Paths that cross will cross again…

”Speak to me
Speak to me shadow
I spin from the wheel
Nothing at all
Save the need
The need to weave
A silk of souls
That whisper whisper
A silk of souls
That whispers to me
Speak to me heart
All things renew
Hearts will mend
Round the bend
Paths that cross
Will cross again”
Paths that cross – Patti Smith

Så långt ögat kan nå…

– Jag kommer från en liten by utanför Ulricehamn, Tranemo. Där bor bara ca 1000 invånare.
– Vad heter den?
– Dalstorp.
Min flygvärdinnekollega bredvid mig i crewbussen vänder sig mot mig.
– Där har jag bott!
– Det är inte möjligt! När bodde du där? Vem bodde du med? För du är inte ursprungligen därifrån?
Frågorna bubblar fram och orden hoppar runt i munnen av förvåning.
– Nej. Och jag bodde inte ihop med någon heller. Jag flyttade dit själv, berättar hon.
– Men varför i hel världen flyttar man till Dalstorp utan att ha någon koppling till orten? undrar jag.
– Jag fick mitt första jobb där 1979. Jag var 19 år och fick jobb på Dalstorpsskolan som speciallärare för elever med svårigheter.
Det var alltså samma år jag gick ur nian. Vi gick en dag i veckan på Dalstorpsskolan på den tiden eftersom det var så många elever i Tranemo så skolan var full.
– Jag bodde i ett hus som var stort och omgjort till lägenheter. Det var inget hyreshus utan en stor villa. Det var rektorn som ägde det, berättar hon.
– Då vet jag precis, säger jag. Du bodde på Dalsgården, nere vid kyrkan.

Med en varm kaffe på en tidig morgonflight.

När vi pratade vidare visar det sig att vi hade flera gemensamma bekanta.
Hon nämnde namn på människor som hon känt och umgåtts med och på lärarkollegor som jag mycket väl minns som lärare under mina år på skolan.
Hon umgicks med ett av gängen i byn som jag inte var med.
De var snäppet äldre än mig. Jag var i en annan kompiskonstellation.

Vi jobbar ihop under hela dagen i bakre galleyet och pratar vidare om byn som blivit vår gemensamma punkt.
Hon bodde inte där så länge. Vad jag förstod så var det bra ca ett år.
Idag bor hon i London och pendlar till Stockholm för att arbeta på SAS.

En solig och sen eftermiddag på planet tillbaka till Gbg.

Våra vägar korsades alltså 1979 utan att vi egentligen visste om det.
40 år senare får vi arbeta ihop på några flighter på SAS och av en händelse inser vi detta.
Undrar hur många gånger det händer utan att vi uppmärksamma det?
Hur många människor som korsar vår väg har vi träffat förr?

Det är som om tiden kastat en osynlig lina från det förflutna långt in i framtiden där våra vägar ska mötas igen. 
Hisnande tanke…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *