UTVALD – part three

Det är väldigt påfrestande att leva med en person som får ständiga utbrott på dig.
Det tär.
Och de blev fler och elakare.
Det kunde röra sig om allt från hur jag skar tomater, till något jag sa om ett tv-program.
Försökte jag hålla ryggen rak blev han värre.
Men att böja mig hjälpte föga.
Jag levde på tå i mitt eget hem.
Med en ständig osäkerhet för den man jag delade det med.
Jag gick omkring med en pysande energi och tentaklerna ute.
En radar som letade tecken.
Det kunde vara ett sätt han hade att dra upp axlarna.
En mörkerblick.
Ett tonfall.
Hur han satt i soffan.
Hävde i sig mer och mer alkohol.
Eller gick en meter framför mig på stan.

Återigen denna bild. På en människa som trodde hon hittat rätt. Som trodde detta var en kärlek som skulle växa och vara. den fyller mig med så mycket sorg. Och tankar. Insikter om att det jag har idag kan vara något helt annat inom kort. Att lycka snabbt kan bytas mot sorg.

Min vardag var inte så här hela tiden.
Självklart inte.
Då hade jag aldrig tagit steget att flytta ihop med honom.
De första 1,5 – 2 åren var det en ständig bekräftelse.
Det var vi.
”- Jag kastar mig handlöst för dig!” var en fras han ofta använde.
Men vet du… Det dåliga kommer så smygande.
Jag märkte det knappast.
Trodde det var en dålig dag.
Mitt fel.
Jag som överreagerade.
Jag ville aldrig tro, inte se,  att det var han som började tröttna.

Efter ett drygt år tillsammans flyttade vi ihop. Jag hyrde ut min lägenhet i andrahand och vi tog hans hyresrätt i ett lägenhetsbyte så vi skulle få ett ”eget hem” tillsammans. Skulle det inte funka så kunde jag ta tillbaka till min bostadsrätt och han kunde stanna i denna.

Jag gjorde stora förändringar i mitt liv för att kunna leva med honom.
Mina djur påverkades av mitt val.
Jag blev bonusmamma varannan vecka.
Och till slut sålde jag mitt hem, som jag älskade, för att leva med honom.
Jag kunde ju inte bara ge upp då.
Jag ville ju så gärna att det skulle fungera.
Så jag försökte anpassa mig.
Försökte förändra mig själv.
Tänkte att det var det som var att kompromissa i ett förhållande.
Jag ville ju vara en person han var stolt över och älskade.
Så som han gjort i början.
Jag ville känna tryggheten och lättnaden över att kunna vara den jag var.

Min lille katt, ET. För att göra det bästa för honom fick han flytta ifrån mig och hem till min mamma. Det gick ingen nöd på honom. Han hade det jättebra där, men jag saknade honom och det var inte lätt i början.

Jag älskade att tända doftljus.
Kan inte leva utan.
Och det visste han.
Men det jag mådde bra av måste han attackera.
Han sa: Du får ta och släcka det där.
– Jaha… varför det?
– Barnen tycker inte om det.
– Har de sagt det?
– De tycker det luktar konstigt! Vad är det du inte fattar???

”Barnen-kortet”.
Det var inte lönt att argumentera.

Jag tyckte om att stanna kvar i sängen om helgmorgnarna.
En kopp kaffe och något att läsa.
Sedan drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på löprundor.
Jag kom hem vid lunch och åt frukosten då.
Han sa: Att du aldrig kan vara i fas med oss andra!
– Vad menar du?
– Du kan inte bara äta när det passar dig! Det finns barn här och de kan inte rätta sig efter dig!
– Det hindrar väl inte att jag äter frukost när dom äter lunch?
– Du får anpassa dig!
– Jag har aldrig tvingat vare sig dig eller barnen att leva efter mig. Och jag ser inte problemet med att jag äter frukost och de äter lunch. Du sitter ju inte ens ner och äter med dem själv..!

Viggo fick bo på två ställen i början. Det fungerar med en hund, men inte med en katt. Samtidigt såg jag hur han slappnade av när vi kom ”hem till oss”. Hur han kunde vara mer fri. Där han hade sina ställen. Jag kunde se rastlöshet, lite oror, i hans sätt när vi var hos mannen. Han visste aldrig vad som var tillåtet där.

Underkastelse har alltid fått mig att slå bakut.
Och jag märkte att han vill ha mig dit.
Jag försökte försvara mig och det som var jag.
Det som var viktigt för mig.
Mitt liv och mina behov.
Men det kvittade om jag kompromissade och om vad.
Det fanns alltid något nytt han irriterade sig på.
Det svåraste var de gånger han utmanade min kärlek till min hund.
Bara en störd människa som kan bete sig så som han gjorde.

Viggo kom att bli en stor del av mitt liv. Han var alltid med mig. Hemma och på jobbet. Vi hittade vårt sätt att leva tillsammans och mina anställda på kontoret blev hans extra flock som han trivdes så jättebra med. Han var en så lätt hund att tycka om och vara med.

Han sa: Jag tror pojken är allergisk mot djur.
Jag svarade inte.
Vad skulle jag säga?

Han sa: Hostan går inte över. Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag svarade fortfarande inte.
Vände mig bort och blundade så han inte skulle se.
Jag älskade min hund.
Min vapendragare som var en del av mitt liv långt innan allt detta.

Han satt vid tv:n.
Med sitt vinglas.
Han sa återigen: Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag reste mig upp och gick.
Han sa: Du går! Du svarar aldrig! Bara går!
– Vad vill du jag ska säga? Vilket svar förväntar du dig?

Han satt tyst.
Tittade inte ens på mig.

Stirrade in i tv:n.
Jag stod kvar.
– Vad är det du vill?  Vad förväntar du dig för svar?

Han sade fortfarande inget.
Sög i sig mer vin.

Armbågarna på låren.
Axlarna uppdragna, kroppen framåtlutad.
Ansiktet hårt och slutet.
Mörkerögonen vindimmiga och fixerade på tv:n.
Mentalt och fysiskt spänd.
Ville ha reaktion.
Ville ha bråk.
– Gör åtminstone ett test på pojken.

Sen gick jag.
Testet blev aldrig av.
Hostan gick över.
Som den alltid gjort.

Denna bild har jag alltid älskat. Hans lilla smala hals som sträcker sig efter en bit bulle som mamma ger honom. Han betydde så oerhört mycket för mig. Att han kunde lämna så mycket tystnad efter sig. Ofattbart. Tomheten efter honom när han dog var enorm.

Orden sades inte för att han trodde att det var någon allergi.
Inte för att få en lösning på något.
De sades för att skapa osäkerhet.
För att mentalt stressa.
För att ”hota” med att ta det som betydde något för mig.
Det allra viktigaste.
Och när han spelade ”barnkortet” visste han att han hade fördel.
Där bakband han mig.
Han visste det.
Och han utnyttjade det.
Ett perverst försök till maktutövande.

Viggo, 5 månader, i solen på en gammal brygga i Dalstorp.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *