Åren i Nice – nytt boende, ny ”familj”

Sommaren 1986 lämnade jag aupair-livet bakom mig.
Jag flyttade ifrån Caline och barnen till ett lägenhetshotell som drevs och ägdes av två svenskar jag lärt känna, Christina och Anders.
De arbetade för resebolag, hon som långtursguide på Atlas och han som platschef på Fritidsresor.
Båda var bosatta därnere sedan flera år, men inte som ett par.
Denna minimala lägenhet låg mitt i stan, på Avenue Notre Dame.
Jag hyrde ett litet rum längst bort i korridoren, mitt emot toaletten och badrummet.
Det var väl si så där 8–9 kvm.
Säng, TV, garderob, en kokplatta, ett köksbord och två stolar.
Där bodde jag i 1,5 år ungefär.

Christina och Anders på en våra oräkneliga kvällar på ”Felix”. Båda jobbade inom resebranschen och hade Nice som sin permanenta bas. Christina träffar jag fortfarande regelbundet.

För att dryga ut den ständigt tomma plånboken åtog jag mig den daglig städning av det lilla hotellet.
Det var korridoren och de två toaletterna och badrummen.
Jag hade deras förtroende och hade nyckel in till kontoret, tillika fullt utrustade kök med tvättmaskin.
Perfekt för mig.

Jag i ett av rummen på ”Cattis”, eller Hôtel Meublé Caterina, som det egentligen hette. Min mamma var på besök och hyrde så klart rum där. Så här stort var ju inte mitt rum. Det är synd jag inte har någon bild på det..

Varje söndagsförmiddag hade vi byte av de turister från Fritidsresor som valt att bo på ”Cattis”.
På morgonen möttes Christina och jag över kaffe och croissant, och när bussen hämtat upp de som skulle lämna, drog vi igång städningen av rummen och bäddning av sängarna för att ta emot de nya som kom.
Många var de morgnar när jag kom direkt från mitt jobb på nattklubben i Monte Carlo eller från några få timmars sömn efter en natt på någon rockklubb i stan.
Vi städade och sedan rasade jag i säng.

”Cattis från utsidan. Mitt rum var det bakom de ljust gröna luckorna längst ner till höger på bilden. Det minsta och billigaste på hela panget.

Det var mest turister som hyrde in sig, men det fanns ett par som hyrde på månad precis som jag.
Lionel och Laurence.
De hade träffats på klostret där hon hyrde studentrum medan hon pluggade på Hotell och Restaurangskolan i Nice.
Lionel var där för att laga oblatmaskinen åt nunnorna.
Han hade själv uppfunnit den och den var väl mer trasig än fungerande.

Mina grannar på ”Cattis”. Laurence, ursprungligen från Madagaskar och student i Nice, och Lionel, oblatmaskinbyggare och uppväxt hos nunnorna, som liksom jag, långtidsbodde.

Han hade växt upp på klostret då han som baby lämnats på trappan och hittats och tagits om hand av abbedissan.
Lionel och Lollo blev snabbt ett par, men till slut tyckte nunnorna att deras sexliv blev lite för påfrestande att åhöra på det lyhörda klostret så de uppmanades att flytta.

Lionel vid sin dator. Där spelade vi ofta spel de kvällar jag var hemma, vilket inte var som ofta…

Lionel var ständigt rödvinsdrickande och arbetslös.
När han inte uppfann oblatmaskiner till nunnorna då.
Många gånger när jag kom hem på lunchen för att städa hade han fixat mat åt oss båda.
Då korkade han upp den första flaskan.
Sen körde han på resten av dagen och var ofta ganska rejält på örat när Christina och Anders kom för att ha receptionstid kl 17:00 – 19:00.
De brukade ta sin aperitif, en pastis, där tillsammans och Lionel var inte sen att se till att han fick sig en stänkare han också.

Lollo i deras lilla pentry. I motsats till mig bodde de mot gården och hade därför en dörr som gick att öppna ut mot baksidan. Inte för att det var någon ”gård” i den bemärkelsen, men det gick att öppna i alla fall.

Hans drickande gjorde honom lynnig.
En gång, en sen kväll, var det stort gräl i korridoren och han pucklade på Lollo
Jag for ut, fräste till på honom och bäddade åt Lollo på golvet inne hos mig.
En bit in på natten hörde jag honom rumstera om därute.
Jag gick ut igen och såg hur han drog ut soptunnor genom dörren.
Han hade slängt alla hennes kläder.
Jag knuffade in honom i hans rum och drog in de två soptunnorna och låste in dem på kontoret/köket dit bara jag hade nyckel.
– Nu får du själv förklara för Christina och Anders imorgon varför soptunnorna står här, sa jag åt honom.
Sen gick jag in och låste om mig och Lollo.

På ”Felix” med Christina och ett helt gäng, som vanligt. Det var som vårt vardagsrum. Vi var där mer än hemma på kvällarna.

Av Lionel jag fick min första dick pic…
Då ock då kom upp och hälsade på mig och min kollega, Elisabeth, på kontoret där vi jobbade. Hon berättade om en kille hon träffat som var väldigt ”välväxt”.
– Då har du aldrig sett min, sa Lionel.
Det fick vi ju hålla med om, men sa också att vi inte var speciellt intresserade av att se den heller.
Dagen efter dök han upp med en polaroidbild för att framlägga bevis för sitt uttalande.
Den bilden har jag fortfarande kvar, men den passar sig inte här.

Christina blev som en äldre syster för mig. Vi träffas fortfarande varje gång jag åker ner till Nice och i 7 år bodde jag i hennes lägenhet i Stockholm i andrahand. Det blev en livsläng vänskap.

Det var detta som blev min nya ”familj”, min tribe.
Av Christina har jag fått veta att de till slut separerade.
Det var bra.
Lollo var en söt och schysst tjej.
Hon var värd något mycket bättre än Lionel.
Men han var en mycket speciell typ som jag alltid kommer att minnas.
Christina var som en äldre syster för mig.
Vi sågs så gott som varje dag under tiden jag bodde hos dem och nästan alltid varje kväll då vi båda hade ”Felix” som vårt vardagsrum.
När jag 1988 flyttade till Stockholm hyrde jag hennes lilla etta på Kungsholmen i andrahand.
Och varje gång jag är i Nice så ses vi på vin och mat.
Det blev en livslång vänskap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.