HÄLSNINGAR KONTROLLFREAKET

Det kan verka som om mina dagar, och veckor, är fullmatade.
Det är de inte.
Jo, ibland, men sällan för någon längre tid.
Jag är bra på att skapa luft i tillvaron.
Behöver det om mitt liv, som jag inte ska behöva ta semester ifrån, ska fungera.
Jag är bra på att bara släppa.
Och på att snabbt se vad som är viktigast här och nu.
Ta en sak i taget.
Att fokusera på det som är just nu.

Jag gillar att ha kontroll. Struktur och rutin är ett måste för mig. Och trots att mitt liv är ganska ”kaotiskt” i många människors ögon har jag bra koll på tillvaron. Jag har mina knep.

När jag åker upp till Sthlm för att flyga så släpper jag det andra.
Och när jag tar av mig uniformen släpper jag flyget.
Då ligger de leggarna bakom mig.
De kommande ligger i framtiden.
Jag kan inte göra något eller förbereda dem förrän strax innan.
Men jag har järnkoll på mitt schema.
Både flygschemat och det som rör de andra uppdragen.
Jag vill ju inte ”fucka up” och missa något…
Och nu har jag äntligen lyckats tvinga mig att använda enbart digital agenda.
Det var en plågsam förlossning, men nu är det gjort.
Börjar redan älska det faktum att jag alltid har med mig min kalender.

På en flight är det mycket som kan hända. Mycket som är utanför min kontroll. Det är helt ok. Jag får ha koll på det som är möjligt. Det andra får jag lämna därhän. Som att vi ibland landar alldeles för sent, eller på fel flygplats pga omständigheter.

Men på ett ställe är jag fortfarande analog.
Och det är när det gäller vissa förberedelser inför flygningarna.
Det är inte så mycket, men några smågrejer kan vara bra att ha på en lapp i fickan när jag jobbar.
Då jag inte behöver ta fram ipaden varje gång jag undrar något.
Jag brukar notera namnen på mina kabinkollegor och på piloterna.
Jag skriver ner avgångs- och ankomsttiden, samt flygtiden.
Om det är en tidsskillnad på destinationen skriver jag ner den också.
Jag noterar vilken gate vi går från.
Och vilket flightnummer vi HAR.
Och hur många passagerare vi har.
Hur många det är i Plus och i Go.
Förändringar sker ända fram till vi är boardade så detta kan ändras en del, men då har jag i alla fall en grundkoll.

Det är väldigt mycket som inte går att kontrollera. Som tiden som går. Åldern som sätter sina spår. Det kan jag inte göra något åt. Då släpper jag det och gör det bästa av det jag har och det jag kan. Jag försöker hålla mig i form så mycket som det går, jag älskar att umgås med människor och jag dejtar en massa.

Sen jag går jag in lite mer på specialen.
Jag skriver ner om vi har några Pandion- och Diamondpassagerare och var de sitter.
Dessa är ju våra mest frekventa kunder och har en del förmåner.
Jag vill därför ha koll på var de sitter när jag arbetar med serveringen.
Sen vill jag veta var passagerare med mindre barn sitter.
Dessa ska ju ha speciell flytväst och ett barnsäkerhetsbälte som fästs i förälderns.
Vi har personer med nedsatt rörelseförmåga ombord.
Och har vi blinda personer så ska dessa ska briefas på ett speciellt sätt.
Ibland har vi ensamresande barn.
De sitter längst bak så de som arbetar i bakre galleyet har ansvar för dem.
Sen kan det vara djur som är med ombord.
Och det kan vara människor som deporteras.
Allt sådant kan jag se innan flighten.
Och det gillar jag att ha koll på innan jag boardar och när jag rör mig i kabinen.

Väldigt mycket av det arbete vi gör är rutin. Men det finns så mycket som händer som inte går att förutse. Och alla möten med våra passagerare är unika och nya varje gång. Jag blir alltid lika glad när vi får beröm och de tycker vi är glada, roliga och trevliga. Och säger det till oss. Det är det bästa som finns.

Maten är en annan viktig grej att ha koll på.
Om det är crewmat lastat vill jag veta det.
Beroende på vilken position jag har i kabinen så ska jag ansvara för att kolla att den är lastad.
Vår crewmat är nämligen ett ”no go item”.
Maten till passagerarna på de längre flighterna tittar jag inte på i detalj.
Jag bara noterar hur mycket det är.
Resten tar jag när jag är ombord och vet vilken position jag ska arbeta i.

Tiden som går kan ingen göra något åt. Den går inte at stoppa. Så det gäller att göra det bästa av det jag har just nu. Det kommer inte tillbaka.

Jag gör så här också i jobbet på rekryteringsföretaget.
Jag har en rider jag jobbar efter för att inte missa något.
Och det är ett datum varje månad som jag inte får missa – redovisning av moms och arbetsgivaravgifter till Skatteverket.
Och inbetalningen av dessa.
Inte lika mycket att ha koll på som på flighterna eftersom här är dagarna sig lika på ett annat sätt.
Men jag vill inte missa något.
Jag vill att de ska lita å mig och att det jag ska göra blir gjort.
Och så den där ”att-göra-listan” som alltid ligger på mitt skrivbord hemma.
Jag skriver ner och låter huvudet släppa det.
Allt från bokslut i eget bolag, kallelser till styrelsemöten som ska skrivas till att boka klipptid.
Det blir enklare att leva då.

NATTMANGLING I GREKLAND

Dags att flyga till Chania, Kreta, igen.
Om en stund ska jag gå till pick-up med crewet.
Vi flyger från Göteborg.
Tomma ner och fulla hem till ARN.
Crew Controll, aka Trafikvakten, ringde igår och erbjöd mig denna flight.
Skulle egentligen suttit på ett tåg till Sthlm i morse.
Men nu slapp jag det och fick jag en sovmorgon.
Min dag skulle egentligen bestått av en ToR Köpenhamn och sedan en till Östersund.
Nu blev det Kreta i stället.
Gillar de där kasten.

Nedgående sol i väst och ett tomt plan till Chania, Kreta. Jag ägnar tiden åt att skriva, äta, prata med kollegor och titta på en serie jag laddat ner, Borgen.

Medan jag gör mig iordning funderar jag.
På det där som rev och slet i mig.
Som fick det att göra lite ont.
Om känslor som inte lyder.
Som inte är lika rationella som hjärnan.
” Vad fan ska man med känslor till.
Dom gör ju ändå som dom vill” sjunger Magnus Carlsson.
Jag förstår vad han menar.
Men guppen och groparna kommer.
Det är livet.
Ingen går fri från dem.
Jag är en i grunden mycket positiv människa.
Det finns liksom inget depressivt i mig.
Men jag är full av olika känslor inuti.
De allra flesta sprittande och glada.
Jag är bra på att ta för mig av livet.
Missunnar mig inget.
Men de som är kvar är väl det nordiska tungsinnet.
Och det kommer upp till ytan då och då.
Stråken av vemod som går som tunna trådar genom glädjen.

Jag är så innerligt glad för att få flyga igen, men det har nog inte undgått någon. Bara det är tillräckligt för att skingra de mest jobbiga känslor. Det och de människor, vänner, som finns i mitt liv.

Och sakta tar jag mig upp.
Jag bearbetar genom att prata om det jag känner.
Det är mitt sätt att hantera.
Tvingar blicken uppåt.
Framåt.
Och det blir alltid bättre.
En torsdagskväll med vänner.
En helg med flygningar.
Tyngden av de sorgsna känslor från veckan börjar snabbt lätta.
De stannar aldrig så länge hos mig.
Jag resonerar med mig själv när de kommer.
Känslorna vill inte alltid lyssna.
Försöker klamra sig fast.
Men till slut vinner alltid logiken.
Och livet är så förbaskat bra just nu.
Skulle bara behöva bli lite förälskad tror jag…

På väg till Kreta för att hämta hem charterturister. SAS har ingen egen charter. Idag flyger vi för Airtours som köper denna tjänst av bolaget.

Jag fixar facet och tar på mig uniformen.
Sätter upp håret och knyter scarfen.
Sen tar jag på solbrillorna och hoppar in i hissen.
Jag går Kungsgatan neråt.
Fullt med folk.
Fredagsfeeling.
Och så sitter jag i ett tomt flygplan på väg ner över Europa igen.
Det är bara vi sju i besättningen.
Solen kommer in från höger.
Den är på väg ner.
Jag tittar ner på det mjuka molntäcket under oss.
Det är glipor i det nu.
Jag kan se land som övergår i vatten därnere.
Det ser ut som vi rör oss så sakta.
Men vi är uppe i ca 900-1000 km/h.
Det luktar flygplan.
Och lite kvardröjande jetbränsle.
Och så det är det där ständiga ljudet.
Ett slags susande dån.
Du vet precis, eller hur?

Solnedgång från ett flygplan. Kan inte få nog. Vyerna, lukterna, ljuden.

Men vi landar inte på Chania, Kreta.
Dimman är som en vägg där så piloterna vänder mot nosen mot Kos.
Jag har för mig sikten måste vara 300 meter, men jag kan minnas fel.
I Chania är den inte ens 100.
På Kos tankar vi och sedan gör vi ett nytt försök med Kreta.
Vi får landa på Heraklions flygplats istället.
Passagerarna är på väg hit i buss.
I bästa fall är vi i luften vid midnatt.
Deadline är 01:10.
Är vi inte i lyft innan dess då får vi inte lyfta.
Det handlar om antalet tjänstgöringstimmar.
Framför allt för piloterna eftersom de fått göra en extra landning.
Sedan har vi nästan fyra timmar hem…
Det blir nog hotellet i natt igen.
Eller så kanske Expressen har börjat gå så jag kan ta mig till Hässelby.
Nåväl, jag får se när i sätter hjulen på svensk mark igen.

Trött på perrongen i väntan på Arlanda Express. Den här typen av nattmanglingar är inte ultimat för en morgonmänniska. Tur jag fick till en bra sovmorgon innan flighten…

Klockan 00:30 lyfter vi.
Med passagerarna på plats, trötta och hungriga.
Samordningen var så bra att vi faktiskt fick med cateringmaten också.
Och allt bagage.
Vi serverar snabbt och sedan släcks kabinen ner.
Nästan alla somnar direkt.
En del sover redan när vi lyfter.
Vi i besättningen äter när vi är klara.
Den mat som var lastad till oss åt vi på nervägen.
Så vi tar var sin av boxarna som blir över.
Det ger lite energi till de långa timmarna vi har hem.
För nu är det lite tungt.
Vid 03:50 landar vi äntligen.
Jag struntar i hotellet och tar den första Arlanda Express in till stan.
Den går 04:50.
Och det tar en stund för oss att tömma planet och ta oss ifrån gate F31.
Jag får vänta 20 minuter.
Möter kollegor som stiger av för att börja sin dag.
Kl 06:00 stänger jag dörren om mig i Hässelby.
Jag sover när huvudet landar på kudden.

VINTERTID

Pumpar däcken på min cykel innan jag ger mig iväg.
Svär tyst när jag skruvar upp ventilen på fel ställe och släpper ut luft istället.
Däcket blir skitmjukt.
Nu får jag pumpa extra mycket.
En svettdroppe rinner nerför ryggraden.
För varmt klädd för den här typen av ansträngning.
När jag kommer ut från källaren kallnar det snabbt på huden.
Igår stod jag i fönstret och tittade på regnet som dammade i vinden under gatlyktan nedanför.
Idag är det bara fuktigt.
I slutet på backen ner mot Kungsgatan ligger en blöt och död råtta på rygg.
I lurarna sjunger Winnerbäck.
Det regnar gula löv på cykelbanan när jag trampar mot Högsbo.
Träden är fortfarande stinna av färg trots att det ligger drivor av dem på marken under.
Nyponrosorna har blivit till röda bär på buskarna utmed spårvagnsspåret.
Den ljumma sommarvinden är en oktobrig motvind.
Och jag ska avverka några timmar med fraktdokument.

KvällPW i Göteborg. Höstpromenader. Älskar det. Färgerna, den mild luften, mörkret, fukten. Jag vet att många inte håller med mig, men jag har alltid varit en höstlover.

Går en lång PW med Sofia.
Äter morotssoppa och en sallad.
Sen packar jag kabinväskan.
Imorgon ska jag upp och jobba ett par dagar.
Flyga runt bland molnen igen.
När jag är klar fyller jag en skål med mandarinklyftor och äpplebitar.
Kryper upp i soffan med paddan och scrollar runt bland utbudet.
Väljer ”De Rättslösa” på SVT Play.

Har fått landa några dagar efter den först hektiska tiden efter att jag började på SAS igen. Det tog inte lång tid innan rastlösheten kom smygande. Så jag tackade jag till en kollega som ville ge bort et kort liten slinga.

Fredag morgon och Kungsgatan ner mot Centralen.
Väskan på släp.
De stora ljuskronorna ovanför mig.
Julen är upphängd.
Buss till Alingsås.
Banarbete på sträckan.
Blicken fastnar i landskapet utanför fönstret.
Partille, Lerum, Floda, Nääs…
Och Winnerbäck sjunger fortfarande i lurarna.
Sen tar tåget vid.
Rensar bilder i min mobil medan Sverige rusar förbi därute.
Stockholm tar emot mig med sina kyrktorn sträckta mot himlen.
Lite mer höstgånget än jag lämnade det.
Men med en försiktig sol.
Tar Expressen ut till Arlanda.
Tittar på planen som lyfter medan jag äter räkor i chili med glasnudlar.
Möter upp crewet vid briefingborden.
Vi ska en ToR Amsterdam.
Och sedan flyga passivt ner till Göteborg.

