OXVECKOR OCH VARDAG

Tre veckor in i 2021 nu.
I djupet av oxveckorna.
Inser att jag har omvärderat dem lite med åren.
Inte så att jag helt plötsligt tycker om vintern.
Det kommer nog aldrig att hända.
Men jag finner ett lugn i vardagen efter helgerna.
Jag har aldrig haft krig med mörkret.
Det kan jag omfamna.
Trösta mig och gömma mig i.
Mörkret kräver inte mycket.
Men kylan har jag svårt att förlika mig med.
Och snön.
I stan blir den bara isig och grå-brun.
Inget vackert i det förutom precis när den faller.

Mörkret och jag har aldrig haft något otalt med varandra. Jag kan tycka om dess kravlöshet och dess omfamning. Det är kylan jag har svårt för. Januari och jag har aldrig varit vänner, men dess vardagslunk är lugnande.

Jag har tagit bort all jul.
Det gör jag tidigt.
Helst redan dagen efter nyår.
Inget är så dammigt som jul i januari.
Vi har lämnat midvinterns botten med en månad.
Stigit mot ljuset med 1h 10min.
Det är redan märkbart på kvällarna.
Nästan hela ljusningen har skett där.
På morgonen har det bara förändrats med 22 minuter.

Ljuset är på väg tillbaka. Botten nåddes den 21/12 och nu stiger vi. När ljuset tillåter kommer jag att ge mig ut på öarna och på lederna och vandra igen. Längtar…

Långt nere under mig, i berget, borrar de för Västlänken.
Jag hör det varje dag.
Staden är uppgrävd på sina ställen.
Många ondgör sig fortfarande.
En taxichaufför sa:
”Kommer du någonsin att behöva åka där, eller gå av här?”
Han pekade mot stationen som byggs vid Haga.
”Nej, sa jag. Troligtvis inte. Men jag åker inte spårvagn heller. Trots det behövs de.”
Människor tänker så konstigt ibland.
Utgår enbart från sina egna behov.
Har svårt att ta in helheten.

Det är spännande att se hur staden ständigt förändras. När jag flyttade hit och startade butik såg inte detta kvarter på bilden ut så här. Då låg här en frukthandlare med en skjulliknande lokal med asfalt som golv och öppet åt många sidor. Alltid kallt. Jag tror personligen på förnyelse och utveckling.

USA har svurit in en ny president.
Den förre vägrade närvara.
Clinton, Bush Jr och Obama gjord en hälsning och ett lycka till istället.
Snyggt.
Man måste kunna ”föra sig” som min pappa brukade säga.
Jag är glad att den orangea mannen är borta.
Men vet inte vad jag tycker om den nye.
Den äldste någonsin.
Kommer han ens att överleva sina fyra år…?
Det ser knappast ut så.

Fixa lite vardagsstämning en måndagskväll. Älskar levande ljus och punktbelysning. Har svårt för taklampor. Inser att jag faktiskt inte har några…

Världen vaccinerar för fullt.
Det kommer vara min mammas tur snart.
Hon ser fram emot det.
Att få gå ner till ICA Evertá i byn och handla själv igen.
Det är de små glädjeämnena.
De där viktiga små som gör att man lever på riktigt.
När jag lever för dem så lever jag hela tiden.
Som ljudet av regn och blåst när jag ligger i sängen om kvällen.
Och slår upp boken.
Känner papperet under fingertopparna.
Eller när jag vaknar tidigt och sätter mig i soffan och titta rakt ut i mörkret.
Med en varm kaffe.
Och mitt lilla manus på datorn.
Att få öppna dörren för vännerna en fredag.
Hälla upp var sitt glas vin.
Och ta vid där vi slutade sist.
Eller känna varm hud mot min.
Läppar mot min nacke…

Vardagslivet. Vänner. Relationer. Enkel glädje. Kan jag glädjas åt lite har jag mycket att vara glad åt, eller hur?

Idag är verkligheten en grå fuktig vadmalsfilt.
Molnen släpper snöglopp utanför fönstret.
Jag har räknat ut att jag behöver skriva ca 5000 ord i veckan t.o.m. juni.
Då har jag ca 110 000 ord.
Plus de drygt 20 000 jag redan har.
En genreroman ligger på ca 80 – 100 000 ord.
När jag finputsar och redigerar försvinner mycket.
Måste alltså ha mer från början.
Mina blogginlägg brukar ligga på mellan 500 – 800 ord ungefär.
Under tiden jag räknar ord övergår gloppet i regelrätt snö…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *