När jag levde i ett förhållande så var jag aldrig själv, men väldigt ofta ensam.
Det är det värsta som finns.
Jag trodde att jag träffat mannen i mitt liv.
Det kunde inte vara mer fel.
Jag drogs med i hans virvel och följde mitt hjärta.
Det ledde mig åt helvete.
Magen sa att det inte var ok.
Note to self: Lyssna aldrig på hjärtat, det är magen som är sann mot dig.
Jag borde lyssnat på den.
Så varför stannade jag?
Det var ett fantastiskt förhållande.
Något jag aldrig upplevt tidigare.
Inget jag sa eller gjorde kunde vara fel.
Han bejakade mig och bekräftade mig hela tiden.
Han hörde av sig till mig flera gånger varje dag.
Våra två första år var jättefina.
Han visade på alla sätt att han ville ha mig i sitt liv.
Och jag lät mig förföras.
Det började sakta.
Ganska tidigt faktiskt.
Men jag slog bort det.
Vägrade se varningssignalerna:
Förändringarna.
Smått och krypande kom kritiken.
Och den ökade.
Och sedan, ointresset för allt som var jag.
Allt som varit då fint och fantastiskt med mig i början, vändes mot mig.
Och så till slut avståndstagandet.
De hårda orden.
Aggressiviteten.
Utbrotten.
Till slut levde jag i ett kärlekslöst helvete.
Med en man som uppenbart inte hade en enda varm känsla kvar för mig, och som tog sig friheten att behandla mig illa.
Och som trots detta inte lämnade mig, utan bara skulle fortsatta tills jag inte längre stod ut.
När jag valt att lämna honom kom smutsen upp till ytan.
Otroheten.
Nätdejtandet.
Och att han stötte på mina och min systers vänner…
Jag var så jävla bedragen, så grundlurad.
Jag har försökt förstå varför jag inte gick tidigare.
Det finns nog många orsaker till det.
En av anledningarna var att jag inte orkade.
Min energi gick åt till att gråta, hålla ihop och försöka få livet att fungera.
Jag såg berget av arbete för att separera mig från honom och jag sköt upp det till nästa dag.
Gång på gång.
Men det var mitt liv som försvann.
Dag för dag.
Och när detta sjunkit in tillräckligt så jag tvingade mig att började lösgöra mig.
En annan anledning tror jag det var det faktum att jag investerat så mycket känslomässigt i honom och vårt liv tillsammans att jag verkligen ville få det att fungera.
Jag ville inte ge upp.
Man ska kämpa för kärleken, eller hur?
Jag gjorde det.
Jag gick till en relation- och samtalsterapeut för att försöka få hjälp med olika verktyg för att få det att vända.
För att få hjälp med hur JAG skulle förändra mig.
För jag hoppades hela tiden att vi skulle kunna hitta tillbaka till det vi haft i början.
Jag gav honom hela tiden ursäkter för hans svinaktiga beteende.
Men jag fattade till slut att det aldrig, aldrig blir bättre.
Bara värre och värre för var månad som gick.
Har den nedåtgående spiralen börjat så har den.
Så jag tvingade mig att börja agera.
Först mental.
Sedan rent fysiskt.
Och jag visade mig själv att jag kunde.
Jag hade levt med en störd människa.
Nu var det slut på det.
Det finns så mycket att berätta.
Och jag vill göra klart att detta inte är ett inlägg i kategorin ”känslokitsch”.
För mig är detta ett betraktande och konstaterande av ett liv.
Ett smutsigt förhållande som inte blev som jag hoppats.
Ett liv jag en gång levde och som påverkat mig djupt.
Som satte spår, men som jag idag inte längre mår dåligt av.
Detta är nyktra konstaterande.
För mig är det ett sätt att få ord på mina tankar, inte för att få medömkan.
Dessa år kommer för alltid att finnas med mig och de är en bild av hur ett dysfunktionellt förhållande ser ut.
