Frågor vi inte ställer

Det är 10 år sedan jag träffade B.
Vi hittade varandra på en dejtingsida och i början av december sågs vi för första gången.
Vi åt tapas och drack vin innan vi slirade hem till mig.
Han stannade hela natten.
Han var 12 år yngre, full av tatueringar och jobbade som gymnasielärare i samhällsämnen på en friskola.
Allt eftersom månaderna gick kom jag att tycka mer och mer om honom.
Ville ha honom lite närmre.
Jag antar att jag ville känna mig vald.
Att känna av att någon ville ha mig.

Vad många människor det har gått ut och in i våra liv. Jag tänker inte enbart på olika manliga relationer, utan på människor överhuvudtaget. Vi tappar varandra på vägen. Det går inte att hålla kontakten med alla. Vägarna skiljs åt.

– Vi har träffats i fem månader nu, sa jag en kväll.
– Oj, har vi! Fan vad tiden går fort, svarade han.
– Mmmm… Och vet du, jag skulle gärna vilja att vi tog detta ett litet steg längre…
Hur tänker du?
– Eeehhh… det är för mycket med jobbet och barnen och…
– Fast lyssna nu på vad jag säger, sa jag. Vad jag menar är att jag tycker det kunde vara kul om vi kunde träffas tillsammans med dina eller mina vänner någon gång. Inte bara här hemma hos mig… Med mat och sex och vin och snack…
– Men det är så mycket med jobbet, barnen…
– Backa bandet. Du lyssnar inte. Det handlar inte om att jag ska vara en del av din vardag med barn och jobb. Det handlar om ifall du är villig att släppa in mig så pass mycket i ditt liv att vi kan ses med våra respektive vänner emellanåt. Om du tycker tillräckligt mycket om mig för det…
– Eeehh… alltså, Helena…. jag tycker jättemycket om dig, men inte på det sättet…

Det är en stor sorg när någon man tycker om inte känner på samma sätt. Livet är sådant. Det går inte att tvinga kvar någon. Det går inte att ”snärja” någon. De försvinner förr eller senare i alla fall. Jag måste låta de som ska gå, göra det. Och hoppas att de har fina minnen av det vi hade tillsammans.

Det var inte detta svar jag hoppats på, men frågan var ställd och jag kunde inte ta tillbaka den.
Jag hade kastat bollen.
Nu kunde jag inte låta honom stanna kvar i mitt liv längre.
Efter denna kväll skulle vi inte ses mer.

– Ok. Då vet jag. Men vet du, då kan inte vi fortsätt att ses. Jag har kommit att tycka lite för mycket om dig och om vi fortsätter nu och du vet detta så kommer jag att trampa på mig själv och samtidigt tillåta dig att göra det samma. Det kommer inte att bli bra. För någon av oss.

Det viktiga är att ha kvar fina minnen och ett fint slut. Det har jag med alla mina relationer, lång och korta, förutom en. Men det tar jag mer om framöver…

Jag och hunden följde honom till hans bil.
Vi stod i den svala majnatten och höll om varandra länge. 
Jag kände den välbekanta lukten av hans after shave.
När jag kom hem tände jag inga lampor.
Gatlyktorna fick vara det enda ljuset.
De och försommarnatten.
Jag kröp upp i fåtöljen med ett glas vin.
Hunden i den andra.
Den som var hans enligt honom.
Sen satte jag på Emmylou Harris senaste och körde ”Goodnight old World” på repeat.
”Sometimes I feel like
I’m drownin’ in teardrops
My eyes are so tired of
The trouble I’ve seen
Then you fell from the heavens
Right into this sad place
Remembering God for awhile in your dreams”

Jag kan vara en frossare i vemodiga minnen och tankar. Jag har alltid varit en person med mycket känslor utanpå. Högt och lågt, Skrattar högt. syns och hörs, blir lätt arg, men lika snabbt lägger det sig. Mycket känslor helt enkelt.

Och där satt jag och mindes.
Hur hans skratt lät.
Hur han smakade.
Hans han brukade titta på mig.
Hur hans hud doftade.
På de där heta räkorna i chilisås, vår specialrätt, som jag fixade varje gång vi skulle ses.
Vad vi brukade prata om.
Tänkte på hur det hade kunnat bli om han sagt att han ville vara mer med mig.
Jag scrollade igenom telefonen och läste vår sms-konversation.
Det gjorde ont, och jag vred om smärtan ytterligare några varv.

Vi får svaren även om vi inte ställer frågorna. Jag upplevde det som en styrka att göra det. Det gjorde ryggen rakare och huvudet högre.

Han och jag är idag vänner på sociala medier.
Vi springer på varandra då och då på stan.
Det är alltid lika roligt att se honom och byta några ord.
Han gjorde mig glad den tid vi träffades.
Han är en toppenman, men han var inte för mig.
Jag ställde den där frågan som tvingade mig att lämna honom.
För visst är det så, att vi alltför ofta undviker att ställa de där frågorna där vi är rädda för svaret.
Jag anade svaret jag skulle få av honom.
Inom mig visste jag.
Och förr eller senare hade jag fått svaret i alla fall.
Samtidigt kände jag en styrka i att ha vågat fråga och stå upp för mig själv.

2 svar på ”Frågor vi inte ställer”

    1. Tack! Så roligt att höra.
      Det är alltid lite småjobbigt att skriva personligt, ur sitt eget liv, men jag förstår att många uppskattar det.
      Jag ska försöka utveckla det på ett bra sätt framöver och hoppas mina läsare tycker om det.
      Tack igen!
      /Helena

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.