2020 – ANNUS HORRIBILIS

Januari – Februari – Mars
Flygslingor i norr och okristligt tidiga morgnar.
Layovers i Oslo efter 14-timmarsdagar ToR Las Palmas.
PW:ar mig runt svenska metropoler i kyla, snö och isande vindar.
Älskar alla roliga, knasiga, underbara kollegor som gör mitt liv.
Och världen från ovan över Europa.

En vy jag älskar – solnedgång och en flygplansnos. Här har vi parkerat planet i Skellefteå och ska sova där över natten för att flyga ner dagen efter på eftermiddagen. Ett annat crew tar över denna maskinen ner till Arlanda.
En vintrig PW i Östersund utmed Storsjön. Solen står lågt och ger mig en fantastisk bild.
Och så var det Formex på Stockholmsmässan. Tänk om vi vetat då när denna bilden togs att de båda kommande Formex, augusti 2020 och januari 2021, skulle komma att ställas in…

Jag drar till Miami för fyra dagar i tropiskt klimat.
Bara för att jag kan.
Bor på ett litet art deco-hotell på Ocean Drive.
Vandrar, cyklar, åker på stadsturer, dricker mojito i Wynwood och vin i Little Havanna.
Älskar varje minut av mina fyra dagar där.

Kan det bli mer Miami! Baywatch-husen på South Beach.
Älska på all Art Deco som Ocean Drive och Miami är känt för. På dagen är färgerna vitt, blått, turkos och grönt. På kvällen när allt lyses upp är det ett färgfyrverkeri utan dess like. Magiskt!
Att få strand och värme i slutet av januari är helt underbart. Även om jag aldrig solar och badar så vill jag ha värme och sol.

I Kina har någon ätit en dålig fladdermus…
Och här hemma börjar folk hamstra toapapper…
Och det blir mer och mer tydligt att den där fladdermusragun kommer att påverka oss mycket.
Och helt plötsligt går det i en rasande fart.
Landar i Gbg efter en mardrömslik flight ToR Teneriffa.
Mitt i flygturen hem slår matförgiftningen till och jag får sitta längst bak på en tom rad med en plastpåse och kräkas.
När vi sätter hjulen i backen strax före 02 på natten vräker regnet ner.
Och vi har blivit permitterade.
Jag är helt slut efter att ha tömt mig fullständigt.
Situationen är surrealistisk.
Inget går längre att planera när det gäller våra flygningar.
Vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut.
Vi går från 100 till noll på ett par veckor.
Och på bara några dagar är flygplatserna stora öde och tysta.
Planen är tomma ner och fulla upp när vi hämtar hem skandinaver från södra Europa.

Morgon på ett hotell någonstans i Sverige. Fixar mig för en dag i luften.
Marco och jag i bakre galleyet. Vi skulle flugit en tur till Las Palmas med layover. Som vi hade längtat till detta! Allt frös inne. Istället fick vi flyga en ToR och sedan ligga på hotellet vid Gardermoen och jobba därifrån i ett par dagar.
Arlanda börjar mer och mer likna en spökstad. Planen står parkerade. Alla Terminaler utom T5 stängs ner. Den lilla trafik som går körs därifrån. Från 100 till 0 på ett par veckor. Overkligt.

April – Maj – Juni
Jag flyger några enstaka flighter.
Vi arbetar med ansiktsmasker och ställer in all servering.
Och tvättar och spritar händerna torra och fnasiga.
Passagerare måste ha mask ombord.
En del har cyklop.
Några en typ av gasmask.
Andra kör duschmössa till masken.
Oklart varför.
Flygplatserna dånar tomma mitt i covid-mardrömmen.

Vi får vänja oss vid att arbeta i masker. Detta är vad som kallades en ”high risk flight”. Vi flyger tomma ner till södra Europa för att hämta hem skandinaver.
Ett öde Gardermoen, Oslo. En bild som säger så mycket. Mina två crewkollegor ensamma i en lång lång gång. Inte en människa. Bara våra steg som hördes.
En av mina sista flighter 2020. Ett mardrömsår för flygbranschen och alla vi som arbetar där och älskar det.

Livet som vi känner det, ställs in.
Konserter, event och resor.
Allt det där människor möts och umgås tas ifrån oss.
Jag vill ha trängsel i en bar.
Jag vill ha närhet och arbete och trång kollektivtrafik och köer och svettiga nattklubbar.
Jag vill leva utan att tänka.
De resor jag planerade under våren läggs åt sidan.
Inget New York, Berlin, London…

Affischer för konserter som aldrig blev av. Det rasslar i blåsten. Livet som fick ställas in.
Med min mamma och mina syskon i samband med mammas 80-års dag. Vi firar ute bland påskliljorna i Fagered med en pick-nick.
Hemma i fastigheten pågår vårt stora underhållsprojekt. Som styrelseordförande i föreningen har jag mycket att göra med det under vår och försommar. Lite ovanligt att helt plötsligt ha män utanför sovrumsfönstret… Det gäller att tänka sig för innan jag studsar runt in the nude…
Den sista juni börjar ställningarna tas ner. Helt underbart att få allt ljus och den fria utsikten tillbaka, men samtidigt saknar jag kontakten med alla som varit inblandade; entreprenören och hans män på plats. Vilket fint team de var.
Här står min nya balkongdörr redo att sättas in.

Så jag blir en vandrare.
Köper en ryggsäck och möter våren och sommaren på mina hikings.
Jag blandar stadsvandringarna med turer på öarna.
Tar båten ut i skärgården och hoppas av på en jag bestämt i förväg.
Och så jag går vandringsleder.
Jag maler i mig hela Gotaleden.
Vissa sträckor går jag flera gånger för de är fina och jag har lust.
Det blir många steg under denna sommar.
Och mycket böcker, poddar och sommarpratare i öronen.
Tid är det jag har mest av.

Vandring över broarna utmed älven om våren, när körsbärsträden blommar som vackrast.
Vandring på Styrsö med ett alltid närvarande västerhav.
Gotaleden. En vandringsled som blivit utsedd av New York Times till ett av de 52 besöksmålen i världen år 2020. Västsverige och Gotaleden kom på 16:e plats.
På en av etapperna följer Arvid med. Vi gick utbildningen till cabin crew tillsammans 2018 och nu är vi båda uppsagda…
Varm och trött tar jag igen mig utmed en brusande Säveån och käkar en medhavd macka. När våren och sommaren kommer 2021 ska jag gå leden en gång till.
Trift och klippor på Brännö. Så mycket sommar det går att klämma ur en tub med Sverige.

Juli – Augusti – September – Oktober
Jag börjar pendla till Nice.
Får medelhavsvärme på huden och sol i ögonen.
Cikadornas gnissel i öronen och doften av pinje, hetta och sälta.
Får byta mina nordiska vandringar mot rivierans.
Hittar fina hikes utmed det azurblå havet och upp på Alpernas utlöpare.
Skriver i skuggig värme på terrassen.
Dricker vin på uteserveringar.
Äter i Vieux Nice.
Vandrar runt i några år av mitt liv.
Där jag levde som ung vuxen och tog dagen som den kom.
Mitt andra hem.
Dit jag alltid kommer tillbaka.
Bor hos min ”bror” Fredo.
Är så innerligt glad för vår 35-åriga vänskap.

Med SAS till Nice. Här har jag Villefranche, St Jean Cap Ferrat, Beaulieu och Èze under mig. Där jag vandrade i somras. I en obarmhärtig hetta. 30 grader i skuggan…
En stunds svalka innan värmen och solen tar över igen. Från Cours Saleya ut mot Promenaden, palmerna och stranden.
Blått, turkos, vitt och grönt – Rivierans färger.
Vandringsled mellan Nice och Villefranche – Sentier du Bord de Mer. Med doft av pinje och Medelhavet. Till ljudet av cikador och vågor.
Den röda dammiga jorden. Torra örter och kaktus. Så varmt att det ibland luktade bastu, som torrt mycket varmt virke.
Uppe vid La Cascade du Château med utsikt över Nice. Långt där borta ser man flygplatsen.
Med ”brorsan” i solen. Rosé på en uteservering i oktober.
Jag vandrade inte enbart utmed havet. Jag tog mig upp till Èze village via Sentier du Nietzsche. Brant och stenigt men väl värt det. Byn ligger som ett litet örnnäste högst upp på en bergstopp.
En selfie i ”mitt” badrum hemma hos brorsan. Redo för middag med vänner.

Hemma i huset har jag fått två nya ovärderliga vänner i mina grannar.
Så glad för dem och varenda en av alla som finns i mitt liv, nya som gamla.
På balkongen är det sommar.
Tillbringar mer tid än jag någonsin gjort därute.
Jag kommer inte att få flyga för SAS mer detta år.
Så jag tar tillvara en så gott som helt ledig sommar.
Har nog aldrig haft det när jag tänker efter.
Jag börjar Författarskolan för att få utlopp för orden inuti.
Tänker och skriver mycket.
Försöker bända ord till känslor.
Vänder och vrider för att pressa fram.

Firar midsommar med Monica ute hos henne på Björkö.
Med min andra vän och granne, Paula. Vad hade detta året varit utan dessa två så nära.
Balkongen blev en tillflykt många av de varma dagarna och mjuka kvällarna denna sommar.
Och Varberg, älskade Varberg. Inte en sommar utan dig. Här firade jag min födelsedag med Paula, Monica, Jörgen och Margit.
Skymning över Kattegatt och Apelviken.
Och cyklade runt i stan och utmed havet och fångade solnedgångar och feeling. Västkustsommar – det är fint det!
I värmen på balkongen. Med tankarna i huvudet. När jag drev get företag sa jag ofta att jag skulle vilja ha tid att tänka mina tankar till slut. Det är något jag har haft nu. Mer än vad jag velat. Det ska vara en bättre balans…

De sista månaderna
Det som såg lovande ut i somras vände snabbt när hösten drog in.
Årets sista månader blir tunga.
Det är en sorg inuti.
En tyngd.
Med hjärtat utanpå kroppen emellanåt.
Jag har klarat mig från att bli smittad.
Min familj och de flesta av mina vänner likaså.

Det blev en tung senhöst. Med ökade restriktioner och flera fall tillbaka med allt.
Vandringarna i skärgården och på vandringslederna fick bytas ut mot staden då mörkret kom snabbare och tidigare för var dag.
Göteborgsvyerna är många och vackra, men en del är mer göteborgska än andra..
Hamnen och västerhavet.

Jag har kallat 2020 för det hemska året.
Vi har varit med och skrivit historia.
Vi som arbetade inom flygbranschen såg det mycket nära och på ett brutalt sätt.
Jag hade gärna varit utan den erfarenheten.
Det har varit ett sorgligt år.
Jag tänker på alla de som förlorat en närstående.
De som likt jag själv mist jobbet, sina företag, sitt hopp och sina drömmar, sin ekonomi, sin sinnesro.
Många kanske tycker det kom gott ur detta.
Och ja, livet har alltid goda sidor mitt i det som inte är bra.
Men jag har en känsla av att vi alla har valt att fokusera på det som fanns av gott.
Och det är det bästa sättet som finns.
Och det är gott så.
Det är mänskligt.

Mitt vandrande har varit ett sätt att må bra. Att få luft och ljus. Så viktigt. Och samtidigt har jag lärt känna stan.
Jag firar julen ihop med en god vän. Och nyåret ihop med mina två grannar och buddies.

Men inför 2021 finns ett hopp och en bön om en annan tillvaro.
Nu behöver jag det.
Jag önskar inget högre än att få dra på mig uniformen igen.
Få gå upp i svinottan och checka in på basen på Arlanda.
Vakna ena morgonen i Kiruna med utsikt över gruvan.
För att nästa känna Maspalomas sand mellan tårna på ett Las Palmas-stopp.
Nu vill jag ha livet och jobbet tillbaka.
Snälla 2021 – ge mig det!

Vaccineringen har kommit igång. Jag hoppas och tror att det iom det är slutet på C19. Jag tror att vi till sommaren och senare delen av 2021 kan se en flyg- och reseboom av sällan skådat slag. Och alla som anklagade flyget för att vara värsta boven för utsläpp har fått en knäpp på näsan då det visade sig att det inte gjort någon större skillnad öht att planen stått på marken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.