Mellandagsstandby och nyårslöften

På juldagen packar jag om min julfirarväska till jobbväska och sätter mig på tåget till Sthlm.
Jag har hemmastandby på Annandagen och ytterligare tre dagar efter det, denna gång mellan 06:00 – 16:00.

Göteborgs Centralstation i julbelysning. Som ett sagoslott från denna vinkel

Jag blir inte utkallad under dagen. Slöar i soffan med serier, skrivande och telefonsamtal. 14:30 ringer trafikvakten och ”släpper mig fri” samtidigt som jag får en tvådagarsslinga de kommande dagarna.
Jag ska flyga Stockholm – Las Palmas – Oslo och sedan sova i Oslo.
Det där är en låååång dag.
Morgonduschen i Sthlm tar jag 06:45 och på kvällen ställer jag mig under vattenstrålarna i Oslo kl 00:30. Själva arbetsdagen är nästan 14 timmar.

Ljusälgar på Nybroplan. Hoppas de får stå kvar hela vintern.

Jag firar annandagens seneftermiddag på Stockholms kitschigaste thaikrog på Nybrogatan med en rejäl portion Paneng Gai och julsånger bland de blinkande kulörta ljusen som fullkomligt översvämmar stället.

Ljuset och världen från ovan. Älskart’.

När vi landar i Oslo efter Las Palmas har trafikvakten kontaktat mig på sms.
Jag blir erbjuden en Oslo – Trondheim ToR dagen efter och ytterligare en natt i Oslo. Efter det passiv tillbaka till Sthlm och sedan utskriven från min standby.
Vinstlott tycker jag, då jag faktiskt får sista dagen så gott som fri och kommer hem ett helt dygn tidigare.

På väg ut i ett vintrigt Oslo. Tar på mig så varmt jag kan utifrån det jag har med mig i min kabinväska.

Min dag i Oslo tillbringar jag vandrandes. Som så ofta.
Jag går till Grünerlökka denna gång. Ett ganska trendigt och trevligt område lite till öster om centrala Oslo.
Jag spanar efter någonstans att sätta mig med en kaffe och mitt skrivande.
Hittar Parkteatrets kafé. Det passar mig.
Lite ruffigt, långt från de tillrättalagda kafékedjorna, med slitna soffor och utsikt över det tilltagande snöfallet och en vintrig park.

Väljer Grunerlökka idag. Ett trendigt och trevligt område lite öster om Oslo centrum.
Tar en kaffe på Parkteatrets lite ruffiga och mysiga kafé.

På eftermiddagen bussas jag ensam ut till Gardermoen för att ansluta till mitt norska crew som jag ska arbeta med.
Jag har ingen aning om var Oslos crew base ligger så jag kontaktar pursern, Kristine, och vi kommer överens om att mötas vid gaten.
Det känns kul att bli utslängd i ett nytt sammanhang.

Gardermoen en vintermorgon från säte 28A. På väg till Sthlm igen.

Nyår tillbringar jag i lugn och ro hemma i Göteborg.
Jag träffar vänner, dricker skumpa, tittar på fyrverkerier, fixar matlådor, tittar på film, skriver och tar långa pw’s.
På nyårsafton somnar jag före det nya året dånar in med dunder och brak.

På Bee Bar med ett glas vin och en shoppingkasse.

Nyårslöften slutade jag med för många år sedan.
Alla stora föresatser om ett bättre leverne, tappade kilon och ett rökfritt liv (jag har faktiskt varit rökare en gång i tiden) pajade redan dagen efter då man bakfull och pizzasugen kravlade sig ur sängen framåt lunch, tittade på röran runtomkring och med ett rosslande tände en cigg.

Göteborgs inlopp nyårsafton 2019 från OGBG’s rooftopbar.

Nu släpper jag. Det enda löfte jag ger mig själv att leva väl.
Är jag glad och tillfreds är det rätt.
Jag vill inte kompromissa utan väljer det som är bra för mig.
Jag brukar ju säga att mitt mål är att skapa mig ett liv jag inte behöver ta semester från.
Det tänker jag fortsätta med. Det och kompromisslösheten.
Min lycka och mitt liv måste vara mitt fokus.
Jag kan inte förstå att jag för bara några år sedan tillät mig själv att stanna alldeles för länge i ett förhållande som var dåligt.
Men gjort är gjort och kommer aldrig att göras om igen.
Jag tror jag finns här på jorden för att ta hand om mitt liv och göra det så bra jag kan.
För jag tror det är meningen med livet.
Att leva väl.

En lång och isande kall PW på årets första dag. Välkommen 2020! Come what may.

När julen inte blir som man tänkt.

– Vi får väl öppna våra egna paket som var ämnade till julklappsspelet eftersom det inte blev något, säger jag medan jag drar tandkräm på tandborsten.
– Ja, eller så byter vi väl dem med varandra, föreslår mamma.
– Nja… vad var det i din? undrar jag.
– En glaspingvin som jag köpte i Lettland.
– Här byts inget! Tror du jag vill ha en glaspingvin! säger jag med tandkräm rinnande ur munnen och bryter ihop av skratt.
Mamma ser lite förnärmad ut och hävdar bestämt att pingvinen är både handgjord, fin och liten.

Bubbel och vänhäng ett par dagar innan jag lämnar stan för att fira jul med familjen.

Jag inser att jag inte är någon traditionstyngd person.
Julklappar har min familj avskaffat för många år sedan. Det har jag inget emot. Jag köper det jag vill och har behov av.
Jag är trött på att tv visar samma program år efter år. Jag gillar variation och önskar jag kunde få mycket mer av det under julen.
I mitt eget hem finns inte en enda tomte och inte heller någon gran. Den vita plastgranen slängde jag när vi hade container i huset i höstas och jag brydde mig inte om att köpa någon ny.
Men missförstå mig inte, jag gillar julen. Jag älskar alla stjärnor och ljus. Jag gillar dofterna och julmusiken.

Dalstorpssjön på julafton när jag går en av mina långa pw’s.

Men i år blir min jul inte som planerat.
Inget jacuzzibad utomhus med bubbel i glasen och mössa på huvudet. Inget julklappspel. Inget julfirande hos min syster.
Hon, hennes man och dotter åker alla på influensan. Mamma och jag firar jul på säkert avstånd framför tv:n.
Men jag slapp ju risken att få med mig glaspingvinen hem…

Det ser kallt ut. Skulle aldrig få för mig att vinterbada som en del gör.

Istället tar jag långa pw’s i den by jag växt upp i.
Jag kan de få gatorna. Och husen. En del av dem numera obebodda, några ovårdade, andra oförändrade.
Tiden rör sig långsamt här.
På en av mina rundor hamnar jag på kyrkogården. Jag går länge bland gravarna. Läser namn och årtal.
Stenarna och plaketter över de människor jag minns blir fler och fler. Jag känner igen mer namn här än ansikten inne på ICA-butiken.

Kyrkogårdar har alltid fascinerat mig. Här på denna i Dalstorp, känner jag igen många namn på gravstenarna. Jag minns många av dem som ligger här.
En bortglömd grav. Människor ingen längre minns idag. Jag kan inte ens se deras namn på stenen längre.

Jag ser många gravar som ingen längre bryr sig om. En del stenarna har varsamt lagts ner. På andra går namnen i inskriptionerna inte längre att läsa. Kyrkogårdsförvaltningen ha satt upp små skyltar där man ber anhöriga ta kontakt för att tala om vad som ska göras med graven och de numera bortglömda som ligger där.
Hur snabbt glöms vi bort? tänker jag.
Efter två generationer har jag hört. Sen är det inte längre någon som minns en.

Jag känner de små skogsvägarna i min hemby. Så rofyllt att bara gå och samtidigt lyssna på en bok.
Jag gillar som sagt de där snöfria lite fuktiga vintrarna. På julaftonsnatten hör jag regnet smattra mot taket.

Helt osentimentalt inser jag att jag inte vill ha någon gravsten. Jag vill att min aska ska spridas för vinden.
Det finns ingen efter mig och oavsett så ska ingen ska behöva ta ansvar för min grav så den en dag riskerar att stå som ett sorgligt ovårdat monument över en människa som ingen längre minns.
De som finns efter mig ska vara fria från det. De ska inte behöva tänka på en grav att sköta om.
Vilka tankar man kan ha en julhelg…

Dalstorp julhelgen 2019. Blå timmen.

Mitt årliga bokslut snurrar i mitt huvud som vanligt runt jul.
Var befann jag mig förra året?
Var är jag nästa år?
Det har varit ett fantastiskt 2019. Jag har börjat flyga mer och avslutat jobb och uppdrag för att ge tid för det. Det var ett klokt och bra beslut. Det känns som jag jobbar mindre nu, men det kanske bara är en känsla.
Hur som helst har det gett mig möjlighet till ett par privata resor. Gott så.
Så vad för 2020 med sig?
Var kommer att hända?
Vilka steg kommer jag att ta?
Vilka människor kommer jag att möta?
Och vilka kommer att försvinna?
Det vet jag nästa år vid denna tid….

Bokslut över 2019. Om ett år vet jag hur mitt 2020 blev…. Nu kan jag bara undra.

Med sand mellan tårna i december

Sanden i Maspalomas känns långt borta nu.
Jag minns hur den kändes mot mina nakna fötter. Hur tungt det var att gå i den. Hur varm den var.
Alla nakna personer som struttade runt bland kullarna…

Bland Maspalomas sanddyner. Så underbart och så totalt annorlunda mot vårt eget december som råder just nu.

Det går en perfekt liten strandpromenad som passerar utanför vårt crew hotell. Den slingrar sig utmed havet och genom små shopping- och restaurangarkader.
När jag har kommit halvvägs sätter jag mig i skuggan, tar ett glas vin och tittar på folk. En av mina favoritsysselsättningar.
Jag skriver lite och fixar med några bilder jag har tagit. Det är varmt. Atlanten andas en liten bit ifrån mig.

Bougainvillea – denna underbara klätterväxt som alltid återfinns där det är sol och värme. Jag älskar den! På min pw utmed Atlanten stöter jag på den på flera ställen.
Solnedgång över Maspalomas och Atlanten.

Vid poolområdet är det palmer, sköna solstolar och solparasoll av torkade bananblad och gräs. Förmiddagen innan vår pick-up tillbringar jag där.
Jag har haft en jobbig natt då magen vänt ut och in på sig två gånger, en ofrivillig detox kan man säga… Måste ha fått i mig något olämpligt…
Jag låter mig roas av hotellgäster som gympar i och bredvid poolen samtidigt som jag lyssnar på en bok på Storytel och njuter av värmen i skuggan.

Kör lazy under solparasollet med palmerna som skugga. Det är ett underbart poolområde vid vårt crew hotell.

Ute är det jul överallt just nu. Malmö är en virvel av ljus och glitter när Anders, en av mina kollegor, och jag ta oss till Lilla Torg.
Där finns massor av ställen att välja på och vi hittar en cozy liten pub där vi tar ett glas och pratar bort ett par timmar.
Vi är jämnåriga och har båda börjat på SAS förra året. Vi har våra ”karriärer” bakom oss, han som operasångare och jag som företagare, och båda älskar vi vårt nya liv i luften. Så glad att få lära känna honom och så kul att dela erfarenheter med honom.

Julpyntat och fint på Lilla Torg i Malmö när Anders och jag hamnar där.

Jag har också mitt första stopp i Oslo och får en liten dos av nostalgi. Här tillbringade min personal och jag en vecka i januari och en i augusti under flera år då företaget medverkade på mässan som hölls här.
När vi bussas till och från Gardermoen åker vi dessutom samma väg som vi gjorde för att komma ut till mässan i Lilleström. Jag känner varje kilometer av den vägen. Varje byggnad.
Det var ett annat liv. Jag saknar det inte, men jag minns det med mycket värme och glädje.

På nostalgivandring i ett julglittrande Oslo.

Nu har jag flugit mina sista leggar innan jul. Kom hem i tisdags kväll med det sista proppfulla planet till Göteborg.
Denna slinga bjöd inte på en endaste natt i Norrland. Kändes nästan lite konstigt.
Jag fick sova i Malmö, Oslo och Las Palmas istället. Det gör jag gärna igen. Jag gillar variation. Jag vill se och uppleva så många ställen som möjligt. Det hade varit kul med en Norgeslinga. Kanske hamna i Tromsö eller Kirkenäs. Många kollegor har fått det så det är fullt möjligt.

Gör mig iordning för jobb. Makeup på och håret upp.

Samtidigt kan jag ju ”bidda” olika stopp, men ju mer ”bidd” jag har inne på min profil, desto mindre chans att man får dem då datorn inte förmår sålla.
Så nu har jag bara lagt in ”3-5 nights away from home base” + Las Palmas stopp 24-72 timmar. För som ni vet, så är det ju värme jag helst vill ha…
Och det har ju funkat fint. Jag ligger ju alltid ute på slingor och jag fick dessutom ett LPA-stopp.
Det dök inte upp något på januarirostern, men jag hoppas det kan bli ett till i februari…

Julstämning i mitt kök hemma i Göteborg.

Nu är vi mitt i de där jultunga dagarna innan det når sin kulmen den 24:e.
Jag sitter i sängen med en grå och lite glåmig decemberförmiddag utanför fönstret.
Bing Crosby sjunger White Christmas på min Ipad. Vackert och stämningsfullt.
Jag kör den på repeat och får feeling.
Om ett par dagar ska jag åka ”hem” och fira jul, men innan dess behöver jag bli klar med ett par saker så nu tänker jag ta tag i dagen.
God Jul!

Nyklippt och strax klar att gå på glöggmingel med styrelsekollegor i huset.

Standby, en klubbkväll och ett generatorfel.

Trafikvakten ringer mig när jag står i toakön på tåget.
– Jag har en slinga till dig imorgon. Du har check-in kl 10:15 och kommer att sova i Umeå.
– Toppen! svarar jag
– Det är en slinga på tre dagar så från söndag eftermiddag har du Waiting Period på Arlanda och måndag har jag ännu inget, men jag ska se vad som dyker upp. Allt ligger i din ”We Fly” app så du kan kolla där.
– Fint, det ska jag göra. Då vet jag, svara jag och vi avslutar.

Passivflight från Oslo till Stockholm med Philip.


Jag har min första standby sedan jag började. Ville helst komma ut på något så jag slipper vakna i ovisshet vid 03.35 om morgnarna för att vara redo att åka ut till Arlanda.
Vid standby hemma ska jag kunna inställa dig där inom 80 minuter. Det betyder att jag måste stiga upp och göra mig hyfsat redo – dusch, makeup och lite frukost – för att hinna ut inom denna tid.
Tycker därför jag drog en vinstlott när jag kom ut på en slinga i tre dagar och dessutom fick veta dagen innan vid vilken tid jag skulle inställa mig.

Vinter över Norge från ett flygplansfönster. Vackert. Som en svart-vit film.


Andra natten sover jag i Skellefteå. På hotellet med våfflorna.
Bestämmer mig för att avsluta kvällen i repan med en Expressen som jag hittade på planet och popcorn från maskinen. De bjuder på knäck och det slinker ner ett par stycken.
Plötsligt hör jag en omisskännlig danska och kikar upp.
– Carsten, darling!
– Älskling! Vad gör du här?
– Har layover, svara jag. Vad gör ni?
– Det samma. Ska du följa med oss på klubben här på hotellet? Vi ska gå dit nu.

Hamnar på mingelbild för Klubb V i Skellefteå med Carsten och hans crew. Oj vilken roligt kväll vi hade.


Klockan är 22:10 och helt plötsligt befinner jag mig på Klubb V i Skellefteå. Och det blir en massa dans. Ett helt träningspass med dans.
Det är som att kastas tillbaka i tiden. Till då när jag gick på gymnasiet och besökte denna typ av ställen.
Killarna står för bröt med bakåtvända kepsar. Tjejerna fyllegråter och får Carsten att känna sig som om han är mitt i Paradise Hotel.
Rökmaskinen arbeta orch konfettimaskinen skjuter iväg sitt silver som faller ner över oss som dansar i stroboskopljuset.
På golvet krossat glas och utspillda drinkar.
Vakterna börja plocka bort de som inte längre fungerar bland folk.

Dagen efter klubbandet tar jag en löprunda i hotellets gym.


Klockan 01:20 öppnar jag dörren till mitt rum. Det brusar och ringer i huvudet av musiken. Jag sminkar av mig, sätter upp håret på huvudet och stoppar i bettskenan. När var jag ens ute så här sent sist. Och på Klubb?? Måste vara åratal sedan.

Tillbaka på Arlanda där vi tömmer maskinen och fyller den med nya passagerare för att åka mot Östersund.


Jag får nya flighter under söndagen och måndagen. Slipper sitta stand-by och vänta.
Sista dagen, måndag, vaknar jag i Luleå klockan 11. På vägen ner till Arlanda blir jag omschedulerad till en flight ToR Östersund. Ser att planet sedan ska vidare till Göteborg och mycket nöjd inser jag att jag kan att få sova hemma redan i natt.
När vi landat i Östersund får vi veta att planet har fel på en generator och vi riskerar att bli kvar där i natt.
Som tur är finns en Airbustekniker i Östersund och han är hemma och kan komma ut till flygplatsen för att avhjälp problemet.

Lämnar denna slinga en snöig måndagskväll. Hade ju hoppats jag skulle landat i Göteborg ikväll men så blev det inte…


Två timmar försenade landar vi till slut på ARN i ett rejält snöfall och jag åker till Solna för att sova.
Det får bli tåget hem på tisdag morgon, precis som planerat.
Lyckan var kort, men samtidigt glad att vi slapp tillbringa natten i Östersund. Då hade missat mitt tåg hem till Göteborg på tisdagsmorgonen också…

Stockholms Central en decembermorgon. Dags att åka hem till Göteborg.

Att hitta hem

Det mörknar snabbt i Sverige nu. Tåget passerar ett kompakt svart på sin väg mot Stockholm.
Nyss var det sommar. Nu är husen julpyntade.
I 1,5 år har jag pendlat fram och tillbaka mellan Göteborg och huvudstaden nu. Gått och lagt mig när andra satt sig att äta middag och gått upp mitt i natten för att ta mig ut till Arlanda för check-in.

På väg ut en kväll i somras för att träffa vänner.

I mitt privatliv finns ingen vid min sida.
Jag har valt att leva ensam efter ett förhållande som gjorde mig illa. Som fick mig att ta beslutet att aldrig mer utsätta mig för detta igen.
Jag vill ha min frihet.
Jag vill kunna tänka och uttrycka mig fritt.
Jag mår bra nu. Min mage krampar inte. Mitt hjärta är varmt igen.
Såren i hårbotten är borta. Sömnen är lugn.
Nu är magin tillbaka i mitt liv.

En bild som så väl speglar glädjen med mitt nya jobb.

Jag tillbringade ett par dagar i min hemby, hos mamma och min syster.
Det andas en massa minnen, av svunna dagar och människor som inte längre finns.
En del av de man växte upp med finns kvar, många har lämnat.
Ett par gator korsas mitt i byn vid ett litet torg, i utkanterna några industrier.
Jag stannade här de år jag var ung, men sen var jag tvungen att bryta upp.
Det var inte för mig. Här hade jag gått på grund.
Jag hade andra drömmar, andra behov.

Lite sådär vardagsslapp…

Jag vill vara en bra människa. En god vän och en snäll person.
Jag lever inte alltid upp till detta. Jag är människa och jag har mina sidor – bra och dåliga – som alla.
Jag har gjort människor besvikna genom livet, men jag tänker inte bära andra människor problem.
Jag kan bara ta ansvar för mina egna.
Jag bränner hellre broar än gör våld på mig själv för att tillfredsställa andra.

På ett hotellrum någonstans…

Det kommer att finnas nya människor i ett ständigt flöde i mitt liv.
Några av dem kommer att betyda mer, andra kommer att snabbt försvinna.
Jag är inte rädd för ensamheten. Jag tycker om den.
Det är så jag har valt mitt liv.
Samtidigt tycker jag om att vara en del av ett sammanhang, att umgås med vänner, med min familj.
Det finns för- och nackdelar med alla val du gör.
Jag måste välja det som är mest jag, det som tillfredsställer min själ.
Jag drar runt på ett bagage av erfarenheter livet gett mig och fortsätter ge mig.
Det är dessa som ständigt omformar mig. Som gör att mina behov förändras.
Jag försöker analysera det som händer mig, min reaktion på detta och vart det leder. Ta lärdom av det.
Jag frågar mig ständigt vad som gör mig glad, vad jag vill ha ut av det som är kvar av mitt liv.

I ett provrum i en butik i Helsingfors.

Och jag inser att många gånger är det bästa jag gjort de gånger jag släppt taget.
När jag kastat mig ut.
Ibland har det suttit långt inne, men jag har gjort det.
Lämnat och gått vidare. Hittat något nytt. Hittat glädjen och energi igen.
Och jag vet att var jag än hamnar i världen kommer jag att hitta hem.
Hem till mitt inre, till mig själv. Till tryggheten inuti mig själv.

Jag är så glad att jag tog steget och ändrade inriktning på mitt liv. Att jag sökte till jobbet som flygvärdinna och vände upp och ner på hela min tillvaro.

Nu ser jag Stockholms ljus.
Jag ser Stadshuset med sina tre kronor upplysta på tornet.
Jag är hemma här också.
Inuti mig själv är jag alltid hemma.

Las Palmas i november

Ok, Las Palmas alltså. Hur i hela friden hamnade jag här? Fyra dagar i november?
Ja, varför inte?
När jag upptäckte att jag fått hela 10 dagar tomma på raken på min roster visste jag att jag behövde åka någonstans. Det var ju precis detta jag velat.
Hittade en fyradagars till Las Palmas med Ving från Göteborg. Sagt och gjort. Jag klickade på beställknappen.

Visst känns det exotiskt med kaktusar. Då vet man att man är ”långt borta”.
På promenad utmed stranden den första kvällen. Hittar ett ställe där det finns en massa gamla fiskargrejer och båtar och så en restaurang precis vid havskanten.

Vädret är behagligt på dagen, ca 20-24 grader, men blir lite chilly när solen försvinner, då blir kylan i vinden blir märkbar.
Jag är frusen av mig vilket ju inte hjälper det hela.
Fördriver dagarna genom att vara å ena sidan turist, å andra sidan göra det jag gör hemma.

Sitter en stund på takterrassen på kvällen och ser solen gå ner. Bara att se solen denna solfattiga november är en gåva i sig.

När jag besöker ett nytt ställe brukar jag åka turistbussen ”Hop on Hop off”, eller liknande. Och sedan går jag mycket och långt. Bästa sättet att lära känna.
På min tur med bussen hoppar jag av i gamla stan och strosar runt.
Betalar 13 kr för att gå på toaletten och får en flaska mineralvatten på köpet… eller var det tvärtom…
Jag letar länge efter någonstans att äta på sidogatorna till Calle Triana, som är en shoppinggata. Ratar några ställen och på de som intresserar mig är det fullsatt.
Till slut är jag så hungrig att jag bara sätter ner ändan på en stol och då blir det därefter.
Hamnar där maten är medioker.
Äter upp, betalar, ruskar på huvudet åt mig själv, sveper det sista rödvinet ur glaset och går vidare.

På min promenad genom de gamla delarna av Las Palmas.
Vy från tornet i katedralen. Pittoreskt med husen som klänger uppför sluttningarna. Tänker att det måste vara en fin utsikt högst där uppifrån…

På kvällen äter jag tre små tapas och dricker ett glas vin på ett ställe nära hotellet.
Det ingick i bussbiljetten jag köpte. Vilket klipp!
Tar ett glas till bara för det är så skönt att sitta där.
Jag bor precis vid stranden Las Canteras i Las Palmas.
Här finns massor av restauranger och turister. Jag smälter in fint bland alla andra bleka nordbor.

Meningen med resan var värme, sol och miljöombyte. Det har jag fått. Detta liknar inte min balkong i BRF Kraftstationen i Göteborg.

På morgonen äter jag långsam frukost.
Dricker mycket kaffe och ser duvor som slåss om brödbitarna bland borden på terrassen.
Sen sitter jag på takterrassen under parasollet i skuggan och skriver. Har två viktiga saker att färdigställa, ja och så detta blogginlägg då.
Träffar en annan ensamresande kvinna på frukosten. Hittar henne igen uppe på taket och vi fortsätter prata mellan stunderna av tystnad och skrivande. Hon jobbar på bokförlag, som förläggare.

Gör mig iordning för att ”göra” Las Palmas.

Jag ger mig ut på löprunda utmed havet.
Det är 24 grader varmt och strålande sol. Svetten skvätter om mig.
Jag kryssar mig fram mellan flanörerna och de övriga löparna.
På ena sidan, på uteserveringarna, är det fullt med folk och på den andra, på stranden, likaså.
Det tar sin tid att eftersvettas klart när jag kommer upp på rummet. Sköljer upp mina kläder så de inte ska stinka ner hela väskan på hemvägen imorgon.
Nu hänger de på tork i badrummet.

I solstolen, i skuggan, på takterrassen. Så skönt att få stänga av vardagen lite, men har inget emot att detta blir ett stående och hyfsat regelbundet  inslag i densamma.

