Din stund på jorden

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”.
Wilhelm Moberg

Inflygningen mot Nice. När planet gör den där högergiren och flyger längs kusten. Bara att njuta och beundra.

Flygbussarna går lika sällan som planen nu.
Är tidspessimist och är vid hållplatsen alldeles för tidigt.
Det är morgonkyligt.
Fukten kryper uppför benen.
Lite nattgrus kvar i ögonen.
Och en trötthet med outtänjda leder i kroppen.
Den man får när man gått upp tidigare än man är van.

Aperol på Terrassen with my brother from another mother.

Ombord dricker jag kaffe och pratar med mina kollegor i bakre galleyet.
Båda lika välbehövligt.
Mera kaffe på crewbase.
Får allt att kännas lite som vanligt.
Lite.
Messar med en kollega och kursare som bjuder in mig till sig.
Hoppar på bussen mot Uppsala.
Kliver av i Knivsta.
Hon möter mig och vi åker hem till henne.
Träffar man och barn.
Dricker mera kaffe och snickesnackar.

Morgondusch with a view. Kanske gör det någon glad. Kanske retar det en annan. Hur som helst låter jag fönstret vara öppet…

Följer förändringarna i antalet pax på flighten.
Som mest uppe i 178 av 180.
Sen nere i 173.
Alla kommer inte att checka in.
Det är alltid en del ”no shows”.
Pustar ut när jag ser att jag kommer med.
För oss som arbetar på bolaget och flyger på personalbiljett gäller standby.
Vi kommer med i mån av plats.
Och nej, vi reser inte gratis, men vi har personalpris.
Det är förmånligt.
Du kan också köpa biljett med garanterad plats, men då kostar det mer.
SAS har låtit oss i resurspoolen behålla denna möjlighet året ut, trots att vi inte arbetar just nu.
Under normala omständigheter måste du arbeta ett visst antal timmar/månad för att komma i åtnjutande av personalbiljetterna.
Är man fast anställd har man alltid denna förmån.

Första morgonen. Tar Fredos Mini och trixar oss iväg till Monoprix i Cimiez. Älskar att handla utomlands. Nya roliga varor. Annorlunda. Vill köpa allt!

Har köpt med mig en kycklingwrap med parmesan som jag äter en bit in i flighten.
Tittar på ”Marcella” på iPaden samtidigt.
Går sådär med munskyddet på.
Glömmer att dra ner det en gång.
Drar inte ner det tillräckligt långt nästa.
Kycklingbitar och sallad trillar över mig.
Plockar och borstar.
Min sätesgranne är en ung australiensare.
Han är på väg till Monaco.
Jobbar på en av alla de jätteyachter som cruisar runt i Medelhavet på sommaren och i Karibien på vintern.
– När jag bodde i Nice på 80-talet brukade jag dejta killar som dig, informerade jag honom.

Går in till city. Väljer Promenaden fast det är supervarmt. Måste bara… Palmer och pinje och all den turkos färgen!

Ser hela Côte d’Azur under oss när planet gör en högergir och börjar inflygningen mot Nice.
Fullkomligt älskar denna vy.
Solen är på väg ner och rullar ut en gyllene matta tvärs över bukten utanför Cannes.
På kvällen dricker vi aperol på terrassen och catchar up, mon frère et moi.

Och så Les Chaises Bleues! Så mycket Nice. Tänk, dessa har jag sett snöklädda. Det var 1985…

Grannarna i huset bredvid har nedrullade jalusier.
Ingen ser tänker jag och tar morgonduschen med öppet fönster ackompanjerad av en kuttrande duva i cypressen utanför.
Tar bilen till Monoprix för matinköp.
Det är något speciellt att handla i ett annat land.
Nya varor.
Annorlunda varor.
Äter lunch på terrassen i skuggan.
Tomater och burrata.
Cikadorna gnisslar högljutt nerifrån buskarna i trädgården.
det är ett tecken på värme.
De spelar inte om tempen är under 25 grader.

