ÄNTLIGEN FRI!

I hans telefon, på hans KIK-app, kan jag se dem.
Alla de kvinnor han haft kontakt med.
Under lång tid.
I flera år.
Bilder han skickat.
Vad de skrivit till varandra.
Och det inte är fika han vill göra med dem…
En av mina bästa vänner varnar mig.
Han säger:
”Tänk dig för innan du läser för det kommer att göra ont.”
Och det gör det.
Men jag vill veta.
Jag måste.
Och det jag ser är inte vackert.
Det gör mig rasande, gråtfärdig, förödmjukad, äcklad…
Jag får bekräftat vilket svin jag levt med.
I hans egna chattar med andra kvinnor.
Med hans egna ord, får jag det svart på vitt.
Så här har alltså mannen jag levt med hållit på.
Han jag valde att dela mitt liv med.
När jag suttit bredvid honom i soffan.
Legat och sovit bredvid honom i sängen.
Medan jag trott att det fanns ett ”vi”.
Jag skulle kunna slå in tänderna på det aset!

Jag flyttade inte långt. I bakgrunden syns huset där jag bodde med honom. Min nya fina utsikt från kök och vardagsrum blir det lilla Jaktslottet och dess trädgård. Här vid muren stämmer jag möte med honom ibland för att få post som skickats till min gamla adress innan allt med adressändringen blivit klar. Men aldrig en endaste gång låter jag honom komma upp i mitt nya hem. Han ska aldrig mer få tillträde till mitt liv.

Jag vänder mig om i dörren.
Tar ett steg tillbaka och står stilla.
Låter blicken sakta svepa över det som är kvar av vårt hem.
Det vi köpte för 2,5 år sedan.
Som aldrig blev mitt hem.
Där jag aldrig kände mig hemma.
I fyra månader har vi bott under samma tak efter den morgonen då jag tog steget och påbörjade vårt uppbrott.
Fyra gräsliga månader.
När hans dubbelliv kom upp till ytan.
Och jag insåg att jag levt i en lögn.
Jag tog mig igenom för att jag var tvungen.
Stod ut så gott jag kunde.
Timma för timma.
Dag för dag.
Vecka för vecka.
Med vetskapen att det snart skulle vara över.
Med siktet inställt på denna dag.
På flytten.
På friheten.
Jag går ett varv till genom rummen.
Det är tomt och utplockat.
Bara de prylar han ska behålla finns kvar.
Det är ett halvt hem som står där.

Att få somna och vakna ensam. Veta att allt är precis som är jag lämnade det. Som jag vill ha det. Att slippa honom! Vilken oerhörd lättnad.

Inuti mig säger jag hej då.
Hej då till allt det som inte blev.
Nu lämnar jag en epok av mitt liv.
Den som började i en virvel av lycka.
Och som slutade i några av de värsta åren av mitt liv.
Jag ber mig själv om förlåtelse för att jag stannade alldeles för länge.
Lovar mig själv att aldrig någonsin mer ha med honom att göra.
Det är inte ditt fel, säger jag till mig själv.
Du gjorde vad du kunde.
Jag ber lägenheten om förlåtelse för att jag aldrig kunde tycka om den.
Det är inte ditt fel, säger jag till den.
Det var vi som skulle fyllt dig med liv som bär skulden.
Vi skulle aldrig bli gamla tillsammans.
Som jag trodde, när jag gick in det.
Aldrig trodde jag att jag skulle vara tvungen att gå.

När mamma och jag ägnat många timmar åt att plocka upp mina saker sätter vi oss på min balkong. Med mat jag hämtat från Nonna nere på hörnet och med var sitt stort glas rosévin. Vi tittar ut över min nya utsikt. Och jag älskar den. Den är bara min. Nu behöver jag aldrig mer dela något mer med honom. Nu ska jag skapa mina egna minnen och där finns inte han.

Över stolarna som jag ställt upp hänger de tvättade sängkläderna som är hans.
Sängen är borta.
Den ska jag behålla.
Den bärs just nu upp i mitt nya hem.
Jag har dammsugit och torkat golven efter flyttkillarna.
Mamma har varit hos mig sedan igår eftermiddag och hjälpt mig med det sista.
Nu är hon nere i mitt nya hem och tar emot möbler och lådor.
Minnen smyger längst golvlisterna.
Det värker svårt i hjärtat av vemod och sorg.
Inte sorg över att lämna honom utan över allt det jag hoppades på.
Åren som jag slösade på honom.
Så stänger jag dörren för sista gången.
Låser och låter nycklarna glida in genom brevinkastet.
Ner på hallmattan.
Jag trycker upp hissen.
Och åker ner.

Ungefär så här kändes det att äntligen få bli fri från honom. Som om solen kastade sig in i mitt liv igen. Jag har älskat min lägenhet sedan första gången jag steg in i den.

Jag går sakta över innergården.
Där stannar jag till.
En sista gång vänder jag mig om och tittar upp mot det som var vårt köksfönster.
Nu slipper du lamporna jag köpte och som du gav mig en utskällning för, tänker jag.
Nu slipper jag sitta mitt emot dig vid bordet.
Nu slipper jag hitta dig sovandes i soffan med ett vinglas.
Nu slipper jag dina aggressiva utbrott.
Dina hånfulla kommentarer.
Nu slipper jag se dig mer.
Och så vänder jag ryggen åt det som var och går mot mitt nya.

Lättnaden över att allt äntligen var över. Att jag hittat ett nytt hem som jag verkligen älskar. Att jag aldrig någonsin mer ska behöva ha med honom att göra. Att han är borta för alltid. Äntligen fri!

2 svar på ”ÄNTLIGEN FRI!”

  1. Precis så. En helt annan historia. Inte otrohet utan förminskande och psykisk misshandel – blandad med stor passion och närhet. Svårt att veta om det var kärlek från hans sida. Svårt att veta om beständig parkärlek alls kan finnas. Men jag har älskat. Som jag har älskat! Och nu är jag fri, äntligen så fri. Känner med dig hur solstrålarna letar sig över köksgolvet och öppnar nya möjligheter. Inte trotsigt eller bittert utan mjukt och livgivande.

    1. Hej, Tack för din feedback! Min smutsiga relation handlar också om en hel massa förminskning, drösar av elakhet, aggressiva utbrott, elaka och fula tillmälen om min person och mitt sätt. Otroheten var liksom bara pricken över i:et… När jag inte längre stod ut med hans elakhet och alla påhopp och valde att ta steget och avsluta vårt förhållande, trodde jag nog inte det kunde bli värre. Och så kunde det. Då kom all den sista smutsen i dagen.
      Förstår din känsla av frihet! Vet precis hur den känns.
      Min är inte heller bitter. Men den förlåter aldrig.
      Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.