10 000-meters klubben – sanning eller skröna?

Ja vad säger ni? Existerar den eller inte? Och jag kan väl helt enkelt bekräfta med ett; ja, det gör den.

En av våra vackra ”vikingar” parkerad på en semesterort i södra Europa.

I september 2018 flög jag en okristligt tidig ToR Rom med ett alldeles underbart team. En bit in i flighten misstänker vi att vi har ett par passagerare som har ”checkat in” på samma lilla toalett. Efter ett tag öppnas dörren och en ung tjej smiter ut. Sedan låses dörren igen. En kort stund senare slinker en ung man ut och vi förstår precis vad som hänt. En i crewet går ner till det nu sovande paret och gratulerar dem till medlemskapet.

– Var det verkligen så uppenbart, säger tjejen när de lämnar planet där vi (främre kabin + piloter) står på led för att säga ”hej då”.
– Inget undgår oss, svarar vi med en blinkning.

Nerifrån bussen som hämtar upp passagerarna får vi var sin tumme upp och stora leenden från dem båda – unga, kära och jättelyckliga.

Jag med sol och värme mot huden i södra Europa.

Och nu hände det igen. På en charter ner till Zakynthos. Också denna gång ett ungt par som tog chansen att skaffa ”medlemskap”. De var däremot lite klantiga (orutinerade?) och gick ut tillsammans. Och de hade oturen att tre av oss fyra i kabinbesättningen just då stod precis utanför dörren i bakre galleyet.

Det var tydligt att de tyckte det var liiiite pinsamt när de snabbt slank iväg uppåt gången och in på sina platser. Pursern valde i detta fall att spela sträng och gick rask fram och påpekade diskret att vi uppmärksammat att de var två på toaletten och att detta inte var tillåtet. Kapten skrattade gott när vi berättade vad vi kommit på och för att göra dem besvikna annonserade hen att vi just nu flög på 9500 meters höjd och fortsatt steg. Hahaha!! Allt ogjort med andra ord.

Carine, en av mina kurskamrater, och jag. Så jätteroligt att få flyga ihop med henne, Ulf och Karin. Vilket dream team vi var.

Så som ni förstår så inträffar detta titt som tätt så det är en ”klubb” som lever och frodas och ständigt har nya medlemmar som tillkommer. Vi märker det oftast. Utrymmena är små och vi har faktiskt väldigt bra koll. Det är vårt jobb. Men jag är övertygad om att det är ett och annat par som undsluppit våra hökblickar.
Själv har jag väldigt svårt att förstå det upphetsande i att ha sex på en minimal flygplanstoalett, som ofta inte luktar så gott och där det blöta på golvet inte är vatten utan något helt annat. Kanske är det mest unga par som finner detta spännande. Båda gångerna jag varit med om det har det ju faktiskt varit par på drygt 20 år.

Jag har ibland fått frågan om jag är med i ”klubben”. Nu kan jag med detta blogginlägg passa på att meddela att jag INTE är det och aldrig kommer att bli.
För det första är det min arbetsplats så det skulle aldrig falla mig in av den anledningen. Och för det andra – det är helt enkelt alldeles för ”tacky” för min smak.
Jag är ingen nunna, långt ifrån, men hey, där går gränsen mellan erotik och dålig smak. Och en urinluktande och av samma vätska nedstänkta lilla utrymme är inte vad som får mig att gå igång.

Så många vackra och dramatiska himlar jag får se. Det är så rensat och tomt runt landningsbanorna så himlen får verkligen plats att visa all sin skönhet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.