REAL WOMEN / PREFECT WOMEN

”Real women are not perfect
and perfect women are not real.”
De orden fick mig att stanna upp.
Och tänka.
Förväntas jag vara perfekt?
Eller näst intill i alla fall.
Inte för mycket – inte för lite.
Av något.
Slank, men inte mager.
Kurvig, men inte fet.
Synas och höras, men inte för mycket.
Självständig, men ändå lyda.
Vara mig själv, men ändå passa in i boxen.

Tre år gammal, med hela livet framför mig. Jag blir så glad när jag ser denna bilden. Och jag tycker så mycket om den lilla människan som kikar fram genom alla lager av år som lagts på henne. Jag hade en fin och bra barndom. Jag fick utvecklas ganska mycket som jag ville. Jag var svår att styra och ställa med. Jag var ingen foglig liten söt flicka…
11 år gammal och glad i livet. Det faktum att mina kanter skulle filas ner och anpassas kom nog mer från samhället i stort än från mina föräldrar. De var alltid stöttande på de vägar jag valde att ta i livet.

Grejen är att jag har nog aldrig varit lagom.
Alltid för mycket.
Av det mesta.
Jag är född med stora känslor.
Skrattar högt och frustande.
Så jag får ont i magen och tårarna rinner.
Pratar mycket.
Har åsikter om det mesta.
Känner allt.
Älskar så det påverkar varje cell.
Och det motsatta.
Men livet formade mig.
Jag fick mig själv att tro att jag var svår att älska.
Kanterna slipades till och utan att jag själv märkte det så förändrades jag.
Blev lite tystare.
Lite mer återhållsam…

21 år gammal i Nice. Vilda år där jag levde loppan och kunde göra lite precis som jag ville. Dessa år var bra för mig. Här fanns inget ”dömande” samhälle på samma sätt som hemma. Här var jag bara ”Helena”. Ingen annan.
27 år gammal på Calle Flygare Teaterskola. Bilden är tagen inför vårt slutuppspel på teatern vid Gröna Lund. Mina år i Stockholm var också mina egna, precis som åren i Nice. Det frigörande i att få leva i en stad där man är en i mängden.

Jag förväntas framför allt vara återhållsam när det gäller sex.
Jag ska gilla det, men inte för mycket.
Har jag mycket sex är jag en slampa.
Det är inte bra.
Men tar jag inte för mig så är jag tråkig.
En allt igenom ointressant sexpartner.
Och en sån vill ingen ha.
Hora/Madonna-komplexet som många har svårt att förhålla sig till.
Vi är väldigt olika även på det sexuella planet.
En del har stor aptit, andra mindre.
Det gäller både kvinnor och män.

35 år gammal och göteborgare sedan 3 år. Skaffade mig en liten devon rex-kille som jag döpte till ET Amarillo.
40 år gammal. På mitt kontor när företaget hade lokaler på Ringön. Jag minns så väl när bilden togs. Det var för en sån där spalt med ”5 snabba” där de frågade ett gäng egna företagare vad vi tyckte om någon. Vad frågan gällde har jag inte längre en aning om…

Jag hade en gång en person i min vänkrets som plötsligt började slänga sig med ordet ”promiskuös”.
Det är ett epitet som så gott som aldrig läggs på en man.
I de allra flesta kulturer anses kvinnlig promiskuitet förkastligt medan manlig dito i stort sett är accepterad.
Han förväntas ”så sin vildhavre” och leva livet.
Men jag betackar mig för att någon annan ska komma och kalla det för promiskuöst!
Oavsett om du är man eller kvinna.
Men face it, männens spelplan är så oerhört mycket större.
Det har den alltid varit.
Det lär vi oss från tidig ålder.
Det är bara att lyfta blicken och se vad som händer i världen.

42 år gammal på julfest med min personal, styrelse och andra som var verksamma i mitt företag på olika sätt.
46 år gammal på min bror fest för syskon och några kusiner. Han fyllde 40 år och vi satt på balkongen och partade hela kvällen innan vi drog till ”Stage Door” och festade vidare.

Med åldern kommer styrkan att säga ”fuck that” till allt det där.
När mitt behov att passa in blir mindre.
När jag inser att jag lever för min egen skull och inte för andras.
Inte ens för mina närmaste.
När vännerna jag har tycker om mig för den jag är.
När jag har rensat ut dem som inte gör det.
De som gärna och ofta vill tala om för mig hur jag ska vara.
Som tar min energi, är ogina eller på andra sätt försöker förminska mig.
När jag bara tillåter män i mitt liv på mina villkor.
Män som är alltigenom schyssta.
Och som får mig att skratta och må bra.
Män som jag älskar på mitt sätt.

46 år gammal på Liseberg med personalen.
47 år gammal på födelsedagsfest för min lilla Fredrica Helena när hon fyller 4 år, Bilden på moster H är tagen av födelsedagsbarnet.

Så är jag en feminist?
Ja, det är jag.
En sån feminist som anser att alla människor ska ha samma möjligheter oavsett kön.
Och som tycker att alla måste ta samma ansvar för sitt liv och sina handlingar oavsett kön.
Att vi ska ha samma lön för samma arbete.
Och att vi ska ha samma frihet att välja hur våra liv ska se ut.
Vi ska vara helt jämställda när det gäller lagar och regler.
Och vi ska få våra arbeten och uppdrag tack vare meriter och inte pga kön.
Rätt person på rätt plats, alltid.
Aldrig kvotering.
Kvinnor är inte snällare eller mjukare än män.
De är precis lika goda och dåliga.
De är inte mer omtänksamma eller bättre lämpade för varken det ena eller det andra.
Det är inte könsbetingat.
Det är en fråga om personlighet.

2011 i Nice. Jag är 48 år. Jag brukade åka ner och besöka leverantörer i Provence varje vår och planera nyheterna inför hösten. Jag passade alltid på att ta en långweekend och umgås med mina vänner när jag ändå var där. Detta är i mars och det är redan skönt i solen.

Jag inser att jag nog levt utanför ramen en stor del av mitt liv.
Människor måste få leva sina liv så som de själva önskar.
Oavsett hur det livet ser ut.
Jag vill inte vara lagom.
Jag vill inte leva enligt andra normer.
Jag vill leva mitt liv.
Det är det enda jag har och får.
Och jag säger till mig själv; förlåt för att jag försökte förändra dig.
Förlåt för att jag fick dig att tro att du är svår att älska.

2011 i Varberg i den nedgående solen. 48 år gammal.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.