SKAM

Det började sätta sig på mig rent fysiskt.
Jag började sova dåligt.
Fick sår i hårbotten.
Gick upp i vikt.
Jag kände mig så ful.
Det satte sig på min andning och gjorde att jag inte kunde dra djupa andetag.
Även min personlighet förändrades.
Från att ha varit glad, direkt och frispråkig, blev jag blev vaksam och tyst.
Omedvetet försökte jag undvika situationer som kickade igång honom.
Men det kvittade.
Hans kärlek var så över.
Och ändå bröt han inte upp från vårt förhållande.
Ändå stannade han kvar.

Jag minns en gång när jag var ute och sprang och Håkan Hellströms ”Du är snart där” kom i lurarna. Jag sprang och grät och sprang och grät… ”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont…. Som ett hjärta som vägrar sluta slå… Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt…”

Jag insåg att det var jag som skulle bli tvungen att lämna detta för han skulle inte göra det.
Han var en feg sate som bara skulle bli värre och värre.
Han försökte projicera en bild av mig som inte stämde med den person jag var.
Han kallar mig nedsättande saker och attackerar min personlighet.
Jag var egoistisk.
Snål.
Kall.
Såg ner på folk.
Oempatisk.
Sverigedemokrat (fast jag är politiskt engagerad i Moderaterna sedan många år).
Jag hade en aggressivitet jag borde se till att få hjälp med.
Det inte stod rätt till i huvudet på mig.
Jag förstod mig inte på barn.
Jag visste inte hur man pratade med barn.
Och jag var inte bra för barnen.

Vår sista resa tillsammans gick till Lissabon. Han tog en liknande bild som denna och jag kommenterade den på hans instagram För det fick jag en utskällning. Det var bara idioter som kommenterade sina partners bilder på instagram fick jag veta… Sen var den dagen förstörd. Den också…

Vi var på väg hem till min familj.
Det var februari och kusinerna hade anordnat en fest ute i skogen.
Grill över öppen eld och mycket vin, öl och GT.
I bilen på vägen hem satte han igång.
Han drog på med sina förminskande uttryck.
Men tyst.
För i baksätet satt hans barn och de skulle ju inte höra hur deras pappa bar sig åt.
Och lika tyst försökte jag värja mig.
Och låta bli att gråta.
Av samma anledning.
På kvällen vid middagen med min syster, hennes familj och min mamma försöker han supa mig full.
Han såg hur obalanserad jag var.
Han visste precis hur långt han drivit mig.
Så han fyllde på mitt vinglas hela tiden.
Hela tiden.
Och jag märkte inget.
Men det gjorde mamma.
När jag gick på toaletten följde hon med mig till det rum vi skulle sova i.
Jag hade lagt mig på sängen.

Hon frågade hur jag mådde.
Bad mig att inte drick mer vin.
Hon visste hur min situation var.
Det var bara hon och ett par väninnor som visste hur illa det var.

Inte ens mina syskon hade fått veta då.

Mamma och hennes Kent bjuder på fika på en rastplats när vi ”bytte katter” en gång inför en Asienresa. Mamma var den första, och i över ett år den enda, som visste om hur mitt förhållande såg ut bakom stängda dörrar.

Än idag pratar mamma om den kvällen.
Så många gånger hon bett mig om förlåtelse för att hon inte stoppade honom.
Inte tog honom åt sidan och sa åt honom att sluta fylla mitt glas.
Att hon inte visade honom att hon såg.
Det där motståndet mot att skapa dålig stämning var för starkt inom mamma.
Hon visste inte hur hon skulle hantera det hon såg.
Men det var inte hennes fel.
Det fanns bara en som bar skulden till att försöka få mig att klappa ihop.
Som försökte sänka mig inför min egen familj.
Och det var han.

Det är så svårt och så smärtsamt att blotta sin skam. För det var precis så jag kände. En skam för att jag lät den man jag valt att dela mitt liv med, behandla mig så illa.

Det vi gör mot varandra.
Orden vi säger till varandra, de försvinner aldrig.
De är med oss resten av livet.
Bränner sig in.
Och jag ville inget säga, inget visa.
För jag skämdes.
Att blotta min skam och min sorg över att bli behandlad så illa av den jag valt att leva med det är något av det mest smärtsamma jag varit med om.
Att jag tillät den man jag levde med att behandla mig på detta sätt.
Jag vågade bara berätta det för dem som kunde stå stilla bredvid och förstå.
Som lyssnade på mig.
Och som sa: ”Du vet vad du måste göra. Det kommer när det är moget.”
Jag vågade inte riskera att berätta för människor som konfrontativt skulle säga:
”Det är väl bara att gå!”
”Lämna honom bara!”
För det funkar inte så.
Jag hade inte orkat det då.
Skammen var en av orsakerna till att jag inte sa något.
Det och att det krävs mod och styrka inuti.
Det mod och den styrkan som brutits ner.
Som jag nu skulle behöva bygga upp helt själv.
Mitt i en vardag som var ett fullständigt kaos.
Och då hade jag ingen aning om vad som väntade mig…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.