Jag tar för vana att duscha för öppet fönster varje morgon.
Det varma vattnet och den något svalar morgonluften mot huden.
Det är en sensuell känsla.
Jag ser cypressen, lärken och palmerna vars blad ger skuggor på grannhuset.
Jag hör plan som lyfter från flygplatsen.
Hör duvan som kuttrar i cypressen.
Och cikadorna som börjar spela.
Det faktum att någon kan se mig, det bjuder jag på.
Tråcklar oss ner på serpentinvägarna mot Promenaden.
Höga murar. Frodig bougainvillea som ramlar över.
De typiska stenhusen med sina fönsterluckor
Tar motorvägen.
Ser skyltarna: Marseille – Aix en Provence – Toulon – Cannes.
Tar avfarten mot Grasse och Cannes.
Ska äta lunch med Fredos ”dotter” i Le Cannet.
Restaurangen ligger på ett litet torg i de äldre delarna av byn.
En brunn i centrum.
Höga lövrika plataner skuggar.
Deras släta kamouflagemönstrade stammar är så vackra.
Vi är en bit upp på kullarna ovanför Cannes.
Man kan se Medelhavet långt där nere.
Cikadorna är igång för fullt.
Högt och ljudligt gnisslar de överallt i träden och buskarna.
The soundtrack of summer in Provence.
Vi dricker rosé med isbitar.
På de flesta restauranger får man automatiskt ett glas med isbitar till vinet.
Jag äter en caesarsallad.
Fredo tar bläckfisk och Tiphany en tomat/burrata.
Hettan inne i bilen är som en vägg när vi öppnar dörrarna ett par timmar senare.
Står kvar en stund utanför för att blåsa igenom.
Föredrar detta alla dagar i veckan istället för att sätta sig i en vinterkall bil.
Försöker minnas hur det känns med -10 grader i en bil om morgonen.
Med mörker och frostiga rutor som ska skrapas.
Och andedräkten som rök ur munnen.
Lyckas inte…
Hittar en liten led som går från hamnen i Nice till Villefranche, en liten by som jag alltid tyckt mycket om och som ligger vid en mycket djup havsvik mellan Cap Ferrat och Mont Boron.
Bestämmer mig för att vandra den.
Det är en varm dag.
Den varmaste sedan jag kom.
Jag har ryggsäcken med mig.
Packar den med vatten och en powerbank.
Drar på mig en rejäl dos med solskydd och mina sneakers.
Tar spårvagnen till hamnen och börjar gå.
Klipporna är vita och taggiga, inte mjukt rundade av vågorna.
Antar att det är kalksten.
Folk hoppar från dem rakt ner i havet.
Det är högt, men det är djupt här.
Det stupar brant.
Det är Alpernas västligaste utlöpare som sträcker sig ut i Medelhavet.
Jorden är röd och järnrik.
Här växer kaktus, palmer, cypress, pinje och knotiga olivträd.
En helt annan vegetation än jag är van vid från mina vandringar hemma i Göteborg.
Havet skiftar i alla turkosa toner som finns på paletten.
Från ljust glasgrönt till mörkt blågrönt.
Så ser inte västerhavet ut där hemma.
Små ödlor kilar snabbt ut och in bland stenarna.
Cikadorna är högljudda, det är ett av de starkaste ljud frambringas av insekter.
Det är hanarna som låter.
De gör det för att locka till sig honor.
De är svåra att se, då de anpassar sig bra till omgivningen.
Hus har byggts på hyllkanterna som stupar ner mot havet.
Deras utsikt är vidunderlig.
Portarna till garagen ligger precis vid trottoaren om huset ligger utmed en väg.
Eller så är det en smal och brant stupande liten väg som man kan köra ner på som tillhör huset.
Det är hus både ovanför och nedanför mig.
Hur är det att bo långt ner här när det är full storm?
För vågorna kan bli riktigt höga.
Är havet djupt får de kraft och växer sig stora.
Jag har sett dem kasta sig in över stranden och Promenade des Anglais med full styrka.
Det är mäktigt men skrämmande att se.
I Villefranche hittar jag en restaurang i skuggan med utsikt över bukten och ett litet kapell.
Jag ser Saint-Jean-Cap-Ferrat på andra sidan.
Jag kan se Villa Nellcôte därborta.
Den ägdes en gång av Rolling Stones.
Det var där de spelade in Exile on Main Street som släpptes 1972.
Jag beställer en pizza med parma, ruccola och parmesan.
Till dessert tar jag ett glas rosé.
Med isbit.
Jag fyller på med 2 liter vatten.
Sedan går jag Basse Corniche tillbaka till Nice.
På kvällen tittar vi på ”Jean de Florette” på TV.
Jag tror det är den bästa film jag någonsin sett.
Den och dess del 2, ”Manon de Source”.
Filmen är gjord på Marcel Pagnols berömda romaner med samma namn.
Huvudrollerna innehas av Yves Montand, Daniel Auteuil och Gérard Depardieu.
Det talas franska med en så grov provencalsk dialekt att jag har lite svårt att följa ibland men jag blir alldeles hänförd av att höra det igen.
Och sen sitter jag helt plötsligt på flygbussen in till Göteborg.