Det jag vill ha, värme och miljöombyte, det får jag.
Det är skönt att få sätta vardagen på paus i några dagar och bara försvinna. Inte bry sig så mycket.
Det är precis det här jag velat med förändringen av mitt liv.
Och mitt liv är verkligen helt annorlunda mot förr.
Är så glad att jag gjorde detta. Att jag såg chansen, tog den och tackade ja när livet bjöd upp till dans ännu en gång…

Vy från min löprunda. Magic!

Decemberschema och Ishotellet

Öppnar försiktigt ett öga och kollar på mobilen. Klockan är 23:47. Jag har sovit i tre timmar.
Försöker vrida mig till sömns, men inser att det faktiskt inte går denna gången heller och sträcker mig efter boken.
Och så kommer jag på att decemberschemat borde vara möjligt att se nu. Och så fort tanken kommer måste jag ju bara… Så ”My Roster” åker fram.
Nöjd med vad jag ser tar jag boken och ger mig i kast med slutet på mordhistorien jag tryckt i mig i några dagar nu.

Parkerat på Kirunas flygplats. Den lågt stående solen bildar en vacker gloria runt vårt plan.

Nerifrån gatan hör jag basgång och ”untza untza” från någon Umeåraggare som drar förbi.
Jag gör ett nytt försök att somna. Retar mig på raggaren, men känner till slut hur jag långsamt flyter bort och sjunker neråt.

Ett iskallt och vitt Kiruna tar emot oss. Solen är redan på väg ner och gruvan ligger inbäddad i ett disigt moln.

Dagen efter. Kiruna. Vi landar i ett sagolandskap.
Redan från det lilla fönstret i bakre galleyet ser jag de snöklädda bergen mot ljust blå vinterhimmel. Under oss är det helt vitt.
Jag kan förstå vad människor som aldrig sett snö känner när det ser detta, då till och med jag, en sörlänning som inte gillar snö och vinter, känner mig hänförd vid åsynen.
Solen står lågt. Det är inte många timmar per dygn som den är ovan horisonten nu.
Om en månad sjunker den under.

Underställ på! Jag hade förberett mig väl för vår tur till Ishotellet.

Vi har ett långt stopp denna gång. Nästan ett dygn.
Och fyra av oss i besättningen har bestämt oss för en tur till det berömda Ishotellet i Jukkasjärvi.
När vi har väntat på bussen i 20 minuter i -20 grader inser vi att den inte kommer och tar istället en taxi.

Entrén till det världsberömda Ishotellet. Klockan är inte mycket, ca 14:30, men det är redan rejält mörkt..

Is och snö på detta sätt är mycket vackert.
De har verkligen gjort konst av det de har och ”grävt där de står”. Vilken otroligt kreativ och värdefull idé detta är.
Vi går ut och in genom alla rummen och tittar på inredningar av is. Rummen är öppna för besökare till kl 18:00. Därefter stängs de och de som hyrt dem får ta dem i bruk. För sviterna gäller från kl 15:00.

Detta var mitt favoritrum. Tyckte om de små ”korgarna” om hängde i sina tunna istrådar från taket.
Ett annat av de fina rummen. Här blinkade ljusen sakta i cirkeln över sängen. Mycket vackert!

Ishotellet står kvar över sommaren och hålls då nerkylt av solenergi.
De rum som varit i bruk längst för tillfället har varit det i 5 år nu tror jag de sa. Isen åldras och därför måste inredningen göras om med jämna mellanrum.
Baren var ny för året och temat var ”nöjesfält” så detaljer från det fanns överallt. Jättefint och proffsigt gjort.

Baren med sitt tema ”nöjesfält” I fonden syns ett Pariserhjul och till höger en berg-och-dalbana. Man gör inredningen både för hand och med CNC-maskiner.
Mina kollegor Julia, Eric och Karin på plats framför Pariserhjulet i baren.

Jag är glad att jag får möjlighet att uppleva detta ”arbetandes”.
Jag hade aldrig åkt hit annars. Detta är alldeles för kallt för mig.
Vackert ja, men obehagligt kylig. Vinter är fint på film och på vykort. Och från ett flygplan eller en crewbuss.
Hela jag drar ihop mig. Jag får svårt att andas. Mina ögon rinner, liksom min näsa. Glasögonbågarna blir iskalla och när de möter huden smärtar det av kylan.
Det hala underlaget gör att jag inte kan röra mig snabbt och få upp pulsen och värmen i kroppen.
Det här funkar helt enkelt inte för mig. Jag föredrar Göteborgsvinter, dvs +2 och fukt…

Vi passade på att ta en drink i baren innan vi åkte tillbaka till Kiruna i vår varma taxi.

Min håg står helt klart åt värmen och det var därför jag blev så glad när jag såg på min roster att jag har ett Las Palmasstopp på 26:45 timmar i mitten av december!
Yippeeeee!!

Kristallkrona av is så klart! Otroligt vackert!

Vad motiverar mig?

Min syster och jag håller regelbunden kontakten via telefon. Våra olika liv och avståndet mellan oss gör att vi inte har möjlighet att ses så ofta.
Häromdagen var hon i Gbg och hade några timmar lediga på em, mellan möten. Och just den dagen befann jag mig i Sthlm.
Sånt är livet.
Och det var just det, och det faktum att jag sa att jag ännu inte visste huruvida jag skulle jobba över juldagarna, som föranledde riktningen vårt samtal tog.
Om hur vi vill ha våra liv.
Vad som motiverar oss och vad vi gillar.

Genuin glädje och tillfredsställelse över livet som det blivit för mig och över de val jag gjort då jag följt min mage.

Att jag skulle ha så mycket nomad i mig som det visat sig att jag har, det visste jag nog inte riktigt.
Eller jo, till viss del, men jag inser när jag pratar med framför allt min syster, att det livet jag lever är otänkbart för väldigt många.
Men jag gillar det oförutsedda i mitt jobb. Att aldrig veta riktigt var jag hamnar.
Jag har ”biddat” ”nights away from home, 3-5 days”, vilket gör att jag har stor chans vid schemaläggning att få just det.

Tidiga och kalla novembermorgnar i norra Sverige. Ingen önskedröm men trots det älskar jag det.

Det blir väldigt mycket me-time när jag ligger ute på slingor.
Jag går långa pw, när vädret och temperaturen tillåter, och jag skriver och läser mycket.
Datorn är med så jag kan svara på mail och jobba undan en del om det skulle behövas.
Livet blir ganska långsamt på stoppen, särskilt om de är långa.
Ibland går vi i crewet ut och äter tillsammans eller hittar på något, men det händer inte så ofta som man kan tro. Var och en har behov av att rå sig själv.

Svinottetidig morgon på ett hotell någonstans. Min vana trogen frukost och fix på samma gång.

Sen det där att inte veta från månad till månad hur mitt schema ser ut, om jag är ledig vissa helger, om jag kan vara med på den där festen jag är inbjuden till.
Ja, det är väl inte det bästa, men jag får leva med det.
Jag kan ju försöka byta mitt pass, men det är inte alltid lätt med tanke på de regler som finns runt detta.
Man kan också välja att jobba i ”fast grupp”.
Då arbetar du x antal dagar och är ledig x antal dagar, hela tiden rullande på det sättet.
Jag har valt att inte göra det. Jag vill ha de där lite längre sjoken med lediga dagar som man ofta får om man jobbar ”variabel”, vilket gör det möjligt för mig att resa iväg så som jag gjorde till Nice i september.

Inför vintern har jag biddat Las Palmas-stopp. Jag hade ju en layover där i 24 timmar i februari och det vill jag så gärna ha igen.

Jobbet i luften blir en livsstil. Det är inte något som passar alla.
Jag var nog ganska medveten om det när jag sökte det, men inser det ännu mer nu när jag snart arbetat här 1,5 år.
Att jag är något av en social ensamvarg har nog gjort att denna nya tillvaro passar mig så bra.
Och också det faktum att jag inte har familj underlättar.

Kabinpersonal – vad kallas vi och vilka är vi?

Jag hör ofta många kalla oss flygvärdinnor/flygvärdar för steward eller stewardess och jag har förstått att det råder lite oklarheter runt detta. Många verkar tro att en steward är en manlig flygvärdinna men det stämmer inte, så här kommer en liten förklaring till våra olika yrkesbenämningar.

Winter is coming… Parkerat vårt plan i Skellefteå och skyndar på stegen för att snabbt komma in i värmen.

Flygvärdinna/Flygvärd
Alla som arbetar i kabinen har den grundläggande utbildningen för detta. Den får vi när vi utbildas första gången och varje år har vi sedan nödträning med alla grundläggande kunskaper runt nödsituationer.
Det gäller oss alla som arbetar ombord – kabinpersonal och piloter.

Där går de, mina fina kollegor, i kylan på väg till planet en tidig morgon i Skellefteå. Så mycket roligt vi hade de korta leggarna vi jobbade ihop.

Steward/Stewardess
En steward/stewardess är ansvarig för mat och dryck ombord.
Det är på långlinjerna till Asien och USA som dessa är verksamma i business class.
På kortlinjerna har vi ingen matservering eller dryckesutbud på det sätt att det behövs någon som har stewardrollen.
Det är dock inte ovanligt att en steward flyger i crewet men dennes roll är då inte som steward utan som flygvärdinnan/flygvärd.

För att bli steward/stewardess krävs en utbildning.
Den handlar då enbart om mat och dryck och serveringen av denna ombord. Med andra ord – det som krävs i extra kunskap för att kunna göra det jobbet.
De flesta som har denna roll har redan ett förflutet inom restaurang och det brukar vara ett krav för att bli antagen till den utbildningen.
På SAS markeras stewarden med ett smalt streck på sin kavaj.

Dessa magiska morgnar från ovan molnen! Jag tror aldrig jag får nog.

Purser
Sen har i kabinchefen – Pursern.
De är våra arbetsledare och den som är ytterst ansvarig för hela kabinbesättningen och den som ger oss våra kommandon och styr vårt arbete.
För att bli purser krävs ytterligare utbildning och man måste ha arbetat som fast anställd i minst tre år för att få söka den.
Pursern är ytterst ansvarig för säkerhet och service ombord.
Vi har nästan alltid en Purser på våra flighter, men ibland om det saknas en så får någon i kabinpersonalen som nått seniorstatus och gått utbildningen till SCC, Senior Cabin Crew, gå ”higher” och ta rollen som kabinchef.
Seniorstatus nås efter ett minst ett år som fast anställd flygvärdinna/flygvärd.
Pursern markeras på SAS med tre smala streck på kavajen eller epåletterna på skjortan på männen och på överdelen av ärmen på klänningen eller toppen på kvinnorna.

Så många gånger jag suttit på mitt jump seat när vi lyfter och landar och tittat ut på landksapet under mig eller molnen och solen. Så mycket tankar det flyter runt i huvudet på en då. Så vackra bilder jag ser varje dag jag jobbar.

Skulle det finnas två pursers på en flight går den ena av dem higher och den andre lower.
Hur bestäms det då?
Jo, det är en av dem som är schedulerad på flighten och den andre får då antagligen flighten på en stand-by annars sätter man inte två pursers på samma flight vid schemaläggning.
Den som från början var planerad som purser har då rollen som higher och är den som är kabinchef för flighten.
Det är samma som händer de gånger det finns två kaptener ombord.
Jag har varit med om båda.

Pendlarkväll, en ferry flight och vintertid

Det är fredagskväll på Centralen i Göteborg. En av mina fyra pendelhubbar. Nu ska jag åka upp till Sthlm igen.
På vägen hit kändes det som jag mötte idel AW-människor som skulle ut och ta ett glas vin.
Låtsades inte se dem. Drog stoiskt min väska med den arbetsammes stolthet.

Jag är ganska tidigt på plats och hinner med att slå en liten lov inne på Pocketshop.
Kollar lite nya titlar som jag är intresserad av att läsa. Köper inget idag.
Läsandet går långsamt just nu. Jag somnar ju så fort jag slår upp boken framför facet på kvällen.

Så vackert man belyst Centralstationen i Göteborg. Älskar det turkosblå taket. Vi behöver snygg och stämningshöjande belysning när mörkret kommer till Norden.

Jag sätter mig på en bänk där jag har uppsikt över tiden.
Det passerar en strid ström av människor.
Fyra unga kvinnor går förbi. De ska uppenbart ut på fredagskväll i Gbg. De är uppklädda. De skrattar högt. Klackarna klickar mot stengolvet. Det står ett doftmoln av parfym runt dem. Det glittrar av stora halsband i urringningarna.
Andra har långa arbetsdagar som en hinna över ansiktet. Eller är det det faktum att det för flertalet är sista dagen i veckan som gör att det är trötta ögon.
Människor går till och från tågen med små kabinväskor efter sig.
Ska de tillbringa helgen i Göteborg eller någon annanstans?
Eller ska de hem efter jobb på annan ort?
Pendlar de så som jag gör?

Centralen i Göteborg med det upplysta hotellet. Ser varmt och inbjudande ut.

På en bänk mitt emot sitter en kille och hugger in på en hamburgare.
På bänken bredvid sitter en kvinna med sina två överenergiska kids. De stojar och skriker.
Jag orkar varken med lukten av burgaren eller barnens skrin så jag går ut på perrongen.
Mitt röda MTR-tåg går från spår 7. Dörrarna är inte öppna ännu. Det är redan många som står och väntar på att få stiga ombord.
Jag har laddat ner en film jag ska kolla på under resan.
Kände för något komiskt idag så det blev Bridesmaids. Den visar sig vara riktigt rolig faktiskt. Kommer på mig med att skratta högt vid några tillfällen.

Tidig lördagskväll på Kafé Magasin med Jörgen och Patrik. Också här har de lyckats fint med stämningsbelysning. Gillar stället. Enkelt, trevligt och prisvärt.

På lördagen har jag layover i Göteborg.
Får sova hemma och passar på att gå ut med Jörgen och Patrik. Vi hamnar på Kafé Magasin på Tredje Långgatan.
Sugen som jag är på en löjromspizza passar det mig utmärkt eftersom det finns på deras meny. Med den i magen och ett glas vin i kroppen somnar jag både tidigt och snabbt.
Planet går inte förrän 11:10 på söndagen och vi har pickup 09:50. Vi har dessutom ”fått” en extra timma denna natt eftersom vi ställer tillbaka klockan.
Det är sovmorgon med andra ord.

Väljer säte 1A och får en helt egen rad i Plus-klass på hemresan då vi flyger tomt.

Även denna flyger jag den ena leggen ferry, alltså tomt plan.
Vi har passagerare med oss ner till Teneriffa, men hem är det bara vi.
Det är en lång flight när inget finns att göra. Jag läser ett par tidningar som någon lämnat kvar.
Pursern bjuder på julmust och pepparkakor. Lania och jag sitter länge och diskuterar relationer och hur vi ser på dem.
Vi fixar vår mat och äter. Vi sitter på flightdeck och pratar med våra kollegor där.

Julmust och pepparkakor på flighten hem. Man kan bara älska pursern för denna omtanke!

När vi äntligen får gå ner i Göteborg är vi trötta. Klockan är strax efter 23.
Vi bussas in till stan och jag tar min väska och går hemåt genom en öde höststad.
Det faller ett försiktigt regn.
Det är vintertid nu.
Den kom igår.