WHEN THE SHIT HITS THE FAN

Allt jag fått veta om honom var knäckande.
Jag var inte mig själv på flera månader.
Levde mitt liv som i en bubbla.
Planerade för min kommande tillvaro.
Köpte en ny alldeles egen lägenhet.
Råddade allt när det gällde försäljningen av vår gemensamma.
Han lyfta inte ett finger.
Jag tog in offerter från olika mäklare.
Sammanställde deras erbjudanden i ett excelblad (typiskt mig)

Vi hade hunnit bo ihop i fyra år. Två av dem i den lägenhet vi köpte tillsammans. Det var en stor blandning av känslor inuti när den skulle säljas. Sorg, men mest av allt en enorm lättnad att jag äntligen var framme vid det oundvikliga. Redan efter ett par månader började den nedåt gående spiralen som aldrig slutade. Vår första sommar här, 2014, tänker jag fortfarande på som ”helvetessommaren”. Den tog aldrig slut. Blev bara värre…

Jag hade en affärsbekant som jobbade på en av de större mäklarfirmorna i stan.
Hon hade gett ett erbjudande och det var bra.
Men jag kände honom.
Så jag sa inget.
Föreslog ingen.
Lät honom välja.
För jag visste att om jag skulle tycka något skulle han hålla det emot mig senare.
Det hade han alltid gjort med allt jag fick ta hand om.
Från valet av hantverkare att sätta upp våra garderober.
Till vår senaste resa till Mallorca.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.
Det blev min affärsbekant som tog hand om försäljningen.
Och självklart försökte han vända det emot mig när han inte tyckte att vi fick tillräckligt bra betalt.

Sommaren 2015 åkte vi till Mallorca. Vi hyrde ett litet hus i Cala Lombards av min väninna som bor där. Jag tog hand om arrangemanget. Och han gnällde på allt. Som vanligt. Inge var bra. Allt var för dyrt. Flyget var skit. Och när det var försenat på hemresa blev han som tokig och tänkte boka med annat bolag till en hutlös summa. För tre timmars försening! Det slutade med att jag satt kvar på flygplatsen med allt bagage, en bok och ett glas vin medan han fick ta barnen och åka in till stan och köpa glass… Say no more! En vuxen man! Betedde sig som en efterbliven…

Vi satt i köket efter att ha träffat mäklaren på stan.
Papperen var påskrivna.
– Vi skulle ha väntat, sa han. Vi skulle ha kunnat få sååå mycket mer.
– Eller inte. Vi kunde lika gärna fått mindre. Och vet du, jag orkar inte längre.
– DU orkar inte!! DU! DU! DU! Alltid DU! vrålade han.
– Ja, JAG! Jag orkar inte. Jag klarar inte av att leva i detta kärlekslösa helvete längre.
– Du är dig lik. Alltid så jävla egoistiskt!
Och just där brast det för mig.
Fullständigt.
Det blev svart i mitt huvud.
Jag såg hans blick, hans hånfulla drag över munnen.
Nu säger jag det…!
– L var här för ett tag sedan. Vet du vad hon berättade?
Jag såg på honom att han gjorde det.
– Och samma dag pratade jag med min syster. Hon hade varit ute med K. Och vet du vad hon berättade?

En annan Helena. 14 kg tyngre och full av sorg. En människa som aldrig kände sig fin. Inte glad på riktigt. Som aldrig ville öppna sig på djupet för där gjorde det för ont. Där låg skammen och vred sig med skulden. En ohelig allians av ”det är ditt eget fel”. Skammen att vara oälskad och bedragen. Skulden över att inte ha kunnat vara en bättre, mer älskvärd människa.

Det var som att se en sufflé falla ihop.
Hela hans tuppiga attityd, hans överlägsenhet, dog bort.
Hans ”shit had hit the fan”, så att säga.
Själv var jag tårar, snor och saliv som sprutade och rann ur mig.
Allt det jag hållit inom mig kom upp som en spya.
– Hur många fler är det? skrek jag. Hur många?????
– Jag lovar, det finns inga fler!
– Tar du mig för en idiot! Tror du jag ska tro på det? Att de enda två kvinnor du sprungit efter är två som är vänner till mig och min syster?!?
Han försökte gå ifrån mig.
Jag följde efter.
Sårad, förödmjukad och vansinnig.
– Hur många!!
– Det finns inga fler. Jag lovar.
Han satte sig på fotpallen vid soffan.
Låtsades börja gråta.
Ville ha sympati.
Det fanns inte ett uns av det hos mig just då.
Bara en vansinnig vrede över hur han betett sig.
Hur han behandlat mig samtidigt som han hållit på bakom ryggen.
– Hur många?!?!
Det skulle visa sig vara väldigt många.
Så klart.
Precis som jag förstått när sanningen stått klar för mig.

Jag levde med en uppenbart psykiskt instabil och elak man. Han hade, och har, många obehagliga och sjuka sidor. Det skulle visa sig längre fram. Det skulle komma mer i dagen. Jag kommer aldrig mer att släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Det kommer aldrig mer att hända. Nu har jag relationer på mina egna villkor. Nu bestämmer jag själv över mitt liv och vem som får tillträde dit.

Han var bara en feg sate.
En ynklig liten man med ett stort ego.
Och ett sjukt psyke.
Bara dagar efter försäljningen av lägenheten kontaktade mäklaren mig.
Hon hade fått anonyma sms.
De var aggressiva och ifrågasatte hennes kompetens som mäklare.
De hade en mycket obehaglig ton.
Hon var illa berörd av dem.
Och hon undrade om det kunde vara så illa att det var han som låg bakom dem.
Hon visste hur illa ställt det var i vårt förhållande.
Hon visste hela bakgrunden.
Jag behövde inte fundera länge.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *