Djupa rötter och blandade minnen

Sköljer svetten av kroppen, packar ihop och sätter mig i den sommarvarma bilen.
Lämnar Varberg och åker mot ett lika somrigt Göteborg.
Jag har haft min väninna tillika granne på besök.
Cyklat fram och tillbaka på strandpromenaden.
Druckit vin både här och där.
Jagat solnedgångar och solglitter.
Lyssnat på sommarpratare och pusslat tills det blev för mörkt för att se.

Så mycket snack. Så mycket skratt. Paula och jag på Surf Saloon med utsikt över havet.

Det är något speciellt med att komma tillbaka till en plats man haft en relation till hela sitt liv.
Det är här jag tillbringat några veckor varje sommar sen jag föddes.
När jag var barn var det var det bästa jag visste att få åka till Varberg.
Det var som en feber hela vägen ner.
Och sedan, som en rusig gris, sprang jag omkring och kollade till alla ”ställen”.

Varberg. Stranden. Så mycket som har förändrats här under åren. Så annorlunda det såg ut när jag var barn härnere. Och ändå så sig likt..

På kvällarna borstade vi tänderna ute.
Vid vattenkranen i hörnet av trädgården under körsbärsträdet.
Det luktade fuktigt gräs, tandkräm och västkust.
Marken var alltid våt och kall där.
Det torkade aldrig upp riktigt.
Det var där man fyllde hinkar och bar in till köket.
Det var det vatten som fanns.

Ibland, i mycket korta glimtar, kommer doftminnen tillbaka från då. När vått gräs blandas med tandkräm… då är jag barn igen.

Och utedasset.
Lukten därinne.
Dasslocket av trä och det varma, mörka träet man satt på.
Dörren hade ett fönster med en tunn spetsgardin som gick att dra för.
Kom tåget då jag satt därinne kunde jag dra gardinen åt sidan och räkna vagnarna från min plats över hålet.
För tåget var viktigt.
Vi hade inte tåg hemma i byn där jag bodde.
Man tvättade händerna i en balja.
Kannan med vatten stor bredvid.
När man var klar hävde man ut vattnet utanför dörren, vid sidan om stenen som tjänade som trappa.
Tidigt, tidigt om morgnarna, en gång i veckan, kom lastbilarna med stora tomma tunnor som byttes ut mot de fulla.

Dagens sista fiskebåt på väg in till hamnen. Det var ofta om somrarna, om vädret tillät, som vi åkte ut på Fladen och drog torsk och makrill.

Det fanns ingen el.
Vi hade levande ljus och fotogenlampor.
Vi lyssnade på radio som gick på batterier.
Spisen var ett slags primuskök med två plattor.
Vi använde rödsprit för att få igång det.
I köket fanns en lucka i golvet.
Det var istället för kylskåp.
Där luktade jord, fukt och lite mögel.
Pappa städade och vaxade alltid bilen noga.
Morfar satt sönder en solstol.
Mormor virkade dukar och drack kaffe.
Mamma virkade barbiekläder till mig och min syster.
Och så skulle hon alltid bada, avsett väder.
Jag vägrade och satt kvar i bilen.
Sen spelade syrran och jag minigolf en gång om dagen.
Räckte pengarna till blev det två.

Havet i Apelviken är långgrunt. Det drar in mycket tång. Traktorer kommer tidigt om morgonen och tar bort det värsta. Det ger en speciellt lukt. Salt blandat med ruttnande tång. Men det är Varberg.

Och så var det sommarkyrkan i tältet på åkern.
Vi satt i ring och sjöng:
”plingelingeling nu ska tåget gå
ut i vida världen
den som femtio öre har
får följa med på färden”.
Vi hittade nya sommarvänner för en vecka eller två.
Och ibland kom det ett kringresande tivoli.
Då var det fest.
Vi barn fick bara gå en gång.
Det kostade för mycket.
De andra kvällarna stod jag på staketet och såg glittret av alla ljus och hörde tjuten och skratten från åkattraktionerna där nere på åkern.

Apelviken är ansedd som en av de bästa stränderna i norra Europa för vindsurfing. Här har alltid funnits många surfare.

Så många minnen från en tid som en gång var.
Av människor som var en del av den.
Som är borta sedan länge.
Mormor och morfar, pappa, mormors systrar…
Och vi som var barn då, kusinerna som blivit gråhåriga och är över 50 allihop.
Det är ljusa, glada minnet.
Annorlunda mot dem som skulle komma några år senare.

Idag ger sommaren i Varberg mig lugn. Under åren med honom blev det jobbiga veckor därnere. Att leva så nära varandra i flera dagar gjorde honom om möjligt ännu värre än vanligt. Jag föredrog de dagar jag var därnere ensam och han var kvar i stan.

Vi tillbringade alltid några sommarveckor där nere, han och jag.
Vi spelade ett spel en kväll.
Ett slags blandning mellan yatzy och alfapet.
Jag vann.
Nästan hela tiden.
Jag såg det komma på den vassa, elaka blicken.
Utbrottet. Hånfullheten.
De nedlåtande orden om min person.
Han fixade inte att jag vann.
Betedde sig som ett förväxt, outvecklat barn.
Situationen blev hemsk.
Eskalerade som alltid.
All energi forsar ur mig.

Att en vuxen man kan ta sig friheten att behandla en kvinna han valt att dela sitt liv med på det sätt som han gjorde med mig, är ofattbart. Idag vet jag att vi är fler som blivit utsatta för honom. Och fler kommer det att bli… Han är en äkta psykopat.

Dagen efter skulle en vän till mig komma ner på mc och sova hos oss en natt.
Jag funderade först på att ställa in, men insåg att när det var andra människor i närheten så ändrades hans beteende.
Det skulle ge mig en dags vila från hans terror.
För då satte han på sig sitt andra ansikte.
Då skulle han bygga sitt ”varumärke”.
Hela dagen var han full av ilska och aggressivitet.
När min vän kom var han nere och badade.
I ett utbrott av raseri hade han gått ner till havet.
När han kom upp och såg Kenneth på plats var han en helt ny människa.
Stora leendet på.
Det tillgjorda skrattet.
Det är konstigt, men jag hörde honom aldrig skratta på riktigt.
Ett riktigt äkta skratt om kommer inifrån.
Aldrig.
Han hade lärt sig hur man beter sig och sedan efterapade han det…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *