Din stund på jorden – del två

Jag tar för vana att duscha för öppet fönster varje morgon.
Det varma vattnet och den något svalar morgonluften mot huden.
Det är en sensuell känsla.
Jag ser cypressen, lärken och palmerna vars blad ger skuggor på grannhuset.
Jag hör plan som lyfter från flygplatsen.
Hör duvan som kuttrar i cypressen.
Och cikadorna som börjar spela.
Det faktum att någon kan se mig, det bjuder jag på.

På väg till Le Canne med Fredo. Jag älskar att åka bil på Rivieran. Det finns så mycket att se. Det är så många minnen

Tråcklar oss ner på serpentinvägarna mot Promenaden.
Höga murar. Frodig bougainvillea som ramlar över.
De typiska stenhusen med sina fönsterluckor
Tar motorvägen.
Ser skyltarna: Marseille – Aix en Provence – Toulon – Cannes.
Tar avfarten mot Grasse och Cannes.
Ska äta lunch med Fredos ”dotter” i Le Cannet.

Dessa provencalska byar. Färgerna. Husen. Växtligheten. Dofterna. Första gången jag besöker Le Cannet faktiskt.
Ett typiskt provencalskt torg. Med en brunn i mitten och plataner för att ge skugga.

Restaurangen ligger på ett litet torg i de äldre delarna av byn.
En brunn i centrum.
Höga lövrika plataner skuggar.
Deras släta kamouflagemönstrade stammar är så vackra.
Vi är en bit upp på kullarna ovanför Cannes.
Man kan se Medelhavet långt där nere.
Cikadorna är igång för fullt.
Högt och ljudligt gnisslar de överallt i träden och buskarna.
The soundtrack of summer in Provence.

Le Cannet ligger ganska högt. Det ligger ovanför Cannes. Långt där borta kan man se Medelhavet.

Vi dricker rosé med isbitar.
På de flesta restauranger får man automatiskt ett glas med isbitar till vinet.
Jag äter en caesarsallad.
Fredo tar bläckfisk och Tiphany en tomat/burrata.

På vandring i Nice. Blir liksom aldrig trött på det. Men så gör jag det inte alltför ofta heller.
La plage om kvällen.
Som ett vackert smycke ligger det där, Hotel Negresco.

Hettan inne i bilen är som en vägg när vi öppnar dörrarna ett par timmar senare.
Står kvar en stund utanför för att blåsa igenom.
Föredrar detta alla dagar i veckan istället för att sätta sig i en vinterkall bil.
Försöker minnas hur det känns med -10 grader i en bil om morgonen.
Med mörker och frostiga rutor som ska skrapas.
Och andedräkten som rök ur munnen.
Lyckas inte…

Småbåtar i hamnen i Nice. Här börjar jag min vandring som ska ta mig till Villefranche.

Hittar en liten led som går från hamnen i Nice till Villefranche, en liten by som jag alltid tyckt mycket om och som ligger vid en mycket djup havsvik mellan Cap Ferrat och Mont Boron.
Bestämmer mig för att vandra den.
Det är en varm dag.
Den varmaste sedan jag kom.
Jag har ryggsäcken med mig.
Packar den med vatten och en powerbank.
Drar på mig en rejäl dos med solskydd och mina sneakers.
Tar spårvagnen till hamnen och börjar gå.

Vandringen bjuder på bedövande vackra vyer. Här ligger hela Baie des Anges och hamnen.
På ett ställe måste man gå upp och gå en bit på vägen ovanför. Här passerar jag den slottslika fastigheten där Maurice Maeterlinck en gång bodde.
Det stupar brant på sina ställen.

Klipporna är vita och taggiga, inte mjukt rundade av vågorna.
Antar att det är kalksten.
Folk hoppar från dem rakt ner i havet.
Det är högt, men det är djupt här.
Det stupar brant.
Det är Alpernas västligaste utlöpare som sträcker sig ut i Medelhavet.
Jorden är röd och järnrik.
Här växer kaktus, palmer, cypress, pinje och knotiga olivträd.
En helt annan vegetation än jag är van vid från mina vandringar hemma i Göteborg.

Lite annorlunda växtlighet än den jag är van vid. Ba’ älskart!
Jorden är röd då den innehåller mycket järn. Det är vanligt i tropiska klimat.
Jag lyckas fånga en cikada på bild. Där sitter den och spelar. Det tog ett tag innan jag såg den eftersom den är väl kamouflerad.

Havet skiftar i alla turkosa toner som finns på paletten.
Från ljust glasgrönt till mörkt blågrönt.
Så ser inte västerhavet ut där hemma.
Små ödlor kilar snabbt ut och in bland stenarna.
Cikadorna är högljudda, det är ett av de starkaste ljud frambringas av insekter.
Det är hanarna som låter.
De gör det för att locka till sig honor.
De är svåra att se, då de anpassar sig bra till omgivningen.

Vattnet är klart och skiftar i alla turkos toner du kan tänka dig.
Här växer ett fikonträd där frukten så sakta börjar mogna i värmen.
Det finns många gamla lämningar, militära och andra, i dessa trakter. Några så gamla som från romartiden.

Hus har byggts på hyllkanterna som stupar ner mot havet.
Deras utsikt är vidunderlig.
Portarna till garagen ligger precis vid trottoaren om huset ligger utmed en väg.
Eller så är det en smal och brant stupande liten väg som man kan köra ner på som tillhör huset.
Det är hus både ovanför och nedanför mig.
Hur är det att bo långt ner här när det är full storm?
För vågorna kan bli riktigt höga.
Är havet djupt får de kraft och växer sig stora.
Jag har sett dem kasta sig in över stranden och Promenade des Anglais med full styrka.
Det är mäktigt men skrämmande att se.

Citadellet i Villefranche. Jag gillar just det med Rivieran att det inte är så moderniserat överallt. Att man bevarat mycket gammalt. Att vägarna är trånga och smala och inte så förbaskat anpassat.

I Villefranche hittar jag en restaurang i skuggan med utsikt över bukten och ett litet kapell.
Jag ser Saint-Jean-Cap-Ferrat på andra sidan.
Jag kan se Villa Nellcôte därborta.
Den ägdes en gång av Rolling Stones.
Det var där de spelade in Exile on Main Street som släpptes 1972.
Jag beställer en pizza med parma, ruccola och parmesan.
Till dessert tar jag ett glas rosé.
Med isbit.
Jag fyller på med 2 liter vatten.
Sedan går jag Basse Corniche tillbaka till Nice.

Den pizzan var jag rejält värd efter min marsch. Och så hade jag ju lika långt tillbaka också…
På väg tillbaka. Solen på väg ner. Och jag tänker; vem bor i detta hus? Vem lever med denna utsikt varje dag?
Denna runda ska jag gå igen. Men då ska jag fortsätta kanske ända till Monaco.

På kvällen tittar vi på ”Jean de Florette” på TV.
Jag tror det är den bästa film jag någonsin sett.
Den och dess del 2, ”Manon de Source”.
Filmen är gjord på Marcel Pagnols berömda romaner med samma namn.
Huvudrollerna innehas av Yves Montand, Daniel Auteuil och Gérard Depardieu.
Det talas franska med en så grov provencalsk dialekt att jag har lite svårt att följa ibland men jag blir alldeles hänförd av att höra det igen.

Tacksam för den flygrutt vi fick vid starten. Kunde se hela Rivieran från Nice och en bra bit in över Italien innan vi dök in bland höga moln. Här är hela Villefranchebukten med Mont Boron till vänster och Cap Ferrat halvön till höger.

Och sen sitter jag helt plötsligt på flygbussen in till Göteborg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *