MINNET AV MIN FAR

Bertil Ingemar Lidh skulle fyllt 86 år förra veckan.
Han föddes 1935 som femte barnet i en kull som tillslut skulle bli 15 syskon.
Nio pojkar och sex flickor.
Den äldste brodern, Sven-Erik, föddes 1929.
Och den yngsta, Monica, föddes samma dag min far konfirmerades, 1950.
De blev ett fotbollslag och utmanade andra lag i byarna runtomkring.

Farmor med 12 av sina 15 barn. Två av de äldre saknas, och den yngsta är ännu inte född. Min pappa Bertil står längst upp till vänster, bredvid sin äldste bror Sven-Erik. I knät på farmor och Elsie sitter de små tvillingarna Ingbritt och Annbritt.

De växte upp på en gård i Västergötland.
På gränsen till Småland.
Livet i en familj med 15 barn var ingen slackertillvaro.
Det skulle fram mat på bordet varje dag i veckan.
Och barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till.
De hässjade hö.
Tog hand om djuren.
Vände torv på mossen.
Bakade bröd och lagade mat.
Samtidigt skulle de hinna med skolan.

Pappa, 1956, 21 år gammal.
Mamma och pappa gifte sig i september 1962. De hade träffats på en logdans, så som man gjorde förr.

Pappa träffade mamma på en logdans i bygden.
Hon kom från grannbyn.
Den lite större.
De gifte sig 1962, när hon var 22 och han 27.
10 månader senare föddes jag.
Jag fick två syskon och 44 kusiner.
Bröllopen och dopen i familjen avlöste varandra.
Varje gång vi åkte upp för att hälsa på farmor och farfar var det alltid någon där.
Eller så kom det strax någon.
Där var aldrig tomt på helgerna.

Pappa, i pyjamas och rufsigt hår, och min lillebror med en av våra katter, en tidig morgon på ett hotellrum. Mamma hade utställningskatter som hon kuskade runt med. Här är vi på en av dessa resor med vårt lilla utställningsobjekt.

Pappa gjorde sig ett liv.
Han började som verktygsmakare.
Avancerade till förman och startade sedan eget företag.
Han var en entreprenör av den gamla sorten.
Hans uppväxt hade aldrig gett honom något gratis.
Han visste att arbetade hårt och mycket.
Jag kan fortfarande se honom med sina verktygsritningar.
Alltid. Överallt.
I sommarstugan på semestern.
På jularna.
På köksbordet en lördagsmorgon.
Arbetet var viktigt för honom.
Och arbetet blev en del av honom.
Men han fanns alltid där ändå.

Julafton 1990 hemma i vardagsrummet hos mamma och pappa.

Han lät mig köra bil upp till farmor och farfar redan som 14-åring.
Det var 8 km dit med en del mötande trafik.
Han kunde sova i fem minuter på lunchrasten.
Och jag fattade aldrig hur han gjorde.
Han rökte Ritz utan filter.
Men lade rökningen på hyllan redan i mitten på 70-talet.
Sen grälade han alltid på mig när jag tog över ovanan ett par år senare.
Min bror var duktig på att driva med honom.
Det var tacksamt för han gick alltid på det.
Han älskade att spela kort.
Och Tetris på de där första manickerna som kom.
Och Yatzy med sig själv eller om han fick med mamma på det.
Och så var han en hejare på att lägga pussel.
Han hade en usel sångröst.
Men han var bra på att rita.
Och på jularna var han den ende som åt lutfisk.

Pappa och jag korkar skumpan på mammas 50-årsdag, 1990, hemma i trädgården.

Han köpte Expressen varje dag.
Och prenumererade på Dagens Industri.
Samtidigt som han läste tidningen hade han både radion och TV:n på i bakgrunden.
Han följde alla serier som fanns på TV när jag växte upp.
Älskade deckare.
Och skrattade så tårarna rann åt Fawlty Towers.
Han hade tokgillat HBO och Netflix idag.
Han var tidig med att skaffa mobil.
Redan på 80-talet faktiskt.
Men han kunde aldrig lära sig sin kod så han var tvungen att ha 1234.

På Gröna Lund med pappa och några av hans affärsbekanta.
Eftersom han vann 5-kampen med fick han som förstapris dirigera tyrolerorkestern efter middagen på kvällen

På somrarna åkte vi till Varberg.
En gång skulle vi prova att vara där i ett tält.
Att campa.
Men det blev bara en gång.
Sen vägrade han.
Vi köpte en egen sommarstuga som han fixade med istället.
Jag anlade ett stenparti med blommor.
Han envisades med att sätta en pion mitt i mitt arrangemang.
När jag idag går förbi den där första stugan vi hade så ser jag fortfarande hans pion.

På vår första charterresa. Vi åkte hela familjen till Tunisien för att fira pappas 60-årsdag.
Fisketur på havet i Varberg 1994.

Han var engagerad i allt det jag tog mig för.
På ett lite lågmält sätt.
När jag höll på med teater kom han på föreställningarna.
Och när jag jobbade på Dramaten blev han en besökare där.
Han som aldrig varit på teater förut.
När jag startade mitt företag följde han med mig till Turkiet på min första affärsresa.
Och han körde mig till Stockholm när jag skulle medverka på Formex för första gången.
Han hade älskat att få ta del av den resa jag gjorde med mitt företag.
Hade han varit med nu hade han blivit SAS största supporter.
Han hade okynnesflugit bara för att få åka med när jag jobbade.
Men han stod liksom inte i kulisserna och skrek och tjoade.
Det passade sig inte.
Han var inte de stora känsloyttringarnas pappa.

Fotograferad inför en intervju i en tidning. Det är ungefär så här jag minns honom nu när det gått snart 24 år sedan han dog.

Jag och mina två syskon fick utvecklas, växa och gro som vi ville.
Så länge vi skötte oss.
Så länge vi arbetade anständigt och hederligt.
Gjorde rätt för oss.
Och tog ansvar.
Ungefär så som han själv gjort genom livet.
Det fanns inga andra krav.
Ibland undrar jag hur han blivit påverkad av sin uppväxt och den tid som var då.
Han växte upp under andra världskriget och i dess efterdyningar.
I en syskonskara om 15.
Jag hade vela prata med honom om det.

Denna bild är så fin, så vemodig och så sorglig. De sex som arbetat längst på pappas företag bar honom till graven i maj 1997.

Men det är frågor jag aldrig kan få svar på.
Han dog som den förste av de 15 syskonen.
När våren var som vackrast, i maj 1997.
Han begravdes en regntung dag ett par veckor senare.
Det har gått 24 år sedan dess.
Man vänjer sig.
Man vänjer sig aldrig…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.