PLACES & PEOPLE

Värmeböljan höll hårt om kusten när jag satte mig på planet och lämnade Nice.
Och här i Göteborg vaknade jag till regn mot fönsterblecket i morse.
Hemma.
På båda ställena.
Mina varma walks sitter fortfarande i benen.
Är fortfarande lite vattensvullen om fötterna efter dessa och värmen.
Lever ju ungefär som vanligt oavsett om jag är här eller där.
Jobb, långa walks, vänner.
Nu snurrar tvättmaskinen nere i källaren.
Tvättar bort svetten ur mina linnen, klänningar och sockar.
Men på min hud finns fortfarande en svag färg efter medelhavssolen.

I lägenheten hemma hos Fred. Med den heta solen från fönstret. Nu har jag inte längre ett lager med klibbig svett blandad med solskydd på huden. Så fort man vänjer sig av. Saknar värmen, men tycker om svalkan, särskilt om nätterna. När jag kan sova med öppet fönster och ibland höra regnet.
Mycket Nice i en bild. Havet, de blå stolarna på Promenade des Anglais, en symbol för staden och parasollerna på stranden. Jag kan nästan känna doften när jag går där. Nästan känna värmen. Höra ljuden av vågorna som sätter strandens stenar i rullning.

Det låter annorlunda när mina fötter går över golvet.
Trä istället för sten.
Nu stänger jag balkongdörren mot den svala luften.
Istället för att sätta mig i skuggan under markisen med kaffe och dator om morgonen.
Jag hittar en spellista med franska låtar.
Den får snurra i bakgrunden när jag fixar en batch med fröknäcke.
Sen sätter jag mig och skriver.
I torsdags satt jag i värmen på Place Garibaldi.
Fred och jag i den 30-gradiga skuggan med var sitt glas vin.
Och en Happy Hour-pizza för 5€ som vi delade på.
Igår satt jag med mina väninnor och såg regnet piska fönstren.

På vandring. I en tryckande värme. 50-solskydd på armar, ben och ansikte.
Sentier du Bord de Mer, som utgår en bit efter Nice hamn och går till Villefranche är en favorit. Efter en lunch i Villefranche går jag vidare på Sentier du Littoral som går utmed havet på Saint Jean Cap Ferrat. Två helt underbara vandringsleder som jag försöker ta varje gång jag är nere.

Fred, min ”brother from another mother”.
Vi lärde känna varandra när jag bodde i Nice på 80-talet.
Träffades på den krog, brasserie Felix Faure, som vi båda frekventerade.
Och sen den där våren 1985 har vi varit vänner.
Vi har följt varandras liv och varit med om både good and bad.
Sorg och glädje.
Vi är lika i en del och olika på väldigt många sätt.

Min ”bror”, Fred, som jag känt i 36 år nu.
Nice och hamninloppet och lite längre bort syns början av Promenade des Anglais. Nice och dess Promenad, har precis nyss fått status som världsarv på Unescos lista.

Och så Jacques, en annan vän från samma bekantskapskrets, finns också kvar.
Honom hittar jag alltid på mer eller mindre samma ställen.
Han lever väldigt mycket ”in his box”.
Och hans liv måste vara så.
Då vi umgicks här på 80-talet hade han problem med alkohol.
Idag är han helt fri från det sedan början av 90-talet och lever hälsosamt.
Det är jag mycket glad för.
Men det gör också att han behöver ha sina vanor och sitt inrutade liv.
Det ger honom stabilitet.

Jacques och jag på Biscarra för en lunch. Han är en vandrare precis som jag.
En stunds skugga under pergolan på Promenaden.

Och så Christina.
Min fina Christina.
Hon, på vars lägenhetshotell jag bodde i 1,5 år.
I ett litet rum på 8 kvm, utan dusch och toa.
Men det fanns precis mitt emot min dörr, allra längst bort i hörnet av korridoren, så det funkade fint.
Där jag hjälpte till med städning och lite av varje.
Och hon gav mig förtroendet att ha nyckeln till deras kontor.
Det som var inrymt i köket.
Som gav mig tillgång till vettiga kokmöjlighetet och en tvättmaskin.
Det var mycket värdefullt för mig.
Hon blev som en storasyster för mig.
Och vi hade mycket kul ihop.
När jag sedan flyttade till Sthlm i slutet på 80-talet fick jag hyra hennes 1:a på Kungsholmen i 7 år.

Christina, Fred och jag tillbaka på ”the crime scene”, brasseriet där vi en gång lärde känna varandra. De gamla ägarna och de som jobbade där är sedan länge borta, men det är nostalgi att komma tillbaka. Att gå genom restaurangen, nerför trappan till toaletterna. Herregud, detta var vårt vardagsrum och vår matsal då i mitten på 80-talet. Sov var vad vi gjorde hemma.
Knotiga pinjeträd på stigen, vandringsleden, runt Cap du Nice. Så varmt och torrt att det luktar en svag doft av bastu.

Jag träffade Nadine denna gång.
Det var 35 år sedan sist.
Hon och hennes fd man var vänner till Fred.
Vi var bjudna på den mest fantastiska franska barbecue på hennes lantställe en bit ovanför Nice.
Och sedan var hon med Fred och mig ute en kväll och åt middag.
Det var hemma hos henne och hennes ex som jag spelade dataspel för första gången i mitten på 80-talet.
Jag minns hur galet roligt jag tyckte det var att ”spela draken”!
Och jag minns en tidig vårdag på stranden med henne och Fred då jag brände mig kräftröd eftersom jag inte haft vett att skydda mig.
Hade ont i flera dygn.
Jävla idiot!

Barbecue i Opio hos Nadine. Fantastiskt god mat. Smakade så himla mycket Nice att jag blev alldeles glad och mjuk i hela kroppen.
En liten icke tillrättalagd strand utmed Sentier Littoral, på leden runt Cap Ferrat.

På tisdagen gick jag till en rolig lunch.
Caroline, Manuel och deras lilla dotter råkade befinna sig i samma område som jag.
Så vi stämde träff för ett möte.
Caroline jobbade hos mig, på kontoret, i slutet av 90-talet.
När hon pluggade i Hong Kong passade vi på att ses där.
Och när jag var i London och hon bodde där så sågs vi.
När hon sedan under en period bodde Göteborg och hade arbetet där var vi ute vid några tillfällen.
Och denna gång blev det i Nice.
Vill man så går det att få till mötet.
Oftast.
Om man säger mer ja än nej..
Hon är idag en mycket framgångsrik kvinna.
Det är roligt att hon började sin jobbana hos mig en gång för längesedan.

Caroline, Freja och jag på lunch i Nice. Så kul att få möjlighet att träffas på detta sätt. Långt ifrån våra hem. Hon och familjen bor idag i Schweiz.

Så landade jag på svensk jord igen.
Och där väntade en kväll med mina bästisar i huset.
Har saknat dem även om jag älskar att vara borta ett tag.
Jag känner mig ”blessed”.
Det finns människor i mitt liv som tycker om mig.
Som vill träffa mig.
Som blir glada av att se mig.
Det är jag så tacksam för 🙏

Jag i augusti 2021 hemma hos ”brorsan”. Jag har hunnit bli 58 och han är 65 nu. Åren har gått, men vår vänskap har bestått. Tacksam för de människor som finns i mitt liv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.