Turisterna börjar komma tillbaka. Planen lyfter och landar på flygplatsen igen. Stränderna har öppnat upp.
En stunds svalka och fukt för den som behöver. Tunna moln av väta pumpas ut ur håligheterna i pelarna.

Går in till stan ensam.
Stryker runt på gator och i kvarter jag känner.
Behöver få in Nice i mitt omlopp.
Här lyssnar jag inte på bok eller musik när jag går.
Här vill jag se, höra, lukta och känna mina minnen.
Inte enbart nostalgiskt utan enkelt välgörande.
Högt mellan husen i Vieux Nice pilar stora gäng av svalor.
Snabba är de.
Och högljudda.
De tjuter av liv.

Enda fördelen är att det inte är så galet mycket folk som det brukar vara. Både skönt och inte. Orsaken till det fåtal turister som är här är sorgligt.
Gränderna i Gamla Stan. Trånga, svala, skuggiga och fyllda med barer, butiker och restauranger.

Kroppen är konstant täckt av ett tunt lager svett.
Håret blir fett av att röra axlarna som är välsmorda mot solen.
Jag kan sitta länge på en bar med en kaffe och en stor flaska vatten.
Låren får ett rutigt mönster av de flätade stolarna.

Med en kaffe och mitt skrivande. Tänker hur praktiskt och fantastiskt det är att man idag har allt i en liten portabel platt mobiltelefon. Bilderna, texterna och kommunikationen.
Barnen och hundarna älskar att svalka sig i de sprutande vattenstrålarna. Så snyggt gjort. Vilken fin arkitektur de fått till här. Stan har förändrats mycket sedan mina år här nere.

På kvällen äter vi på Cours Saleya.
Det är där man har blomstermarknad på morgonen.
Här ligger många restauranger och barer.
Jag går alltid hit.
Jag gillar Vieux Nice.
De trånga gränderna med skugga och svalka.

I kollektivtrafiken är det krav på ansiktsmask. I några av de större varuhusen också, som tex i Galleri Lafayette.

Jag vet att jag alltid hittar Jacques på Rue Biscarra.
Han äter alltid där.
Jacques har rutiner som han aldrig ändrar.
Vi sitter i flera timmar, äter och pratar om allt.
Han är en vandrare, som jag.
Nästa gång, när jag ska ha mer tid, ska han ta med mig på en av sina långa hikings utmed kusten.

Jacques, också han en bekantskap sedan 35 år. Lunch på stället där han alltid äter. Vi bjuds på en liten miniglass till kaffet.

Med Christina och Fredo ser jag solen gå ner uppifrån Astons rooftop bar.
De mjuka pastellfärgerna som kommer när den sakta försvinner.
Medelhavet med sin obrutna horisont.
Nedanför oss, taken och kyrktornen i Vieux Nice.
Det är 35 år sedan jag lärde känna dessa två personer.
Vi äter på stället där vi träffades.
Stället som var ”the place” då, i mitten på 80-talet.
Där vi kände alla, både de som ägde det, jobbade där och många av de andra som hängde där.
Där det skedde ett otäckt mord på ägarens ene son.

Aperitif på Astons rooftop bar. Här ser man planen lyfta från flygplatsen därborta.
Med Vieux Nice under oss. Dessa färger. Denna horisont.

De som kom för att öppna på morgonen möttes av en olåst dörr.
De såg blodspår som ledde nerför trappan och där fann de honom, ihjälhuggen på toaletten.
Man kunde aldrig binda någon till mordet.
Det är fortfarande olöst.
Helt säkert var det maffia inblandat.
Varje gång jag kommer dit tänker jag på det.
Det var så chockerande när det hände.

Middag på Felix Faure. Stället där vi lärde känna varandra för 35 år sedan. Inneplacet på 80-talet!

Boken jag har med mig ligger så gott som oläst vid sängen.
Jag somnar långt innan jag hunnit genom en sida.
Värmen tar på krafterna på ett sätt jag inte riktigt vant mig vid.
Det kommer jag inte att hinna denna gången heller.

I den nedgående solen lyses husens gula fasader upp. Så typiskt provencalskt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *