugga.

Långt därnere kullar Alperna sig vackert i diset. Mellan bergssjoken är det ett lapptäcke av åkrar i bruna, havregula och mörkt gröna nyanser.
Jag älskar inflygningen mot flygplatsen i Nice. Ser hela kusten från Cannes, Antibes och de vågformade byggnaderna i Marina Baie des Anges.
Havet kommer närmare och närmare innan vi till slut sätter hjulen i marken.

Promenerar ”Promenaden” om morgonen, in till stan. För mig ett måste – ljuden, dofterna, färgerna…
Och densamma om kvällen – med sin bleka pastelltoner och ljusen som börjar tändas. Vackert så det gör ont.

Fredo är och möter mig. Vi tar spårvagnen till Magnan och sedan buss upp till honom.
Sist jag var här var inte spårvagnen till flygplatsen klar.
Vi beger oss omgående in till stan för att äta. Inser snabbt att jag har för varma kläder…
Vi hamnar på Cours Saleya som så ofta. Marknaden är över för dagen. Blommor, frukt och grönsaker packas in i bilarna och platsen spolas ren.
Vi beställer lunch och en flaska rosé.  Efteråt strosar vi runt i stan en lång stund. Hamnar på Place Garibaldi, på Place Massena och till sist på stranden ”Beau Rivage” där vi ser kvällen komma, dricker Aperol Spritz och bara pratar.

En lunch i skuggan på en restaurang på Cours Saleya i Vieux Nice. Rosévin med isbitar som alltid.
En aperol spritz i solnedgången på stranden Beau Rivage.
Stranden Beau Rivage i skymingen. Varje strand har en privat, betalande, del och en allmän som inte kostar något.

Jag har levt med denna staden i 34 år. Sett hur den förändrats genom åren.
Från 1984 då jag första gången kom hit till nu.
Jag är inte här för att shoppa eller sola och bada. Jag vill bara vara när jag är här. Jag älskar att gå runt i stan. Kan gå i timmar. Hel staden är full av minnen för mig.
Jag inser att svalorna, som är så många och högljudda med sitt tjirpande när jag är här om sommaren, inte längre hörs.
Men färgerna är de samma.
Medelhavsfärgerna – blått som går över i turkos och glasgrönt för att mörkna i oliv.
Skymningarna är som en blek pastellpalett i vitt, rosa och blått. Vackert som om det inte vore på riktigt.
Och dofterna – sälta, cypress, pinje och värme.

Väntar på en Uber på Place Garibaldi med Fredo. Varma, småberusade och trötta.
Förmiddagskaffe med Jacques på Maison Margaux på Place Magenta mitt i stan..
Lunch med Gerard och Jacques på Le Biscarra.
Middag med Christina och Fredo på Le Felix Faure, stället där vi en gång lärde känna varandra, the place to be på 80-talet i Nice.

Jag tycker så mycket om att få träffa mina bekanta som finns kvar här nere. En del har jag kontakt med via sociala medier, andra vet jag var jag hittar, på vilka ställen de finns för förmiddagskaffe och lunch.
Alla de jag fortfarande har kontakt med lärde jag känna på ”Felix Faure”, stället ”to be” i Nice på den tiden då jag bodde här.
En av kvällarna äter vi middag där, Fredo, Christina och jag. Stället har förändrats liksom vi.

Pit stop på en av mina vandringar genom stan. Älskar att gå runt och bara vara när jag är här.

Nu har jag tankat värme, sol, skratt och nostalgi för ett tag.
Det är dags att åka hemåt, men jag är snart tillbaka.
Jag har en bit av mitt hjärta här – för alltid.
Nice och franska Rivieran gör så med en…

Det är vackrast när det skymmer…. Nice och ”Promenaden” i kvällningen. Alla dessa minnen…

Greklandscharter i september.

Jag sitter på trappan till främre dörren på planet och njuter av värmen. Jag sitter mitt i min flygande vardag med alla dess flygplats- och flygplansljud.
Jag både stänger ute dem och tar in dem samtidigt.
Plan lyfter och landar i en strid ström. Jag älskar att se dem lyfta. Kan nog aldrig tröttna på det.
Har fascinerats av det i många år, långt innan jag fick flygandet som profession. Alla dessa år jag reste på inköpsresor satte jag mig ofta i närheten av ett fönster på flygplatsen där jag kunde se dem komma och gå.

Älskar att se dem lyfta mot skyn. Den där känslan av frihet och äventyr. Världen är helt öppen för en.

Det vackraste var att se en riktigt stor jumbojet, en Boeing 747, lyfta. Det är en fantastisk känsla att sitta i den och lyfta också.
Det gjorde jag vid flera tillfällen från Frankfurt till Hong Kong med Lufthansa.
Den brukar kallas ”Queen of the Skies”.
SAS har tyvärr inga ”drottningar” i sin flotta. Det hade annars varit en upplevelse att få arbeta ombord på en.

Det här är också en vy jag aldrig tröttnar på, världen under mig och alla dessa vackra ljus.

Sensommardagarna i Göteborg är vädermässigt upp och ner. Ena dagen sol, andra dagen regn. Morgnarna är kyliga men att lyfta när dimman lättar från Landvetterskogarna är vackert så det gör ont.
I tre dagar har jag flugit charter till Grekland – Ioannina, Samos och Heraklion/Kreta. Jag ska göra samma sak denna helgen, men byter Heraklion mot Rhodos.

Att få njuta en halvtimma i värmen och solen i Grekland är ändå bra skönt. Det är välbehövligt och gör gott. Det är kort, men det är en fin stund.
Jag följer allt som händer runt omkring mig.
Ser några plan lyfta mot den blå himlen.
Ser piloten går runt planet och göra sin ”walk around”, sin okulära besiktning av planet.
Känner de speciella lukterna från en flygplats om sommaren – varm asfalt och jetbränsle.

Min vy från flygplanstrappan nere på Kreta. Ljud och rörelse hela tiden, men ändå en liten lugn stund där i värmen på trappan.

Jag sitter på trappan och förlora mig i tankarna en kort stund innan jag måste in och kolla att cateringen levererat rätt antal mat och att vi får den ”uplift” av dryck vi behöver.
Jag har fått förmånen att arbeta i hela fyra dagar med en purser som troligtvis förlängt mitt liv med ett år tack vara alla skratt.
Hela teamet har varit toppen, både i kabinen och på flight deck.
Passagerare tackar spontant för en rolig flygresa. Det känns verkligen bra.

Kabingänget ARN-IOA. Eftersom vi utgått från ARN är vi minimum crew på denna flight.

När vi landade i Göteborg efter turen till Samos satt jag på flight deck.
Eftersom vi kom söder ifrån så flög vi inte över stan. Det hade annars varit kul att få se den ovanifrån.
Det är inte ofta vi kan sitta hos piloterna. Är vi minimum crew är det inte möjligt. Då har var och en sin position och den måste vi sitta på vid start och landning.
Men när vi flyger charter från ”utestation”, dvs inte från vår hemmabas på Arlanda, då är vi alltid en extra. Det är då denna möjlighet kan ges.

Så galet mycket knappar och spakar! Jag beundrar dem som landar dessa stora tunga maskiner med sån mjukhet (oftast).

Men varför är vi en extra?
Jo, om någon skulle bli sjuk kan man inte få in någon stand-by eftersom det inte är på Arlanda.
Charterbolaget som vi flyger åt har därför valt denna lösning för att inte riskera att behöva ställa in resan för sina passagerare, vilket skulle vara mycket kostsamt för dem.

Landat i Göteborg efter Kreta. Här är vi en extra i kabinbesättningen.

En slinga med åskoväder och Sundsvall.

Den tidiga sommarens blå nätter har bytts ut mot sensommarens mörka mjuka.
Det finns en kvardröjande värme i luften.
Jag jobbade kvällspass den senaste slingan. Inte så jättesena som tur var eftersom jag blir så himla trött mot slutet av passen ju senare de är.

Gillade dock att få sovmorgnar.
I Stockholm åkte jag in till stan och drack en kaffe på Vetekattens lugna söta innergård, hemma i Göteborg tog jag långa svettig PW genom en sommarvarm stad och i det lite svalare Sundsvall kämpade jag mig uppför trapporna till Norra berget.

Blå timmen, när skymningen kommer. Mörka moln över Sverige idag.

Under söndagen drabbades vi av rejäla förseningar pga åskovädret som drog fram över landet.
Det påverkar så många och det skapar så mycket oro och frågor hos alla passagerare med ”connections”.
Vår danske kapten på en av flighterna bad faktiskt passagerarna att inte ställa för mycket frågor till oss då vi inte sitter på mer information än den vi delger via PA:t.
Många tror att vi har kontakt med andra flighter och kan be dem vänta med att lyfta. En del tror att vi har möjlighet att boka om dem så de kommer med nästa avgång.
Det enda vi kan göra är att se är ifall det finns fler flighter till deras destination under dagen, men huruvida det finns plats på dessa har vi ingen aning om.
Vi kan aldrig lova något eftersom det inte ansvarar för den biten och följaktligen inte kan komma åt den informationen. 
Det är till SAS informationsdisk man måste gå för att bli hjälpta vidare.

Finns information så skickas den till piloterna och vi får en sk ”connection list”.
Vi kan då tala om från vilken gate deras flight förväntas gå, om den är försenad, om de blivit ombokade till en ny avgång eller om de måste stanna i Sthlm en natt innan de får flyga vidare.
Det är så mycket vi vet i dessa lägen.

Rörigt även för oss när det blir förseningar. Här väntar vi på att en killa från Swedavia ska köra oss och ett UM (barn som reser ensamt), som skulle med vår flight, till vår maskin på utrikesterminalen där den stod trots att det skulle flyga inrikes. Resten av passagerarna bussades dit.

På måndag morgon hade allt lugnat sig och jag kunde ta en tur genom Sundsvall, där vi till sist landade som planerat, men försenade. 
Sthlm – Sundsvall är förövrigt, jämte Visby, vår kortaste flygsträcka.
Charmig liten stad såg det ut som, när jag via Storgatan letade mig fram till trapporna som skulle ta mig upp till utsiktsplatsen på Norra berget.
Vägen upp till toppen var trappor och en trälagd gångväg med fotstöd i form av tvärlagda träpinnar. Den övergick till slut i en stig och till sist en grusbelagd väg.
Den torra varma lukten av sommarskog var borta. Det var en tydlig doft av höst nu. Fukt, mossa, mättade löv, svamp och hög klar luft.

Rejält försenade landade vi till slut på flygplatsen i Sundsvall. Det är såna här dagar det är skönt att ligga på layover och bli hämtade och körda till hotellet i stan.

Och från restaurangen på toppen luktade det lunch.
Där pågick ett BNI-möte. Memory flashback för mig.
Jag köpte en kaffe. Mest för att jag ville använda toaletten. Den hade vägkrogsstatus, toaletten alltså, och för att piffa upp den lite hade någon bestämt sig för att ha små doftljus tända. Nice try.
Jag slog mig ner vid ett fönster och tittade ut över Sundsvall.
Min mage började snart kurra högljutt. Jag hade ännu inte ätit frukost. Behövde gå ner och göra det innan pick-up. 
Jag valde att gå samma väg tillbaka.

Så vackert uppe på Norra berget med Sundsvall långt därnere.

Frukost i lugn och ro på hotellrummet, varm dusch, makeup på plats, hår upp och till sist uniform på.
Packar ihop det sista och hissen ner till repan.
Redo för sista dagen på denna slingan.

Så gott som klar att ta hissen ner till repan. Bara uniformen som fattas…

We’ll never have today again…

I hissen upp till rummet tar jag av mig mina högklackade. Fötterna värker. Trampdynorna är svullna. En mening ringer i mitt huvud:
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…

Festsugna och redo för årets party! Delar av styrelsen, vår VD och en från vår valberedning förevigas framför fotoväggen. Fr. vänster: Pernilla, jag, Magnus, Christina, Marlene, Göran och Anna.
Jag, i min roll som styrelseordförande, kickar igång festen för våra 550 deltagare och kuppar upp Göran, vår VD,  på scenen för att tillsammans med alla hurra för honom på hans 65-årsdag som var i våras.

Jag står mitt i ett festande böljande folkhav med en gigantisk discokula ovanför mig.
Waterfront är fullt av dansande människor. De är överallt.
Musiken är upptempo maximalt, det är fullt ös på scenen och det glittrar över kropparna klädda till fest.
Det är en fantastisk stämning.
Bandet och Nina Söderqvist levererar 100%. Ståuppkomikerna Lasse Nielsen fick oss att vika oss dubbla av skratt till middagen.
Lena Philipsson var en succé.

Utsökt mat. Bästa vinet. Fantastiska uppträdanden. Feststämning och party. Så många människor som hade så otroligt kul tillsammans. Som en gigantisk firmafest!
Festtema: Studio 54 – Glitter oh Glamour! Roligt att se att så många hade gått in för att glittra och glamma.

Jag står mitt i alltihop med ett glas champagne i handen.
En svävande känsla. Som om jag betraktar det utifrån.
Det är ett sånt där ögonblick när jag hinner ikapp mig själv. När jag både är och registrerar att jag är.

Christina och jag i feststämning framme vid scenen när Lena Ph uppträder.
Lena levererar en kanonshow och ger oss hela 15 minuter mer än vad hon brukar!

Jag har varit en del av detta sedan 1996 när jag var med på mässan första gången.
Det har gått 23 år.
Idag är jag med i min roll som styrelseordförande för vår branschförening och ikväll firar vi att vi funnits i 30 år.
Denna samling människor som sliter och kämpar med sina företag. Det är så mycket blod, svett och tårar, för att använda ett klyschigt uttryck.
Men jag vet. Jag har varit där.

Jag har upplevt både framgång och motgång.
Uppgång och nedgång.
Jag har krupit runt på mässgolvet och lagt golv.
Plastat pallar så jag fått blåsor i händerna.
Målat väggar, satt upp elskenor och riktat spotlights.
Jobbat med hög feber och kroppen full av mediciner.
Jag har gjort kanonaffärer och jag blivit blåst av kunder som inte betalat.
Åke hem med gråten i bröstet efter dålig försäljning.
Och haft försäljningsrekord jag aldrig kunnat drömma om.

Feststämning de luxe! Lena Ph levererade över förväntan.
Styrelsen, valberedningen och vår VD får träffa och tacka Lena Philipsson för ett fint uppträdande och en bra kväll. Fr. vänster: Henrik, Göran, Anders, Anna, Helena, Lena Ph, jag, Magnus, Christina, Pernilla, Marlene

Klockan är halv tre när jag kommer in på rummet. Jag ställer mig i fönstret och tittar ut över den öde tomma mässan.
Jag vet precis hur Formex låter. Sorlet, ljuden, stegen.
Jag vet hur det luktar. Jag skulle känna igen den doften var som helst i världen.
Jag upplevde 9/11 på mässan. Vi stod och titta på TV-monitorerna som slogs på och kunde inte fatta vad det var vi såg.
Och några veckor efter tsunamin hade vi mässa. Vi miste kollegor där och vi hade kollegor som förlorade sina barn och familjemedlemmar.
Jag minns så många människor som inte längre finns kvar. Av olika anledningar.
En del har sålt sina företag och lämnat, andra har gått i konkurs, några har lagt ner och gått vidare med annat i livet.
Några har lämnat jordelivet, en del alldeles för tidigt.

Maximal feststämning! Glitter och glamour!

Jag inser att jag fortfarande håller skorna i handen så jag lägger ifrån mig dem på golvet.
Jag sätter på musik på låg volym, ”Il n’y a pas d’amour heureux”, det finns ingen lycklig kärlek…
Jag börjar packa ihop. Imorgon ska jag checka ut och åka hem. Jag viker kläderna, plagg för plagg.
Nålar ner mitt hår.
Drar av mig min champagnefärgad klänning.
Sminkar av mig.

Kvällen går mot sitt slut. Den sista pyrotekniken brinner av…

De orden som en fd kollega, som var inbjuden till festen, sa till mig när vi kramade om varandra och sa hej då, ringer i huvudet…
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…

Ett spjut av vemod och sorg rakt igenom all den där glädjen och upprymdheten som jag känt ikväll.
Alla de där som inte längre är kvar här.
De man en gång såg för sista gången.
Utan att veta att det var det…

Ett liv jag inte behöver ta semester ifrån

Jag är inte gjord för långa ledigheter.
Semester i 3-5 veckor. Det är inte min grej. Det passar inte mig. Och har faktiskt aldrig gjort det.
Jag vill hellre ha en vecka, max två, för att sedan jobba undan igen.
För mig blir tillvaron betydligt mindre stressig på det sättet. Och jag hinner inte heller bli uttråkad eller förslappad.
Och på så sätt har jag ju hela tiden något att se fram emot. Inte bara en gång om året utan ofta.

När våra passagerare går av får jag ofta sån lust att gå av med dem. Uppleva nya ställen. Se andra platser. Jag tror det ska bli tid till det nu.

För mig har det varit viktigare med miljöombyte och inte själva ledigheten i sig. Att få komma till nya ställen, eller för all del samma som tidigare, men att komma bort från det som är min vardag har gett mig energi.
Och det betyder inte att åka på exotiska resor.
Det kan vara så enkelt som att åka ner till sommarstugan i Varberg eller hem till min syster över en helg och bad utomhus i jacuzzin och gå på långa promenader med henne.

Men nu vill och behöver jag komma ut och resa. Jag vill till Nice till mina vänner därnere. Jag vill till New York igen. Och Hong Kong.
Jag vill gå runt på gatorna i Paris och London. Jag vill ta fyra daga i värmen och tanka D-vitamin.
Jag vill se Rom, Madrid, Berlin, Sicilien, Dubrovnik.
Jag vill till Singapore, Vietnam, Marocko, Bali….
Så många ställe – så lite tid!

På väg ut på stan, en ledig sommardag.

Jag vet att många ”experter” påstår att man måste ha minst tre veckor för att komma ner ordentligt i varv, men jag säger ”agree to disagree”.
Det får stå för dem.
Kanske är det så att de själva känner ett behov av detta och därför vill överföra det på alla andra, vad vet jag. Men jag struntar faktiskt i vad de säger. Alla fungerar inte likadant, det märker jag på mig själv och flera av mina bekanta.

Jag har haft tillfällen i livet där jag fullkomligt längtat till semester. Och när den börjar närma sig slutet så inträder någon form av jobbångest. Det har t.o.m. gått så långt att jag haft ”söndagsångest” för att det är måndag dagen efter.
Men vet du vad… Så kan jag inte leva, det vägrar jag, och så har jag tagit steget därifrån och till något nytt.

Återigen på väg ut en ledig sommardag. Det gäller att ta till vara på dem.

Under många år drev jag eget företag. Att då tro att det fungerar med en tre-fyra veckors sammanhängande ledighet är inte möjligt. Det är inte så verkligheten ser ut när du driver eget.
Jag har en instagramvän som skrivit väldigt bra om detta: www.kravallapa.se
In och läs på hennes blogg hur hon mycket klokt resonerar när det gäller semester och eget företag eller ansvarsroll i ett företag.

På väg till jobb en ösregnig dag i Göteborg. Kaffemuggen i högsta hugg och läppstiftet på plats.

Det är väl därför jag försöker hitta ett sätt att leva och arbeta som ger en balans som passar mig bättre. Ett slags halv-semester/halv-jobb hela tiden.
Det där livet jag faktiskt inser att jag mer eller mindre har. Det som jag inte behöver ta semester ifrån. 
Men missförstå mig inte. Det handlar inte om att jobba så mycket som möjligt typ: ”den som jobbar mest vinner när han dör”.
Tvärtom! Det handlar om att hitta det som passar mig.
Mår jag bra av mycket jobb – fine!
Vill jag ha en slappare tillvaro – I’ll go for that!
Jag lyssna inte på någon annan än min mage. MEN mitt val kommer att påverka antingen min fritid eller min ekonomi. Jag kan troligtvis inte få båda. Tough life!

Men jag brukar säga till mig själv: Helena, så länge du försörjer dig på ett korrekt (lagligt) sätt och inte lever på andra eller samhället, så gör du precis som du vill och ingen ska lägga sig i ditt val!
Och jag kan alltid välja om. Välja nytt. För man förändras och det som gällde igår gäller inte idag.

Augusticharter till Santorini.

När planet når en hastighet av 285 km/h på startbanan lyfte det från Göteborg på väg mot vackra Santorini.
Klockan är strax efter 6 på morgonen.
När vi stiger ser jag från min plats på mitt jump seat den mest trolska dimma snärja sig ut och in mellan skogspartierna. Tunna dimbankar ligger i milslånga slöjor över Landvetterskogarna.
Det är som en scen ur Sagan om Ringen.

Så svårt att återge i bild det vackra jag såg därnere. Dessutom togs bilden först när vi fått ”sign-off” för säkerhetsbälten och jag hade möjlighet att ta fram min mobil. Här är vi lite för högt och för långt ifrån det mest magiska.

Vår vikt är ca 70 ton. 15 ton av detta är bränsle, vilket blir ca 50L/person.
Planet är en Boeing 737-800 och det är fullt så vi har 181 passagerare ombord.
Det dröjer inte länge förrän vi är uppe på marschhöjd och dånar fram i ca 900 km/h och på dryg 11.000 meters höjd högt uppe i det soliga blå. Från marken ser man oss som ett litet litet plan följt av ett vitt streck av vattenånga.

Svårt att förstå, trots att det är min vardag, att däruppe jobbar jag och mina kollegor med att dra vår drinkvagn och serva och hjälpa våra 180 passagerare att få en fin flygtur. Och här nere är vi bara ett litet streck.

Det är fortfarande tidigt på morgonen. Många passagerare sover. De slocknade så fort de satte sig i sätet.
De som är vakna har precis fått möjlighet att köpa från vår drinkvagn. Trots den tidiga timmen var det en del som ville köpa GT, andra önskade bubbel och några föredrog kaffe. Och vatten. Vi säljer alltid mycket vatten.
Efter dryckesförsäljningen serverar vi den förbeställda maten.

Preppad drinkvagn. På en charter tar vi betalt för allt, även för kaffe och te. På en ordinarie SAS-flight så är kaffe och te gratis.

När vi fått klart allt är det vår tur att äta. Vi har lastad frukost och lunch ombord.
Ute i kabinen börjar passagerarna som sov att vakna till. Vi får en del ”pling” som vi svara på och serverar det de önskar.
Vår purser Micke var inne på 7Eleven innan vi gick till planet. Han köpte en rejäl längd av en kaka jag inte kan namnet på, men den var chokladig och hade nån form av chockladcreme ovanpå med små kokosflingor.
Den tar vi till kaffet strax innan vi landar. Kapten och jag delar på en bit för den är rejält stor!

Frukost på planet. Smakar fint när man har varit igång några timmar.

Det är en ganska lång arbetsdag idag.
Jag gick hemifrån kl 06:15 och vi hade pick-up vid hotellet kl 06:45. Vi kommer att landa ca 16:30. Jag brukar vara hemma ungefär 1,5 timma efter landning.
Planet ska ju tömmas på passagerare, vi ska bussas in till stan och sedan ska jag gå hem.
Det blir nästan 12 timmar.

I solen i Santorini med Marco. En fotostund på baktrappan i värmen medan städning pågår.

Dånet från planet är överallt. Ständigt närvarande när jag arbetar.
När det stängs av och det blir alldeles tyst känner jag att jag inte orkar så mycket mer den kvällen.
När man gått upp mellan 03-05 i några dagar och jobbat långa pass så känns det.
Jag väljer att stanna hemma och kolla ett avsnitt av The Handmaid’s Tale på HBO. Den är så tokbra! En dystopisk framtidsversion som jag mycket varmt rekommenderar.

Vackra Santorini. Här stod vårt plan parkerat i den timma det tog att städa och fixa med catering. Man vill så gärna få gå av en stund, bara en dag eller två…

Vid 20-tiden öppnar jag sovrumsfönstret mot den svala sensommaren.
Jag kommer att sova gott till klockan ringer vid 04:45.
Då ska jag åka ”deadhead” till ARN för att sedan flyga helgens två sista leggar, en ToR Köpenhamn.
Sen tar jag ett plan hem och lämnar flygandet för några dagar.

Glad för mitt nya liv och allt det bjuder på!

Easy is right – Right is easy

Jag har valt att ta ett nytt steg i livet.
Följa en tanke i en riktning som jag känt att jag vill gå. Låtit vägen svänga av lite för att ge mig själv möjlighet att testa en känsla som växt sedan i höstas.
En förändring av min livsstil. Ett nytt sätt att leva.
Jag har hintat det lite under vår och sommar, att något nytt är på gång. Och nu är alla steg tagna. Band knutna och andra klippta.
Nu är allt klart!

I flygplansdörren, i solen,  på en turn-round någonstans i södra Europa. Vad jag älskar detta livet!

Jag har sagt upp mig och jag har blivit tillsvidareanställd!
Ja faktiskt, på samma gång!
För ett par månader sedan blev jag erbjuden en möjlighet till fast tjänst 80% på SAS. Först tvekade jag. Ville jag förlora möjligheten till att själv bestämma när jag skulle jobba? Var det detta jag ville?
Men jag tänkte att min möjlighet att vara en av de som fick tjänsten var ganska liten så jag tackade ja.

Nya möjligheter, nya val, nya beslut att ta… Lyssna inåt. Vart vill jag? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag leva?

Och så fick jag det.
Skulle jag tacka ja eller skulle jag stanna kvar i resursen?
Jag lyssnade inåt. Vart vill jag? Hur vill jag leva? Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Så jag valde det första. Av flera anledningar.
1/ Det ger mig möjlighet att få utbildas på långflygningarna framöver
2/ Jag vet att jag har mina timmar under de magrare vintermånaderna.
3/ Det ger min möjlighet att ”bidda livsstil”, vilket betyder att jag kan lägga in i systemet om jag är morgon- eller kvällsmänniska, om jag vill ligga ute på slingor eller komma hem till basen på kvällarna, om jag vill ha layover i någon speciell stad, osv. Chansen att få ett schema som mer passar mig är betydligt större.

Att få nya möjligheter. Att få chansen till nya val. Vilken glädje!

Och så sa jag upp mig från PAf Rekrytering, det lilla kontoret utmed älven som jag tyckt så mycket om. Med massor av vemod i magen.
Men visst är livet så, ibland måste man säga hej då till sånt som man faktiskt gillar för att låta annat ta plats.
Redan sent i höstas började en tanke slå rot i mitt huvud. Jag ville resa mer.
Och för att göra det behövde jag rensa en del i min tillvaro.
Jag visste att det var nu, i denna fas i livet, jag skulle göra det.
Jag har ett jobb som ge mig möjlighet till bra priser på biljetter.
Jag är fortfarande ganska ung, nåväl allt är relativt, erfaren, resvan, stark, pigg och nyfiken.
Jag har en ekonomi som tillåter det.
Jag lever ensam och gör precis som jag vill med min tid.
Om jag inte gjorde det nu skulle jag ångra mig senare i livet…

På väg till jobbet. Jag är så glad att jag följt min mage och gått åt det håll som gör mig glad.

Men vintern var ”flygmager” och det gjorde att jag tvekade. Jag sa till mig själv:
– Helena, du kommer att veta när det är dags att göra det. Något kommer att hända som gör att du vet precis.
Och när jag fick den fasta tjänsten insåg jag att ”där kom svaret”. Det är så jag ska göra.
Genom åren har jag flera gånger upplevt att livet knuffar en i den riktning man ska.
När det flyter på och jag möter lite eller inget motstånd så är det vägar som är ämnade för mig.
Ju mer motstånd och svårigheter jag möter desto högre säger livet åt mig att byta spår.
Easy is right – Right is easy.

I serveringtagen uppe i det blå. Mer kaffe till passagerarna.

Den 1 september börjar mitt nya kontrakt.
Då börjar en ny fas, en som jag tror blir väldigt rolig.
Jag ska fortsätta designa mitt liv så det blir mer och mer så som jag vill ha det – ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.

Dagar i Varberg – att låta sig landa

Jag tvättar sältan ur håret och fixar mig en kopp kaffe. Jag väljer Francoise Hardys franska chansons att lyssna på medan jag börjar packa ihop.
Det är dags att lämna Varberg.

Solglitter i västerhavet och evigheten i en obruten horisont.

Huden har varit konstant svettig och oljig av värme och solskyddsfaktor 50.
Ansiktet har fått fräknar.
Bakändan ömmar av alla mil på cykel.
Dagarna har varit heta och nätterna varma. Lakanet har fastnat mot kroppsvärmen.

När sommaren levererar och stränderna befolkas ända till solen har gått ner.

Jag har levt långsamt. Tankarna har fått plats.
Jag har läst och jag har skrivit.
Jag har ätit på Brittas, på Olles och på Surf Saloon; pizza, burgare och räkmackor.
Fjärilar som förirrat sig in på glasverandan har fått hjälp ut.
Gäss har flugit förbi i högljudda sträck från en matplats till en annan.
Jag gav mig ut på en impulsiv flygtur över Apelviken, Varberg och kusten på min 56:e födelsedag.

Present till mig själv på min 56:e födelsedag – en flygtur med liten Piper.
Lilla Apelviken från ovan. Jag ser stugan längst ut till höger i bild.

Himlen har varit tunna slöjor av pastell om kvällarna. Jag har suttit ute och tittade på dem – rosa, vita, ljust lila.
Mina kollegor på SK580 flög förbi högt däruppe på väg från Paris till Stockholm.
Jag har lyssnat på konserter från Majas vid Havet. Tonerna gick fram genom den stillastående kvällsluften och jag hörde varje ord som sjöngs där jag satt.

Jag fångade dem på bild – mina kollegor på SK580 på väg till Stockholm från Paris.

Det har glittrat av sol i havet.
Det har doftat av tång och salt. Och nyponblom och kaprifol.
Temperaturen har pressats uppåt 30 grader om dagarna.
Gräset har bränts gult och stuckit mina fotsulor när jag gått på det.
En rödmyra har pissat på min fot.

Doften härifrån – tång, sälta, nyponblom. Sommar overdose.

Tågen har smekt husknuten på sin väg mot kontinenten och hem därifrån.
För mig som tillbringat mina somrar här är det en del av DNA:t.
När vi var barn stannade leken upp för oss när vi hörde plingandet. Vi avbröt det vi gjorde och rusade ut för att kolla. Vi tävlade och gissade från vilket håll tåget skulle komma. Var det godståg eller persontåg? Hur många vagnar var det?
Men detta är snart ett minne. En tunnel ska byggas och inga mer tåg ska gå här. Det kommer att förändra karaktären på Apelviken.

Tågbanan genom Apelviken. Jag kommer att sakna den när den är borta. Apelviken kommer att förändras med det.

Jag har tillbringat mina somrar här sedan jag föddes.
Rötterna går djupt.
På denna plats har jag skrattat, gråtit, älskat och gått sönder.
Jag älskar den finkorniga sanden, den som är omöjlig att få bort.
Jag älskar den raka obrutna horisonten, den som går rakt ut i evigheten.
Allt här är minnen. Av händelser. Av saker jag gjort. Av människor som inte längre finns – pappa, mormor och morfar och mormors två systrar som köpte en liten badstuga här på 50-talet och som gjorde att vi hamnade här från början.

Varbergs fästning från Getterön. Den har funnits där sedan 1200-talet, inte exakt som den ser ut idag, men grunden till den lades där på 1200-talet och jag tror det fortfarande finns några delar kvar från då. Hisnande.

När jag stängde verandadörren härom kvällen hörde jag en katt.
Den jamade pockande och tittade in på mig genom fönstret.
Jag öppnade dörren. Klappade den och pratade med den.
– Du kan inte komma in här. Du har ett halsband. Någon har satt det på dig för att du tillhör, sa jag och killade den mjuka pälsen medan katten rullade sig kelsjukt på rygg på stenplattorna. Du måste gå hem. Någon saknar dig. Du har ett halsband för att du tillhör.

På Brittas i den nedgående solen den 27 juli 2019, dagen då jag fyller 56.

Jag tillhör också, tänkte jag.
Jag tillhör platser som betyder något för mig. Det finns många när man har levt några år på jorden.
Jag tillhör människor som betyder något för mig och som jag vill tillhöra.
Men mest tillhör jag mig själv. Bara mig själv.

Varberg – ett av de ställen jag tillhör. Och älskar.