Ute är det isande kall maj.
Endast 3 grader i morse.
Risk för snö igår.
Mamma fyllde år i onsdags.
Nu är hon 81.
Livet går fort.
Betyder det att jag också har åldrats?
Kan väl inte vara möjligt…
Inuti har jag varit 35 i många år.
Bokslutet över mina senaste 10 år visar sig vara turbulent.
De 10 åren dessförinnan var lugn och struktur.
Då hade jag mitt företag.
Jobbade jämt.
Levde ett inrutat liv med benhårda rutiner.
Jag har en tendens att bli sådan.
Cyklerna under året var fasta.
Försäljningsmässor följde på inköpsmässor.
De snurrade på sina givna tidpunkter.
Däremellan sattes kollektionerna ihop.
Order lades. Varor in och varor ut.
Ett ständigt flöde.
Singellivet med egentid varvat med vänner.
Och min lägenhet mitt i stan.
Där jag trivdes så bra.
Hade väl trott att det skulle fortsätta så.
Men ödet ville annorlunda.
Mitt liv skulle förändras radikalt.
Jag träffade den där mannen 2011.
Och helt plötsligt blev jag sambo.
Jag som alltid levt ensam och velat göra det.
Det känns som om det var startskottet på den roller coaster som skulle komma.
Inte bara känslomässigt.
Utan också när det gällde mitt arbete och mitt hem.
Mellan 2012 – 2016 skulle jag flytta tre gånger.
Byta hem och börja om.
Jag är inte typen som tycker om det.
Vill gärna ha en fast punkt.
Och samtidigt, när jag ser tillbaka, är jag den i min familj som varit mest rotlös.
Bott på flest olika ställen.
Haft flest olika jobb.
Jag har brutit upp och börjat om många gånger.
Jag älskade trippen mitt företag tog mig på.
Alla resor över hela världen.
Människor jag lärt känna.
Erfarenheterna jag fick.
Men när lusten försvann släppte jag.
Sålde och gick vidare.
Det sägs ofta att man ska kämpa.
Jag har alltid undrat varför?
Är lusten slut så är den.
Det gäller både relationer och jobb.
Varför inte greppa hammaren och slå in nya spikar i livet.
Så jag gjorde det.
Och det var nog där någonstans som jag bestämde mig.
Att jag skulle försöka skapa ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.
När jag nu står inför en ny start igen har jag fortfarande det som mål.
Jag har en känsla av att de kommande 10 åren inte blir lugna.
Jag hoppas faktiskt att de inte blir det.
Inte lugna på det sättet att jag blir fast.
Fast till tider och platser för mycket.
För jag har insett att jag har ett obändigt behov av att få vara fri nu.
Därför har jag bestämt mig för att jag inte ska jobba mer.
Ja, alltså inte på det där sättet som vi ofta förknippar med att jobba.
Måndag till fredag.
Nio till fem.
Heltid.
Det kommer inte att hända.
Därför måste jag hitta sätt att försörja mig.
Försörja mig samtidigt som jag fortsätter river ner mina inre murar.
Utmana instinktiva tankar som vill strukturera min tid, mitt liv och hur jag ska leva.
Designa en ny tillvaro.
Både rutin och inte.
Svårt för en sån som jag.
Men det går.
Mycket handlar om ekonomi.
Men det tänkte jag ta i ett annat inlägg.
Hur jag tänkt när det kommer till ekonomi.
För jag har lyckats ganska bra med det jag vill åstadkomma.
Det är möjligt för mig att ha det liv jag vill.
Nu ska jag leva, skriva, resa och jobba på mitt sätt.
Tills jag vill något annat.
Jag har ju bara detta liv.
’Cause if I don’t follow my heart this time
I’m gonna forget what this life is all about
I’m gonna take that path I’m going in on my own
I’m gonna take that fear and wear it like a crown
Wear it like a crown – Rebekka Karijord
