Det blev en sorglig start på veckan.
För det påverkar en starkt när en människa man känner dör alldeles för tidigt.
Ens egen dödlighet gör sig brutalt påmind.
Cancer.
Denna fruktade sjukdom.
Skräcken jag känner för att någon i min närhet ska drabbas.
Eller jag själv.
Hon hade klarat sig en första omgång.
Men så kom den tillbaka.
Jag plockade fram fotoalbum från slutet av 90-talet.
Tittar på bilderna från då, när hon jobbade hos mig.
Hon och hennes två vänner som delad på tiderna i butiken.
Jag ser hennes leende.
Denna långa ståtliga kvinna.
Med det röda lockiga håret.
Nu finns hon inte mer.
Jag hoppas ingen sa åt henne att kämpa.
Att hon kommer att klara det om hon vägrar acceptera.
För jag vet att det är det enda den som drabbas gör.
Kämpar med sin dödsångest.
Försöker förtränga och vill inte acceptera.
Men cancer slår urskiljningslöst.
Det kvittar hur hälsosamt jag lever.
Jag kan drabbas ändå.
Även om jag inte utsätter min kropp för cigaretter eller sol.
En del klarar sig.
Andra inte.
Och det har inget med själslig styrka eller fysisk renlevnad att göra.
Att de inte är ”starka i anden”.
Att de har levt ”fel”.
Det är en fråga om tur om du klarar dig.
En fråga om när cancern upptäcks.
Vilken sort den är.
Och var i kroppen den sitter.
Jag har hört att får du tillbaka samma cancer två gånger så klarar du dig inte.
Och då brukar det gå fort och inte finnas något hopp om tillfrisknande.
Jag har sett det förr.
Och det gick fort denna gången också.
Bara 2,5 månad.
Vi skrev till varandra i samband med att hon berättade på fb att hon fått tillbaka sjukdomen och att hoppet var ute.
Hon skrev så vackert till mig, att ”hennes rymddräkt hade fått en rev för mycket och att hon inte skulle orka ända fram dit hon tänkt”.
Jag kan inte en föreställa mig hur det kan kännas att få ett sånt besked.
Att ens dagar är utmätta.
Tiden kan kännas oändligt när vi går här på jorden.
För visst är det så.
Så länge inget slutdatum har getts, så lever vi på.
Utan att ha en aning om när vi kommer att vakna upp till vår sista dag…
Tårarna rinner när jag läser vad hennes man skrivit om hennes sista två dygn i livet.
Om de sista minuterna.
Om ögonblicket när hon dog.
Nu är hon fri från smärta och förtvivlan.
Från ångest.
Från vetskapen att hennes liv fått ett slutdatum.
Att döden valt ut henne denna gång.
Men den kommer att välja oss alla, döden.
Ingen skonas.
Det är det enda vi är lovade.
Det enda som är säkert för oss.
Om det finns något efter detta är det ingen som vet.
Men till dess så måste jag leva.
Jag har ingen ”bucket list” med storslagna saker jag vill göra innan jag dör.
Det är det lilla livet jag inte vill missta.
Mitt eget lilla liv, med vardagen och vännerna som getts mig.
En varm stentrappa om sommaren.
Kaffe en vintermorgon.
PW över båda broarna en ljum höstdag.
Ett seriemaraton i soffan med smattrande vårregn mot rutan.
Eller som igår när jag startade min resa.
En månskära som bleknade på himlen när dagern kom.
Måsarna och jag på Kungsportsplatsen.
Ner till min bästa vän i Nice.
Till mitt andra hem.
Och få vandra utmed Medelhavet igen.
Gatorna i Vieux Nice.
Doften av salt och värme och cypress.
Väcka det franska språket till liv igen.
Och inse att jag efter ett par dagar tänker på franska igen.
Sitta på hans terrass och höra planen lyfta från flygplatsen.
Och se hur de vänder ut över havet.
Få gå mina PW-rundor i värmen.
Och inte minst, få munhuggas, diskutera och skratta med min ”bror” sedan 36 år.
Det är lycka för mig.
Det är mitt liv.
En vardag jag inte vill mista