NÄR SOLEN STÅR SOM HÖGST

”Om jag inte får köpa toapapper av hög kvalitet,
du vet sånt där mjukt och skönt,
då blir min röv deprimerad”, sa hon och garvade.
”Och jag behöver få köpa fina delikatesser över disk emellanåt.”
”För mig är det dofter för dusch och kropp, och ljus, av kvalitet.””, sa jag.
”Jag går ner i brygga för en ny intressant doft!”
”Och böcker.”
Längst ut på Djurgården, på Blockhusudden, sitter vi.
Ser enorma Silja Symphony sakta glida förbi.
Var sin kaffe.
I skuggan under en fläder.
I sorlet från de andra borden.
Vi pratar om vikten av att göra val.
Vi pratar ekonomi och sparande.
Välja den lilla guldkanten.
Glittret i vardagen.
För att samtidigt ta ansvar för sin egen ekonomiska framtid.
Se till att den är helt fristående från andras inblandning.
Att inte blanda ihop den med sin partners.
Om man har en.

”Välkommen!!” skriver hon till mig i ett sms när jag sitter på tåget. ”Till och med Kungen flaggar för att du ska komma!” Vi tar en lång pw genom en varm och somrig huvudstad. Och samtidigt pratar vi. Om allt. inget ämne är för fel för oss.

Jag smeker bladen på myntan på köksbordet.
Andas in doften av dem från mina fingertoppar.
”Människor som inte betalar hyra här upp”,
hon knackar sig på huvudet,
”De måste för fan flytta ut!”
”Men det är svårt att avhysa dem ibland”, svara jag.
Jag har burit hem ett kålhuvud i ryggan.
Hon tog påsen med havskatten, fänkålsfröna och timjan.
Nu fixar vi middag.
Till oss, hennes man och en väninna som ska komma.
Hon har gått sina tuffa ronder med livet.
Ändå är hon mycket mer förlåtande än vad jag är.
Jag är mycket mer oförsonlig.
Snabbare på att stänga dörren.
Hon är påläst och vettig.
Vi prata om vikten av att prata.
Även om vi inte tycker likadant.
Att våga möta det som inte alltid är behagligt.
Att lyssna på det.
Försöka förstå.
Människor har olika åsikter.
Det är inte farligt.
Jag behöver inte radera dem från sociala medier för det.

Matlagarsnack i köket. Får träffa två personer jag aldrig mött tidigare. Den ene en bekant till mig som jag träffat via sociala medier och kommit att tycka mycket om. Den andra en väninna till Mirre som tog mig med storm. Dessa möten. Detta livet!

Jag lutar mig ut genom köksfönstret.
Tittar ner på Österlånggatan.
På murgrönan som kryper upp bredvid porten på huset mittemot.
Känner värmen som stiger uppåt.
Hör klackar som slår mot kullerstenarna.
”Om någon kritiserar dig, påpekar att dina val är konstiga, fel eller what ever..”,
hon tar ett hopp åt sidan och pekar på golvet,
”Oops, jag tror du tappade nåt. Vill du ha det tillbaka?”
”Var gåsen. Låt det bara glida av och hamna bredvid”, fortsätter hon.
Vi pratar om att inte låta andra definiera vad som är rätt och fel.
Åtminstone inte för oss.
Vikten av att leva på sitt eget sätt för att må bra.
Att göra egna val och ta ansvar för dessa.
Hon är en relationsmänniska.
Jag är det inte.
Inte när det kommer till att leva med någon alltså.
Övriga relationer älskar jag.
Vänner, män, familj.
Kan inte vara utan.
Men de måste vara positiva.
Och inte dränerar mig på energi.
Jag undviker människor som jag inte kan vara mig själv med.
Eller där jag måste förändra mig för att passa in.
Som får det att kännas som jag går på äggskal.
Och inga fler människor som gnäller sig igenom en kväll.
Mitt liv räcker inte till för dem.

Mitt liv är för kort för att jag ska låta energitjuvar och andra negativa människor befolka det. Du speglar den du umgås med. Du tar till dig av det. Ju mer instängda och kontrollerande desto mer negativt i ditt liv. Note to self: Omge dig med positiv energi och en jävla massa skratt, tänker jag.

En varm weekend i Stockholm.
Veckan före midsommar.
Termometern når över 30 grader delar av dagarna.
Och solen når sitt högsta.
Jag somnar och vaknar ovan Gamla Stans takåsar.
Bredvid medeltiden, Den Gylldene Freden och nuet.
Med en människa som fyller mig till brädden av energi.
Och av glädje och skratt.
Är hon ens medveten om det?
Om allt positivt som strömmar ur henne?
I massor.
Alltid ett leende.
Allt går att lösa.
Inget är svårt.
Allt går att prata om.
Även om vi inte är överens om allt.
Hon fyller mig med klokskap och tankar.
Och när jag till sist sätter mig på tåget och lämnar har jag det med mig.
Tänker på det efteråt.
Världen skulle bli så mycket fattigare utan henne.
Hon är verkligen ”one of a kind”!

Livet i de smala gränderna. ”Tänk att jag bor här”, utbrister hon flera gånger. ”Att jag fått denna möjlighet!” Och jag kan bara hålla med. Gamla Stan i Stockholm är också ”one of a kind” precis som hon, min vän.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.