Främre galleyet på en Airbus320 Classic. Den lite äldre modellen av Airbus. Den nyare heter Neo. Jag jobbade fram i position 1L med vår purser.

På planet från Amsterdam får jag flyga med en släkting ombord.
En av mina kusiners son är med.
Oväntat och kul.
Och på passivflighten från ARN gör jag en ny bekantskap.
Gillar de där oförutsedda mötena.
Det är löningsfredag på stan när jag går hemåt.
Västkustluft.
Mild och fuktig.
En råtta smiter in under en buske i parken vid Domkyrkan.
Dessa råttor.
Jag tar hissen upp till min lägenhet.
Tar av mig uniformen.
Tänder sparsamt med lampor.
Bara några levande ljus på bordet.
Och slingorna i hörnen.
Ingen musik.
Bara tystanden och suset från elementet.
Ställer mig i fönstret och tittar ut.
Ser en hare skutta i Jaktslottets lilla trädgård.
En lampa lyster i ett av fönstren.

November på väg. De dödas månad. Själarnas tid. Jag tycker om novembers mörker och dess magi och mystik.

Borde egentligen gå och lägga mig.
Tvingar mig kvar uppe en stund till.
Förbereder mig för natten som kommer.
Preppar med att försöka vända lite på en morgonmänniskas dygn.
Imorgon ska jag flyga en charter till Kreta.
Landar på ARN kl 02:35.
Då är klockan ”egentligen” 03:35…
Nu börjar vintertiden.
Det är nu höst övergår i vinter och liv övergår i död.
Det är på söndag natt som slöjan mellan världarna är som tunnast.
November är den lilla andhämtningen mellan höstens färgprakt och julen glitter.
Det är de dödas månad.
Själarnas tid.
Månaden fylld av mystik och magi.

Vi närmar oss decembers julglitter, men ett litet tag till är det pumpornas och mörkrets tid.

NÄR CHARTERSÄSONGEN ÄR ÖVER

Mina klackar klapprar ensamma nerför Kungsgatan.
Väskan och jag och mörk söndagsmorgon.
Men utanför nattklubben Irish Embassy på Västra Hamngatan är det fullt av folk.
De har just stängt.
Klockan är halv sex.
På övergångsstället möter jag en bekant.
Han jobbar i baren på en krog där jag är stammis.
Nu ska han hem och sova.
När han börjar i baren ikväll har jag redan landat i Sthlm.

Landvetter om morgonen. Oktober. Regndroppar på flygplansfönstren och mörker utanför.

Vi ska flyga en tom maskin ner till Heraklion.
Hem kommer vi att vara fullt.
Det är dags att börja hämta hem de sista semesterfirarna.
Chartersäsongen stänger ner runt Medelhavet.
Det påminner lite om de där turbulenta veckorna när covid slog till.
Då flög vi ofta tomma och hämtade hem skandinaver.
Nu känns det som vi börjar komma ut på andra sidan.
Lite tilltufsade.
Lite vingklippta på olika sätt.
Och med nya erfarenheter.
Good and bad.

Speciell känsla att flyga ett tomt plan. Vi är sex i besättningen Tre är ”aktiva” och tre är passiva Jag hör till de passiva. Piloterna är så klart aktiva och så är kabinchefen aktiv också. Hon har ansvar för att armera dörrarna och checka att allt är latchat och låst i galleyt både bak och fram. Vi hjälper så klart till och kollar också.

”Då åker vi då”, ropar kapten.
Vi taxar ut från Gate 16.
Lyfter från Landvetter med regndroppar på de ovala flygplansfönstren.
Granskogen står tät under oss.
Sjöarna ligger stilla.
Dimsjok rör sig sakta mellan trädtopparna och vattendragen.
Ju högre vi kommer, desto vackrare blir det.
För det brinner i öster när solen klättrar över kanten.
Det är så fint.
Fastnar med blicken.
Det är en skönhet bortom mycket.
Känner mig så tacksam att jag får uppleva detta igen.
Att jag får arbeta uppe bland molnen.
Tänker att vi är här på jorden för att få vara så lyckliga som möjligt.
Och att jag har ansvar för att det blir så.
Ingen annan.

Soluppgångarna!! Magiskt. Blir lycklig överallt varje gång jag ser det. Vackert så det tar andan ur en.

Jag plockar fram datorn och börjar skriva.
Solen börjar peta mig i ögonen.
Jag parerar så gott jag kan från min plats på säte 2A.
Ett tjockt molntäcke ligger som en filt under när vi passerar med Europa under oss.
Vi dricker kaffe och äter frukost.
Piloterna kan flyga med öppen dörr.
Det är speciellt att flyga ett tomt plan.
Lite lyxig känsla på något sätt.
Jag ser ett annat plan på långt håll.
Det flyger i motsatt riktning.
Fort går det.
Sen ser jag ett till.
Som passerar snett under oss.

I solen på säte 2A med dator på bordet framför mig och musik i lurarna. Jag skrev en stund och sedan tittade jag på en nedladdad film. Lyxigt värre.

3,5 timma senare landar vi på Heraklion.
Dörrarna öppnas och en ljum vind smyger in i galleyt.
Borta är den heta sommarluften.
Idag behöver vi ingen städning.
Men catering till hemresan lastas.
Både till oss i besättningen och till passagerarna som förbeställt.
Vi flyger charter på uppdrag av Apollo och det är bara förbeställd mat som serveras.
Det går inte att köpa någon mat ombord vid dessa flygningar.
Ett tips; om du vill äta på en flight så förbeställ alltid mat.
Det finns aldrig några garantier för att det finns något att beställa.
Det kan ta slut.
Det lastas inte mat till alla ombord.
Då skulle matsvinnet bli enormt.
På en del flighter säljer vi nästan inget.
På andra tar det slut snabbt.
Så lastningen av mat går på statistik.

Landar på Heraklion. Här är det sensommar fortfarande. Den heta värmen är borta. Kvar är en mild och skön vind som tar sig in till oss när vi öppnar dörrarna.

Planet är fullt när vi vänder mot Göteborg igen.
När vi landar blir piloterna, Anita och jag blir kvar ombord.
Två går av och vi får två nya i kabinen.
Sen vänder vi mot Sthlm med nya passagerare.
När jag checkar ut gå jag och byter om uppe på basen.
Sen åker väskorna och jag till stan.
På en roof top bar tar jag ett glas vin och landar i mig själv.
Nu ska jag inte flyga mer i oktober.
Åtminstone inte planerat.
Men vem vet…
Får jag ett erbjudande så tackar jag troligtvis ja.

SENA NÄTTER, TIDIGA MORGNAR

Jag har hunnit flyga två leisure flighter sedan jag började.
En i lördags, till Faro.
Och en i tisdags, till Malaga.
Det är skillnad på dessa och de korta snabba inrikes.
Arbetsupplägget blir ett helt annat.
Kul att jag fick dessa nu när jag behöver knacka in rutinerna i ryggen igen.
Och jag märker att de sitter bra.
Bättre än jag trodde faktiskt
Det är strukturen på helheten jag behöver få till
Att få mixen av mina olika jobb och uppdrag att fungera väloljat.
Men det kommer.

På en baktrappa i Faro. Solbrillor på och kavaj av en stund. Varma sköna vindar att ta till sig av medan planet städas och ny catering kommer på plats. Vad jag har längtat efter detta.

Min lördagsleisure till Faro avgår strax före två på eftermiddagen.
Glada passagerare som ska till sol och värme när mörkret kryper tätare och tätare i Norden.
Jag avundas dem.
Hade gärna tagit en vecka i värme.
Faro är en av våra längre leisures.
Dryga fyra timmar.
Så vi landar vid halv tolv på natten.
Arlanda Express lämnar perrongen precis när dörrarna till hissen öppnas.
En halvtimma får jag sitta i tunnelkylan under Arlanda och väntar på nästa.
Den går en halvtimma senare, kl 00:35.
Väntan på T-centralen tar ytterligare en halvtimma.
Det är lördagsnatt.
Där är mycket folk.
Berusade, påtända, nyktra, förälskade, festklädda, nedklädda, ensamma, gäng…
Hoppar på det gröna tåget.
Resan till Hässelby tar också en halvtimma.
I vagnen en svårt berusad tjej.
Svartkladdiga halvslutna ögon.
Utsmetat rött läppstift.
Kompisen ringer någon och ber om pengar till taxi.
Vid Odenplan går de av.
Släpandes på den berusade i sin vita, pälsbrämade lilla jacka.
På perrongen i Hässelby går en kille fram till en papperskorg och kräks.
När jag går nerför trappan står han kvar och tömmer maginnehållet bland soporna.
Med väskan på släp går jag till mitt Sthlms-hemma.
Jag sover när huvudet landar på kudden vid halv-tre-tiden.

Flygledartornet på Arlanda. Designat av Gert Wingårdh från Göteborg. Hans inspiration var Hugin och Munin, Odens allseende korpar ur den nordiska mytologin.

I tisdags gick jag upp en timma senare än jag somnade på söndagsnatten.
03:30 surrade mobiltelefonen.
Drar ifrån gardinerna och möts av mörker.
In i duschen.
På med face och uniform.
Sist fixa håret.
Lite kaffe och frukost i magen.
Sedan lämnade jag hotellet, med väskorna på släp.
Ute är det bitigt kallt.
Arlandas vackra svart-vita flygledartorn är upplyst mot himlen.
Hugin och Munin som vakar.
Korsar rondellen och går rakt in på Arlanda.
Tar rulltrappan till SkyCity.
Jag är ganska ensam i den stora hallen.
Hör bara mina klackar mot golvet.
På crew base tar jag en andra kopp kaffe och går till briefingbordet.
Åke sitter redan där.
Anna och Jessica ansluter strax efter.
De blir mina kollegor.
Vi ska hänga ihop i tre dagar.
06:05 lyfter vi mot Malaga.
15:05 landar vi i Göteborg.
Och jag får sova hemma.

Att göra sig iordning tidiga morgnar. Duschen brukar skölja sömnen ur kroppen. Varmt vatten mot huden, en tandborste i munnen och en stor jäkla kaffe på det. Då är jag redo för det mesta.

För mig är det ett enkelt val om jag skulle få välja dag av dessa två.
Jag är morgonmänniska och fungerar mycket bättre om jag får morgonpass.
Har det med ålder att göra?
Kanske det.
Jag tror inte jag hade valt detta när jag var runt 20 år.
Eller så hade jag det om jag fått känna av båda.
Med en bok och en säng kommer jag till ro på kvällarna.
En signal till hjärnan att det är dags att sova.
Sluter ögonen under tiden jag läser.
Längre och längre stunder tills jag inte vill öppna dem mer.
Då lägger jag undan boken.
Släcker lampan.
Vänder mig på sidan.
Sover.
Då funkar uppstigningar 03:30 för mig.
För det mesta…

Nästa helt ensam på Kungsgatan de tidiga morgnarna när jag går och möter upp resten av crewet på hotellet.

LIVET PÅ JUMPSEAT

Denna vecka började det igen.
Stockholmspendlandet.
Livet på SAS.
Nu är jag tillbaka där det tog slut i början av 2020.
Ett liv i resväska.
Alltid på väg.
När helg blir vardag och vardag helg.
Och den lilla nomaden som bor i mig, spinner förnöjt.

Livet i resväskan har börjat igen. Compact living så att säga. Och vet du, jag älskar det, men det tror jag har framgått!

Jag packade min väska.
Med checklistan i hand.
Precis som när vi kollar nödutrustningen på planen.
Jag får ju inte missa att ta med mig det jag måste ha för att få jobba.
Mina badger, mitt pass, min medical rapport, mina uniformsdelar.
Och sen vill jag ju ha med mig en hel del annat också.
Laddade ner de tre sista avsnitten av Kastanjemannen.
För att se på tåget upp.
Och så glömde jag hörlurarna till paddan…
Inte samma som till mobilen…
Faaaan!!!
Fick lyssna på Rättegångspodden istället.

På besökt i Kiruna. Av med passagerare och på med nya.

Men fatta…  känslan att dra på uniformen igen.
Knyta scarfen.
Ta väskorna på släp.
Och åka mot Arlanda.
En tisdag i oktober 2021.
Min första checkin sedan juni 2020.
Jag har incheckning kl 11:00 på crew base.
Lugn start.
Ingen ”killer morning”.
Ska flyga fyra leggar med Peter som purser och arbetsledare.
Jag är UX idag.
Det betyder att jag flyger ”utcheckningsturer” för nybörjare.
Och det är jag ju med tanke på tiden som gått sedan sist.
Så det är krav på at alla måste göra det.
Jag går alltså utanför minimum crew.
Är nummer fem i besättningen.
På dessa fyra leggar ska jag gå på alla olika arbetsstationer.
Och jag ska in på flight deck och visa att jag kan hantera piloternas stolar ifall det skulle behövas.

Mitt kontor igen! Gud, vad jag har saknat det.

Strax före 12:00 börjar vi taxa ut mot startbanan.
Jag hör de två plingen från flight deck.
De som säger att vi är redo att lyfta.
Det suger till i magen när jag känner planet ta fart.
Hur det ökar och når sin max på ca 285 km/h.
Då lyfter det sin nos mot himlen.
Jag tittar ut på hösten utanför mitt lilla runda fönster i bakdörren.
Så många gånger jag tvivlade och aldrig trodde jag skulle få sitta här igen.
Nu gör jag det och känner trycket från jetmotorerna som tar oss upp över de grå molnen.
Jag hör de välbekanta ljuden.
Signalen som indikerar att bältet an tas av.
Klicket och rasslet när jag tar av mitt säkerhetsbälte och det rullas in.
Dunket när mitt ”jump seat” automatiskt fälls upp.
Smällarna från latcharna som vi fäller upp när vi börjar förbereda för servering.
Vagnarna som dras ut.
Ljudet är jag trampar ner bromsen som låser fast hjulen.
Sen fixar vi kaffe och te.
Lägger polarrullar på brickor och skjuter in i vår serveringsvagn.
Och så rullar vi ut i gången och börjar servera.

En kaffe, många kaffe, på jumpseat.

Jag åker först till norr och sedan till söder.
Får se Kiruna i bedårande färggrann höststass när vi går ner för landning.
Och Köpenhamn i en grå yllefilt som droppar av regn.
Och jag älskar det!
För jag får jobba i ett fantastiskt team.
Jag känner mig glad i hela kroppen!
Hela dagen.
Vi har ett meal stop på Arlanda mellan våra två destinationer.
Charlotta och jag väljer sushi på Itamae i SkyCity.
Med planen som lyfter utanför fönstren som bakgrund.

Bakgrundsbrus till sen lunch på Itamae. Kan leva med det.

Onsdag morgon är jag uppe med tuppen.
Hoppar på tåget till Göteborg.
På torsdag hoppar jag återigen på det.
Tillbaka till Stockholm.
Efter några väldigt intensiva dagar.
Med advokater och administration och ekonomi.
Fredag och lördag ska jag upp i det blå igen.
Nu ska jag releasas och bli fullvärdig besättning igen.

Pendlarlivet. Tågen. Centralstationerna. Det kommer bli en del pendlande med flyg också. Jag tar det som passar bäst.

Mitt liv har gått från 0 till 100 de senaste veckorna.
Det kommer att lugna ner sig.
Jag kommer att hitta rutinerna.
Det gör jag alltid.
Nu känns det som jag har hittat hem.
En skön känsla i magen.
Det är här jag vill vara.

BACK IN THE LOOP

Det känns lite overkligt.
Som om tiden stått stilla ett tag.
Allt är nästan som det var då.
Då, 2018-2019, när jag jobbade på SAS och samtidigt med admin och ekonomi på rekryteringsföretaget.
Livet tog ett steg framåt, men knuffade sedan tillbaka mig igen.
Det var väl något ofärdigt med hela det där.
Något som fanns kvar att genomleva.
Och jag kände det så tydligt att jag inte var färdig med flyget.
Det var ju detta jag skulle göra nu.
Ville inte jobba med något annat.
Så jag är så otroligt glad att jag nu fått chansen att komma tillbaka.

Tillbaka igen! Nu är det bara dagar kvar tills jag återigen får dra på mig uniformen och lyfta mot det blå med SAS.

Känslan av att få hämta ut Swedaviabadgen var dock blandad.
En djup tillfredsställelse över att få den tillbaka, så klart!
Men en stor besvikelse över att inte få ta nytt foto…
Jag får fortsätta se kriminell ut på den badgen ett tag till.
Det visade sig att vi var många i gruppen som närt hoppet om ny bild.
Och detta var starten fem mycket intensiva dagar.
Med uppstigning vid 5-tiden.
Och sänggående vid 23-tiden.
Ett rejält djupdyk ner i flyglivet igen.
Men det var mycket som satt kvar i huvudet fortfarande visade det sig.

Trots de späckade dagarna hann jag med ett möte med en annan återvändande kollega och vän. För äta måste man ju och lite symboliskt valde vi att gå till det ställe där vi varit i april, efter att vi fått lämna in allt och resurspoolen avslutades. Nu satt vi här och firade att vi var tillbaka igen!

What a feeling att få stiga in på crew base igen!
Inte för att avsluta denna gång, utan för att komma tillbaka!
Att få ta en kaffe från apparaten som fräser och låter.
Att sätta sig i soffan och kolla på alla som kommer och går.
Och en efter en troppade mina nya kursare in.
Några familiar faces, andra nya.
Vid kaffeapparaten träffar jag gamla kollegor som också fått komma tillbaka och nu skulle göra sina första flygningar.
Deras kurser är klara så de låg några dagar före oss.
Vår första kursdagen hölls på basen.
En dag som mest präglades av allt praktiskt runt vår återanställning.
Installation av våra iPads.
Upphämtning och provning av våra uniformer och väskor.
Uppfriskning av hur vi söker i alla våra omfattande manualer.
Genomgång, nedladdning och uppstart av appar som vi behöver för jobbet.
Och så blev det lunch på Itamae.
Så klart!

Underbara Madde! En av kollegorna jag sprang på vid kaffet. Hon skulle göra några av sina första flygningar som återvändare. Vi var kursare från 2018 och har hållit kontakten hela tiden.

Dag två satt vi hemma och tryckte i oss webbkurser.
Alla skulle göras och markeras som ”completed” i iPaden.
Till en del av dem var det exams som skulle göras.
Dessa skulle markeras som ”passed”.
Vi fick gå igenom hanteringen av farligt gods.
Och vad som räknas dit.
Visste du att det bl.a. är litiumbatterier?
De får INTE checkas in utan måste vara i ditt handbagage.
Vi gick igenom säkerhet, både i plan och på flygplats, men också rörande oss själva.
Ett avsnitt handlade om sömn, kost och mediciner.
Och självklart nödutrustningen på planen och var den ligger placerad.
Det var en genomgång av våra standardrutiner före och efter flygningarna.
Det var beskrivning av diverse sjukdomsfall som kan tänkas inträffa och hur vi hanterar dessa.
Och vad som finns i våra nödkit för att kunna bistå på bästa sätt om någon blir dålig ombord.

Kollegorna! Det är en så stor del av trivseln på SAS. Vi teamar upp så snabbt och efter bra en kort stund är det som om vi känt varandra länge oavsett ålder, kön eller nationalitet.

Dag tre sätter jag mig återigen på Arlanda Express och rullar iväg mot ARN.
Fastigheterna på Kungsholms strand passerar förbi i morgonsolen.
Jag älskar de pampiga byggnaderna på var sin sida om fästet på Sankt Eriksbron.
När jag kommer fram åker jag rullbandet upp till SkyCity.
Det första min blick möts av är ett SAS-plan som lyfter mot en knallblå septemberhimmel.
Det suger till i magen av synen.
Snart, tänker jag, snart sitter jag där igen och får lyfta mot det blå.
Solglasögonen åker på och jag går hela vägen ut till hangaren.
Med ett leende på läpparna.
Och ”What a beautiful morning” på repeat i hörlurarna.

Vy från Arlanda Express. Dessa magnifika fastigheter. Älskar dem och det känns ända ner i tårna när jag åker förbi dem igen för att ta mig till ARN.

De följande dagarna blir en genomgång, praktiskt och muntligt, av det vi gjort på webbkurserna.
Och mer dykningar i våra manualer.
Sista dagen har vi praktiska övningar ute på CAE.
Där finns ”simulatorer” för piloter och ”mock-uper” som vi kan öva praktiskt i.
Vi öppnade dörrar, både i normalläge och i nödläge.
Ropade våra nödkommandon och gjorde allt vi ska göra vid evakueringar.
Vi gick igenom hur vi hanterar en dekompression.
Vi släckte bränder.
Vi gjorde HLR.
Vi gick igenom och kände och klämde på all nödutrusting.
Vi hanterade avsvimmade piloter och deras stolar.
Vi testade vårt restaraint kit.
Och så hade vi tre teoretiska exams.
Dessa tre skulle vi klara och ha minst 90% rätt.

Går till både SAS-hangaren och till CAE på morgnarna. Passerar flygledartornet på ARN. Tycker det är så himla snyggt där det reser sig mot himlen. Ett av de snyggaste jag sett på mina flighter runt om i världen faktiskt.

Och vi skrattade och bondade och lärde känna varandra.
Det gick som vanligt fort.
Många av våra passagerare tror ofta att vi har jobbat ihop länge.
Men många gånger har vi aldrig flugit ihop tidigare.
Jag vet inte om det är en särskild personlighet vi har, vi som hamnar i detta yrke.
Som trivs, söker oss tillbaka och blir kvar.
Jag vet bara att vi teamar upp väldigt snabbt.
Att det redan efter en kort stund är som om vi känt varandra länge.
Oavsett ålder, kön eller nationalitet.
Vi pratar om allt möjligt.
Högt och låg.
Privat och allmänt.

Pa baktrappan någonstans i Europa, med Marco. Snart får jag stå där igen! Längtar!

Det känns så förbaskat kul att var tillbaka!
Att få kontakt med människorna på SAS igen.
Att få bli en del av dem.
Jag har hittat hem känns det som.
Och jag känner mig oerhört tacksam för det.
Att livet och SAS gav mig möjligheten.
Nästa vecka ska jag äntligen få flyga igen!
Det ska bli helt underbart!

Ulrika och jag. Vi blev goda vänner under vår tid på SAS. Hon valde att byta bas till Oslo. Saknar henne i Sthlm.

STARTING OVER

Det var vemod och en klump i magen i april.
När jag fick åka upp till Arlanda och lämna tillbaka alla mina SAS-prylar.
Jag hade verkligen älskat det där jobbet i luften.
Hela tillvaron runt omkring.
Och nu var det över.
Vad skulle hända i mitt liv nu?
Jag längtande inte efter något.
Fanns inget annat vardag jag ville ha.
Min möjlighet att få flyga igen kändes helt plötsligt väldigt liten.
Jag trodde ärligt talat inte det skulle bli så.
Så jag började leta efter en ny balans.
Något nytt som förhoppningsvis skulle väcka någon slags glöd.

Äntligen börjar det vända för flygbranschen igen! Med fler och fler vaccinerade människor runt om i världen kan vi så sakta återgå till ett normalt liv.

Men så en fredag i mitten av juli kom det ut en jobbannons.
SAS sökte folk igen.
De behövde 80 st som redan flugit för dem och som nu skulle få plats i en ny resurspool.
Det snurrade till.
Hjärtat började banka hårt när den där glöden, lusten, rände som ett spjut genom kroppen.
Skulle det finnas en möjlighet för mig?
Skulle jag kunna få bli en av de där 80…?
För jag förstod att det skulle vara många som sökte.
Som skulle vilja komma tillbaka.

Det där hoppet som rusade genom kroppen när jag förstod att det fanns en chans för mig att återigen få jobba i luften. Få tillbaka det jag saknat så mycket. Jag pratade med min kollega/väninna och vi var lika hoppfulla båda två. Det blev långa och många samtal. Vi hade tillsammans avslutat våra anställningar i april. Nu hade vi en ny chans att återigen få jobba med det vi helst ville.

Lördag morgon tillbringade jag i solen på min balkong.
Med datorn och en rejäl kopp kaffe.
Jag gjorde en grundlig genomgång av mitt CV.
Sedan skickade jag in min ansökan.
På tisdagen blev jag uppringd för en telefonintervju.
Och två dagar senare blev jag kallad på en säkerhetsintervju i Stockholm.
Fyra dagar senare tog jag tåget till Stockholm.
Det var dagen innan min 58-årsdag.
Och jag var febrig av hopp.
Men sen tog det tid…

Tänk om jag skulle få stå i bakre dörren igen och titta ut på planen som parkerat bredvid oss. Se de olika flygbolagsloggorna. Höra dånet från motorerna. Känna doften av jetbränsle… Se planen lyfta mot himlen…

Jag gick nere i Nice med min väntan.
Och den fortsatte här hemma.
Telefonen nära för att inte missa varken samtal eller mail.
Och tiden gick..
Ingenting.
Tyst telefon, tom mail.
Jag började tvivla eftersom jag hade två kollegor som redan fått veta att de gått vidare.
För varje dag som gick tappade jag mer och mer hopp.
Blev mer och mer säker på att jag hamnat i högen som skulle få nej.
Kände mig mer och mer stukad.
Jag slokade verkligen.
I mitt huvud gick jag igenom vad jag sagt på intervjun.
Var det något som de kunde ha vänt sig mot?
Något som inte var till min fördel?
En tung och hård rannsakan av mig själv.

Det finns inget som är så svårt som att vänta på något du så gärna vill ha. Att få ett svar. För där inga svar finns fyller du i luckorna med vad du tror. Och ju mer tiden går, desto hårdare blev jag mot mig själv.

Det tog nästan fyra veckor av plågsam väntan innan jag fick det där förlösande mailet.
Jag skulle göra ett drog- och alkoholtest hos flygläkaren.
Samtidigt fick jag länk till utbildning och test för att återfå min Swedavia-badge.
Och mitt personnummer skickades för koll hos Säpo och Polis.
Då förstod jag att jag fortfarande var med i rekryteringsprocessen.
Det var en sån lättnad.
En sån glädje.
Tänk att världen kan vändas från blytung grå till lekande lätt på en sekund.
På ett ögonblick.
Det var lördag förmiddag när jag fick det sista bekräftande mailet.
”Välkommen tillbaka!”
Och ett kursdatum.

Och det finns inget så som inger en sådan lättnad som att få ett positivt svar. Den känslan är svåröverträffad. Nu äntligen var jag tillbaka!

