58 I JULI

58 i juli.
Svårt att ta in.
Solen tar sig tidigt över hustaken om morgonen.
Jag sitter på balkongen med kaffe.
Och dator.
Och musik.
Våren kom och gick.
Snabbt som ett andetag.
Som om den aldrig var.
Lämnade ett sårat hjärta.
Det hände fast det var ovälkommet.
Fick ingen ordning på mina känslor.
Ibland blir det så.
Försöker stilla det som vrider sig därinne.
Plåster på hjärtesorgen.
Blåser mig ren och går vidare.
Vi var på olika platser i livet.
Fel timing.
Alla de dagar som jag en gång hade kvar.
Han har dem.
För mig har de passerat.
Dagarna jag slösade med.
Som om det fanns hur många som helst.
För tiden kan tyckas oändlig där vi går.

Det går inte alltid at värja sig. Att freda hjärtat. Jag lever alltid med risken att bli sårad. Nu blev jag det. Och det kommer att hända igen.

Kvällssolen förstärker hustakens röda.
Himlen djupblå därbakom.
Midsommarljus.
Tjirpande svalor och tysta fladdermöss.
Snabba mellan huskropparna.
Vin i glaset.
Ljud från gatan.
Människor som skrattar.
Tystnad hos mig.
Vemod i ådrorna ikväll.
Betyder jag något för någon?
Låter jag någon betyda något för mig?
Vill jag tända nya lågor inuti?
Vill riskera magen full av tårar?
Och bandage på hjärtat?
Hinner inte för livet rusar.
Vill jag att någon stannar hos mig?
Vill jag bli gammal med någon?
Vem kan ge det löftet?
Ingen.
Det finns inga garantier.
Men sånt är lätt att säga.
Hur mycket är man villig att betala för att slippa vara ensam?
Att ge upp och släppa är något annat.
Landar i att jag har mig själv.
Och mina vänner.
Inga givna löften att bryta.
Ingen och inget att lämna.

Mitt kvarter. Min plats på jorden. Tills jag bestämmer mig för något annat. Kanske aldrig. Kanske om några år. Vad vet jag om livet? Inget. Det finns inga garantier för något.

Det finns en trygghet inuti.
Jordad och pragmatisk.
Det hänger på mig.
Att det löser sig.
Livet och tillvaron.
”Med facit i hand”, brukar man säga.
Frågar mig: Skulle jag gjort de val jag gjort?
Var de rätt?
Onödiga tankar.
För livet går inte att reklamera.
Det går aldrig att backa.
Alla val jag gjort är redan gjorda.
Och de har fått sina konsekvenser.
Bara att välja nytt och gå vidare.
Jag får ändra mig.
Nu tänker jag på annat sätt.

Alla val jag gör får konsekvenser. Att inte välja är också ett val. På sitt sätt. Jag kan liksom inte stoppa tiden. Allt förändras. Så står jag kvar kommer det obönhörligen att påverka mig. Bättre då att göra aktiva val. Fundera hur jag vill ha det. Hur jag vill leva,

Jag blev fri när han gick.
För utan att vilja det avsatte jag tid.
Gav bort en del av mig själv.
För att få vara med honom.
Lät honom slösa med min tid.
Mitt eget fel.
Nu vill jag använda den väl.
För skuggorna börjar bli långa.
Räknar med många år ännu.
Men ingen vet.
Har fått sorgliga påminnelser om det.
När livet får en deadline.
Hon skrev:
”Min rymddräkt har fått en reva för mycket nu.
Den kommer inte att hålla ända fram.
Dit jag hade tänkt jag skulle hinna.”

Och jag läser med tårar som inte kan sluta rinna.

Vi vet inte när vår tid är ute. Tack och lov. Så länge vi inte har någon deadline lever vi obekymrat vidare. Men vi är här bara en gång. Och vi kan aldrig komma tillbaka.

Vilhelm Mobergs ödesmättade ord kommer instinktivt i mitt huvud:
”Du ska alltid tänka:
Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv:
Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”
Precis så! säger jag till mig själv.
Gör bra val, Helena.
Släpp in bra människor.
Stäng dörren för andra.
Säg ja oftare än nej.
Gör resan.
Låt dem kyssa dig.
Igen och igen.
Men försök att freda hjärtat.
För tiden kan tyckas oändlig där vi går…

Säg ja till champagne mitt i veckan för att fira att ett nytt liv som kommit till världen. Säg jag när väninnan ber dig komma till Stockholm över helgen. Boka den där resan och bara åk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.