UTVALD – part one

Varför valde han mig som den person han behövde besegra.
Gång på gång, hela tiden.
Varför blev jag ”den”.
Han, som jag gav min kärlek.
Som jag trodde på och valde att leva med.
Jag går runt i en decembermörk och grå stad.
Lyssnar på en bok som river hjärtat ur kroppen.
Och undrar.
Varför blir vissa av oss valda av dessa sjuka män.
De som slår fysiskt eller verbalt, eller både och.

Tillsammans med mig följde Viggo med på den resa detta förhållande tog mig på. Jag hade behövt honom de sista 2,5 åren då det var som svårast, men då fanns han inte mer…

– Vet inte om jag orkar inte ge mig ut i regnet, skrev jag.
Han svarade: Jo gör det!
– Ok, om vi går någonstans nära där jag bor.
– Du bestämmer ställe.
– Ok. Vi ses på Italiano.

Kl 19:00 skakade jag ur paraplyet.
Han reste sig från baren och mötte mig.
Han frågade: Vad vill du ha?
– Ett glas rött vin, tack, sa jag och slog mig ner.
Han var trevlig.
Pratet flöt lätt.
Jag skulle egentligen inte ens varit här.
Hade egentligen planerat en annan träff men den ställdes in.
Vi gick hem till mig.
Under träden som bildar en tunnel uppför trapporna vid Luntantu.
Som aldrig luktar så starkt av grönska och klorofyll som efter ett regn.
Jag hällde upp två glas vin.
Vi satte oss på balkongen.
Och hamnade i säng.

När han gick följde jag honom uppåt gatan med hunden.
Vi bytte telefonnummer.
Han ville ses igen.
Var väldigt insisterande.
Han tog trapporna nerför Carolus rex.

Jag gick ut mot räckena längst ut på bastionen.
Med den höga gamla stadsmuren under mig

Stod och såg honom passera Esperantoplatsen.
Han vände sig om.
Höjde armen och vinkade åt mig.

Det var den 14:e juli.

Jag tog med honom på julbordet med mitt företag. Han tog denna bilden på mig och en av mina anställda. Jag var så glad i hela kroppen för att han fanns med.

Jag blev inte kär i honom från början.
Det tog ett tag.
Men han var så intensiv.
Varje dag fanns han där.
Med små meddelanden.
Och telefonsamtal.
Det tog aldrig slut.
Och jag suktade efter bekräftelse.
Nu kände jag mig utvald.
Någon ville ha mig.
Det behövde jag efter uppbrottet från B.
Det jag velat ha med honom.
Och som jag sedan fick släppa när han inte ville.
Allt eftersom veckorna gick släppte jag in honom mer och mer.
Tills jag var fast.
Jag var mer kär i kärleken och bekräftelsen än i honom.
Hans hetsiga uppvaktning var påträngande ibland.
Han betedde sig som om han var kär för första gången.
Som om han aldrig träffat en kvinna förut.
Men jag kunde inte stå emot känslan av att vara utvald.

Vi åkte på semester till New York sommaren 2012. Bilden togs på en bar med utsikt över ett upplyst Manhattan. Mitt emot oss hade vi Empire State Building. Men här hade han redan börjat förändras. Det hade börjat komma in stråk av mörker i hans sätt att vara.

Han sa: Jag vill gifta mig med dig!
Jag skrattade.
– Vill du?
– Ja!
– Vi har bara känt varandra i några veckor. Det funkar inte för mig.
– Det är så mycket jag älskar dig! Du är allt.
– Men vi har ju varandra. Det är fullt tillräckligt just nu.
Han fattade att han gått för snabbt fram.
Gjorde det till ett sätt att förklara sin kärlek istället för bokstavligt menat.
Han sa: Självklart! Du har helt rätt. Det är vi. Och jag kommer att älska dig lika starkt när du är 60 som idag. Jag hade velat göra dig så gravid!
Jag skrattade.
– Nej vet du vad, det kommer inte att hända. Den biten har jag valt bort för längesedan. Och du har ju redan två.

En selfie från en bar. Denna bild på oss använde vi när vi skickade ut inbjudningar till vårt House Warming Party när vi flyttade ihop. Jag har valt att klippa bort honom. Det har jag gjort på alla sätt som går. Men minnen är svåra att göra sig av med. En del sitter för alltid kvar.

Det kom smygande.
Det destruktiva.
Och jag märkte inte hur det eskalerade.
Jag var mitt i det, omsluten av det.
Som den kokande grodan…
Och så jag ville inte se det.
Ville inte tro att min man…
Trodde varje gång det var en engångsföreteelse.
Insåg efter ett tag att det inte var det.
Men blundade.
Hoppades hela tiden att det skulle bli som det var i början.
När han överöste mig med kärlek.
När vi inte fick nog av varandra.
Men dit skulle vi aldrig komma tillbaka.
För detta var inget friskt beteende.
Det var ett psykiskt stört beteende.
Det var en psykopats beteende.
Och det skulle bli värre.

Ytterligare en bild från vår New York-resa.

Ett litet beslut förändrade mitt liv.
Formade mig till den människa jag är idag.
Knuffade in mig i en ny omloppsbana runt mig själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *