SEPTEMBER OM NATTEN

Klockan är tre.
Något gör att jag inte kommer till ro efter toalettbesöket.
Jag öppnar balkongdörren på glänt och andas in natten.
Det har varit mycket tankar den senaste månaden.
Som ett feberrus i väntan på ett svar.
Står och lyssnar på nattljuden från staden.
En enda bil rullar förbi.
Lyktor som lyser upp.
Smyger utmed gatan.
Sakta i den svala luften.
Ett berusande sensommarväder.
September nu.
Igår blommade syrenerna.
Och magnolieträden.
Imorgon kommer de att stå kala och förfrusna.
Så fort går det.
Inget är för evigt.

Septemberfärger. Igår syrener och magnolieträd. Idag rönnbär och nypon. För mig är det sommar maj – september. Den blir så mycket längre då, sommaren. Och september är verkligen en alldeles underbar månad.

Känner golvet mot nakna fotsulor.
Hör ljudet av dem.
Går i mörkret mot köket.
Tar min vattenflaska.
Skruvar av korken.
Fyller den med vatten från kranen.
Dricker några munnar.
Tittar ut mot det lilla jaktslottet som lyses upp av gatlyktan.
Vildvinet hänger tungt från vajern som är fästat i husen och håller den på plats över gatan.
Det har växt mycket sedan jag flyttade hit.
För fem år sedan.
Det kryper uppför kanten på fastigheten mitt emot.
Och över staketet.
Snart ska det vara alldeles rött.
Och träden gula.
Och så ska höstvindarna slita bort varje löv.
Tills grenarna är bara och nakna.

Jaktslottet om dagen. Med sitt täta vackra vildvin över staketet. Och som en slöja över vajern. Förra inlägget lade jag upp en bild som togs mina första veckor här 2016. Då är det inte mycket grönska på vajern. Och snart ska den börja brinna i sin vackra höströda färg.

Jag tittar upp mot den stora runda fasaden på Norra Liden.
Ligger som en borg och tronar högst upp.
Minns mina år där.
Tvingar bort tankarna.
Vill inte låta dem få fäste i mig nu.
Och samtidigt..
…en sån tillfredsställelse att veta att det hör till det förflutna.
Att jag kan förändra mitt liv om jag måste.
Jag har den förmågan.
Den kraften.
Att förändra det jag måste.

Mitt hem. Som jag verkligen älskar. Och mitt förra, i bakgrunden. Det som bara gav mig sorg.

I sovrummet står fönstret öppet.
Persiennen rör sig sakta i vinddraget.
Jag ser gatan nedanför som skymtar genom den.
Funderar på en sak.
Vad gör jag när livet blir tufft?
När det inte blir bra?
Inte blir som jag hoppats?
Jag tänker att jag fokuserar.
På det jag kan göra.
På det jag kan förändra.
Och på det som är möjligt.
Att jag tillåter mig att bryta ihop lite.
Att gå för lösa tyglar ett tag.
Men sen samlar jag ihop och börjar ta kommandot.
Och jag är transparent.
Inte till alla.
Men jag pratar med människor jag kan lita på.

Jag, i september 2021. Mer tillfreds än jag varit på länge. Och med ett hopp om en spännande framtid.

Jag lägger mig i sängen.
Svala lakan mot bar rygg.
Imorgon ska jag fortsätta rensa bland mina kläder.
Har redan en kasse med sådant som ska bort.
Det kommer att bli minst två till.
Troligtvis tre.
Och sen sortera bland papper och prylar.
Nästa söndag har vi städdag i fastigheten.
Och en container för att kunna slänga bort skräp.
Bort med gammalt.
Materiella ting, mental barlast och människor som inte är bra för mig.
In med nytt.
Väldigt lite materiellt.
Vill inte ha prylar.
Rensa bland sådant som inte längre behövs.
Och mentalt…
Människor…
Stänga dörrar som inte ska vara öppna.
Säga nej och vända ryggen åt.
Våga göra det.
Viktigt.
Nu väntar jag och hoppas.
På mer nytt i tillvaron.
För det går fort.
Livet.
Och inget är för evigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.