När jag skriver detta åker jag genom ett Sverige om höstar.
Regnet drar över tågets fönster.
Och därutanför börjar träden så smått skifta färg.
Naturen stänger ner.
Men jag får öppna upp igen!
Jag är så oerhört glad att jag fick möjligheten.
Att jag blev en av dem som fick komma tillbaka.
Tacksam, glad, lycklig, förväntansfull är några av de känslor som bubblat runt i magen sedan jag fick veta.
För jag vet att jag kommer att omfamna flyglivet lika hårt som förra gången.
Som en kärlek man återser och får tillbaka.
Det var ett liv som passade mig så bra.
Det där att alltid vara på väg.
Den lilla nomaden i mig spann.
Och att få arbeta med nya människor hela tiden.
Också något som passade mig så himla bra.

Idag börjar jag min kurs för att bli ”flygduglig” igen. Vilken känsla! I slutet på juni 2020 jobbade jag sista gången. Det har gått 1 år och 3 månader sedan dess. Ett ofrivilligt sabbatsår, en ovälkommen paus.

Nu sitter jag på min första kursdag på SAS-basen på Arlanda.
Strax efter 0800 steg jag in genom dörren till SAS-basen igen.
Jag ska gå 5 intensiva kursdagar för att åter bli flygduglig.
Uniformen är beställd och väntar på mig.
Mina fakirmorgnar ska börja igen.
Då klockan ska ringa mitt i natten för att jag ska upp och jobba.
Och jag kommer att älska det.
För jag har fått mina vingar tillbaka!

RIGHT IS EASY – EASY IS RIGHT

Vissa beslut är lätta att ta.
Andra svårare.
Ibland är de enkla att ta, men tunga att genomföra.
Men det är inte alltid det svåra beslutet blir det mest livsavgörande.
Det lilla banala valet kan också knuffa ditt liv i en helt ny riktning.
En du inte hade förutsett.
Och den vägen kan vara både positivt och negativt.
Men oavsett är den en lärdom.
Och vet du, jag tror det som händer oss är precis det som ska hända.
Inte i detalj, men i de stora dragen.
Men jag tror fortfarande vi alla är ansvariga för vår egen lycka och vårt eget liv.
Jag tror det är erfarenheterna vi ska ha.
Hur vi får dem bestämmer vi själva genom våra val.
Och hur vi hanterar dem skapar vår framtid.

Vägval i livet. Hur ska jag veta vad som är rätt. Jag brukar försöka titta på om det beslut jag tar faller på plats. Om det är enkelt att genomföra. Då är det rätt tänker jag. Ju mer hinder livet sätter upp för mig, desto mer vaksam ska jag vara. Då kanske det faktiskt inte är den vägen jag ska gå…

Jag minns när jag lämnad Stockholm.
I september 1995, när jag var 32 år.
Mamma och pappa var uppe och hjälpte mig att packa ihop det sista.
Vi fyllde firmans pickup och mammas bil med mina få tillhörigheter.
Och så bar det av neråt.
Mot västkusten.
Att lämna Stockholm var inget jag gått och funderat på.
Det bara blev så.
Men det var ett ganska stort beslut för mig inser jag efteråt.
Jag hade mina vänner, mina jobb och min kärlek där.
Tanken och lusten att starta eget hade legat och brunnit i mig ett tag.
Men jag hade tänkt att jag skulle göra det i Stockholm.
Sen upphörde mitt andrahandskontrakt.
Och så visade det sig att det fanns en lägenhet att hyra i andra hand i Göteborg.
Det ena gav det andra och helt plötsligt hade jag bytt stad.
Det gick snabbt.
På bara några veckor hade jag en helt ny tillvaro.
I en helt ny stad.
Där jag inte kände någon och inte hade något jobb.
Det enda jag hade var ett andrahandskontrakt.
Och ett hyreskontrakt på en butikslokal.
Och ett lån på banken för att starta eget.

32 år gammal, med ett nystartat företag i en helt ny stad. Men det ena gav det andra och till slut hade det gått 20 år från den där dagen då jag tog emot nycklarna till min första lilla lokal.

En sen eftermiddag i juli 2011 satt jag på kontoret och jobbade.
Jag skulle träffa en man jag hade dejtat till och från.
Vi skulle ses på Åbytravet där han var väktare.
Det regnade ute och jag blev mindre och mindre sugen på att åka dit.
Så jag avbokade.
Och gick på en annan dejt.
På en bar i närheten av där jag bodde.
Ett litet obetydligt beslut.
Som blev en stor livsavgörande förändring skulle det visa sig.
Det blev nämligen början på ett mycket destruktivt förhållande…
Men även det var troligtvis meningen med en del av mitt liv.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took med years to understand that this too, was a gift.”

Jag kan fortfarande tycka att jag borde sett alla tecken på det som inte stämde. Men det gjorde jag inte. Och kanske var det så att detta var något jag skulle igenom. Jag levde med en man som inte kunde älska mig. Som behandlade mig illa. Och till slut var jag tvungen att inse att jag levde i en lögn.

Att inse att jag var tvungen att bryta upp från honom var både enkelt och svårt.
Beslutet var enkelt att ta.
För att han var så in i helvete elak.
För att kärleken var så totalt slut.
Och för att det inte fanns något kvar.
Det svåra var att påbörja och genomföra uppbrottet.
Jag var osäker på hur hans reaktion skulle bli.
Hans aggressivitet och utbrott gjorde mig osäker och rädd.
Hur länge jag skulle vara tvungen att bo under samma tak som honom?
Och så var jag så in i märgen trött mentalt.
Jag hade sömnproblem och mitt liv var kaos.
Bara tanken på att behöva påbörja en separation gjorde att jag gick i baklås.
Det tog mig ungefär 6 månader från beslutet att jag måste lämna till den där lördagsmorgonen i april.
När isen brast under mig och jag började skriva slutkapitlet.

Min älskade lilla hund. Att skaffa honom var ett beslut som växte fram. Jag funderade ganska länge. Vägde för och emot. Läste på om olika raser innan jag bestämde mig. Och då blev det en whippet. Det blev Viggo. Och jag älskade honom oändligt alla de 12 år vi fick tillsammans.

Beslutet att sälja mitt företag var däremot långt och svårt.
Det är tufft att ”kill your darling”.
Att släppa något du själv byggt upp.
Och det tar tid att göra sig av med ett företag på ett ansvarsfullt sätt.
Du kan liksom inte bara ”säga upp dig”.
För mig tog det över ett år från beslut till det sista papperet var påskrivet och klart.
Och från tanke till beslut hade det nog tagit ungefär lika lång tid.
Om inte längre.
När jag insåg och erkände för mig själv att arbetet inte längre gjorde mig glad var jag tvungen att påbörja processen.
Jag längtade inte längre.
Arbetsglädjen var borta.
Det var mest tungt och oinspirerande.
Och livet ska inte vara en kamp.
Då är det något som behöver förändras tänker jag.
Livet måste vara glöd och glädje och längtan för mig.
Åtminstone för det mesta.
Åtminstone 80/20.

När naturen så sakta är på väg att gå till vila, i september, då känns det som många börjor i mitt liv har startat. Hösten kommer med energi efter sommaren. Med lust att börja om tycker jag.

När saker och ting faller på plats efter att jag tagit mitt beslut är det som om livet säger åt mig att jag är på rätt väg.
Då ska jag gå vidare.
Ju mer motstånd jag möter, desto mer försöker livet säga åt mig att backa.
Lyssna på det, tänker jag.
”Right is easy – Easy is right”
Och nu står jag återigen inför en förändring i min tillvaro.
Men det berättar jag mer om i nästa blogginlägg.
Om en vecka…

EN FRÅGA AV/OM VIKT

Klockan sju sätter jag mig vid köksbordet.
Och datorn.
Kaffet står bredvid.
Frukosten får vänta en stund.
Till en bit in på förmiddagen.
Jag har duschat, stretchat och vägt mig.
Jag väger mig varje morgon.
Morgonritual sedan många år.
”Det är inte bra”, säger en del.
”Fuck you, det passar mig”, säger jag.
Och så börjar jag fundera runt det där med vikt.
En brännande och viktig fråga som väcker många känslor.
Detta är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Mycket av det är ren fakta.
Resten är de val jag gjort och hur jag lever.
Var och en får hitta sin väg.

Det är en känslig fråga, den om vikt. Men icke desto mindre ”viktig”. Övervikt är vårt största hälsoproblem idag. De gånger jag vägt mer än vad jag är bekväm med har det varit tufft. Kläderna har inte passat och inte suttit bra. Och jag har inte känt mig ”bien dans ma peaux” som fransmännen säger. Direkt översatt betyder det ”bra i min hud”. Jag skulle nog översätta det med ”kroppsligt obekväm”.

Häromdagen läste jag nämligen en GP från 29:e augusti.
Med en mycket intressant ledare av Karin Pihl.
Den handlade om Sveriges största hälsoproblem.
Att en majoritet av befolkningen, 52% mellan 16-84 år, idag är överviktiga eller feta.
Våra politiker tar fram förslag efter förslag på hur folket ska bli mer fysiskt aktiva.
Bra där.
Men det är inte det som är det stora problemet.
Det är det ökade energiintaget.
Jag får ibland höra att ”du som går så mycket, det är ju inte konstigt att du går ner i vikt”.
Men det är inte det som är orsaken till min viktnedgång.
När jag levde i ”det där förhållandet” löptränade jag regelbundet.
Flera gånger i veckan.
Och ändå lade sig kilo till kilo.

Jag har skaffat ett behov av att röra på mig. Samtidigt vet jag hur lätt det är att återgå i stillasittande. När vinden viner utanför fönstret och regnet piskar ner. Men numera är det mycket sällan det stoppar mig. Kan snarare känna en slags njutning i en pw i riktigt skitväder.

Jag måste alltså förändra min kost.
Det räcker inte att jag börjar röra på mig.
Jag kan inte springa eller PW:a bort mina överkilon.
Inte om jag fortsätter att äta mer än vad jag gör av med.
Men missförstå mig inte.
Att röra på mig är bland det bästa jag kan göra för min hälsa.
Men enbart det kommer inte att hjälpa.
Det är det jag stoppar i mig som är nyckeln.
Simple as that.
Hard as hell.
”Enligt en nederländsk studie som mätte energiförbrukningen hos personer som tidigare var stillasittande och sedan började träna för ett halvmaraton ökade energiförbrukningen i snitt med 120 kilokalorier per dag, vilket motsvarar två småkakor (DN 15/7).
Det går inte att springa bort extrakilona, så enkelt är det.”
Ur Karin Pihls ledare i GP.

Förbannat tuffa fakta….

Att hitta en regelbundenhet i motion har varit så bra för mig. Jag har hållit på i över 20 år nu. Men jag har samtidigt insett att det är inte det som kommer få mig att hålla vikten. Det är kosten. Sen är motion något av det bästa jag kan göra för min kropp. Det och att avstå cigaretter. Och droger så klart, så jävla ofräscht!

Pihl skriver vidare att idag äter vi 70 000 kalorier mer/år jämfört med 1980.
Konsumtionen av läsk har tredubblats.
Det är detta som är det verkliga problemet.
Kosthållningen måste förändras.
Och det är det jag sett när det handlar om mig själv genom åren.
Det är inte hur jag mår som får mig att gå upp i vikt.
Eller hur mycket jag rör på mig.
Det är det jag äter som påverkar.
Sen vill jag vara tydlig med att jag är medveten om att det finns olika fysiska orsaker till viktuppgång.
Det är dock en litet fåtal som lider av dessa.
Och det är inte det som föranlett att detta blivit ett av våra största hälsoproblem.
För de allra flesta av oss handlar det om vad vi äter.
Det är en förändring av kosten som måste till.
Och just det är så himla svårt.
För visst har jag önskat att det kunde räcka med en rejäl PW eller löprunda några gånger i veckan…

Jag är fullt medveten om att det finns människor som lider av fysiska besvär/åkommor som gör att de har svårt att gå ner i vikt. Jag vet också att det är en mycket liten del av befolkningen som det gäller. Det är alltså inte det som lett till att detta är ett av vår tids största hälsoproblem.

Jag är också en sån som vägrar leva efter någon diet.
När jag reser eller umgås med folk och blir bortbjuden, ska jag kunna äta allt.
Och jag äter allt – men inte alltid.
Enkel och rak viktväktarfilosofi.
Jag vill inte heller experimentera med min kropp.
Utsätta den för konstigheter.
Det längsta jag går är en dags vattenfasta då och då.
Jag prioriterar mycket frukt och grönt.
Jag har valt att äta två riktiga mål om dagen.
Frukost plus lunch/middag.
Och jag har minskat storleken på mina portioner.
Däremellan blir det fröknäcke med ost eller kaviar och frukt.
Och jag har aldrig sötsaker eller snacks hemma.
Detta passar mig.

Jag vägrar dieter. Jag vill kunna äta allt, men inte alltid. Enkel viktväktarfilosofi. Och jag vill ”unna mig”, men inte varje dag. När jag gör det är det fest och fest varje dag är inte bra…

”Det ska va gôtt och leva”, säger man.
Och det håller jag med om.
Men vad det är verkar vara olika bud på.
För mig är det en kropp som orkar.
Som har lätt för att röra sig.
Det är en minskad risk för ”välfärdssjukdomar”.
Och det är balans mellan ”unna” och ”avstå”.
För jag unnar mig…
Tro inget annat.
Jag älskar att unna mig.
Men inte hela tiden.
Inte varje dag.
Att unna mig ska vara fest.
När jag lämnade ”det där förhållandet” vägde jag mellan 73-75 kg.
Det var 2016, för 5 år sedan.
Idag väger jag mellan 59-60 kg.
Och det känns perfekt.
Det passar mig.
Jag har hittat min balans i livet.
Och jag ska försöka hålla den.