Jag skriver hela förmiddagen.
Får ur mig mer än dagens minimiantal av ord.
Samtidigt som jag redigerar.
Ett kapitel jag blev nöjd med.
Min nya tillvaro.
Skrivandet och hemmajobbet.
Sen går jag ur min skrivarbubbla och förbereder för en annan.
Jag packar jag min kabinväska.
Och då känns det som då.
Innan covid.
Fast jag är lite pack-ring-rostig.
Då hade jag alltid en necessär redo.
Kunde packa väskan på tjugo minuter.
Missade aldrig något.
Det gjorde jag inte nu heller.
Men det tog längre tid.
Sen går jag i den kalla marseftermiddagen mot Centralen.
Hoppar på SJ Snabbtåg 440 mot Sthlm.
Sitter i vagn 6, plats 30.
Vid fönstret.
Alltid vid fönstret.
Precis om när jag flyger.
Det luktar nästan lite snö i luften.
Kan det vara så illa..?
Jag har musik i lurarna och datorn framför mig när vi rullar ut från Göteborg.
Jag chattar lite med en vän på sms.
Sen ringer Magnus.
Vi pratar en stund med stundtals medioker täckning.
Landskapet rusar förbi.
Beige och färglöst som alltid i skiftet mellan vinter och vår.
Den fulaste tiden på året.
Den är som vackrast när den sveps in i förvårens dimma.
Stockholm möter mig i vårskymningen.
Iskall och ljus.
Jag går till hotellet med väskan på släp.
Nu ska jag in i styrelsebubblan i ett dygn.
Imorgon börjar vi redan 10 så alla är på plats redan ikväll.
Jag gilla mitt gäng.
Väl samarbetade, roliga, proffsiga, konstruktiva.
På torsdagsmorgonen har vi möte med Formex två projektledare.
Och efter en gemensam lunch börjar vårt styrelsemöte.
Detta är en branschorganisation för grossister inom inredning, present och design.
Jag blev invald som ledamot 2011.
Och sedan blev jag utsedd att överta ordförandeklubban 2016.
Som styrelseordförande arbetar jag alltid efter en stående dagordning.
Men det finns alltid tid och plats för diskussioner och ”övriga frågor”.
Vår bransch har också drabbats av pandemin.
Så klart.
Efter en svajig vår 2020 då ingen hade en aning om något började verksamheter så sakta komma igång.
Men sedan sommaren har de flesta medlemmars verksamheter fungerat bra.
Det är vår handelsplats, vår mässa, som fått mest stryk.
Formex har inte kunnat arrangeras sedan januari 2020.
Då när vi bara svagt hade hört ett rykte om något nytt virus i Kina.
Föga anade vi…
Nu finns det en stor önskan om att få träffas i augusti igen, men det är ännu väldigt osäkert om det kommer att bli så.
Jag lämnar inte hotellet förrän jag ska åka hem igen.
Av olika anledningar.
Arbete, kyla och… ja det där som fladdermusen orsakade..
Men kl 08:10 drar jag iväg mot västkusten igen.
Rullar ut från ett Stockholm iklätt blå himmel och sol.
Och det följer mig hela vägen neråt:
Det och det beige landskapet som trots allt känns lite gladare är solen belyser det.
Nästa gång får jag ta ett par dagar extra i Stockholm.
Känns kul att så många vänner som hör av sig och undrar om vi inte kan passa på att ses.
Men denna gången funkade det inte.
Ikväll ska vi ha AW igen.
Paula på 5:an, Monica på 4:an och jag på 3:an.
Ett annat styrelsegäng.
Från huset.
Från bostadsrättsstyrelsen.
Arbetet i en BRF-styrelse är ofta betydligt jobbigare än man tror.
Inte för att frågorna är svårare, utan för att det ofta blir infekterade sådana.
Vi har ett väldigt bra samarbete i styrelsen, men det är oerhört viktigt att de beslut som tas är för HELA föreningens bästa.
Det gäller att veta vilken mössa man har på sig i beslutsfattandet.
Få vill engagera sig, men de vill däremot styra och ställa och tala om för oss vad vi ska göra och hur.
Det ställs många ”krav”.
Du kan aldrig göra alla nöjda.
Så jag är av den åsikten att vi alltid säger nej till att börja med.
Skinnet på min näsan och oljan på mina fjädrarna har ökat med åren och erfarenheten.
Jag tar väldigt sällan saker personligt när jag får kritik som styrelseordförande.
Har vi gemensamt tagit ett beslut så har vi vänt frågan några gånger och vet varför.
Vi har tagit reda på fakta och vi vet vilka skyldigheter vi har och inte.
Då är det alltid lättare att borsta bort kritiken
