EN FRÅGA AV/OM VIKT

Klockan sju sätter jag mig vid köksbordet.
Och datorn.
Kaffet står bredvid.
Frukosten får vänta en stund.
Till en bit in på förmiddagen.
Jag har duschat, stretchat och vägt mig.
Jag väger mig varje morgon.
Morgonritual sedan många år.
”Det är inte bra”, säger en del.
”Fuck you, det passar mig”, säger jag.
Och så börjar jag fundera runt det där med vikt.
En brännande och viktig fråga som väcker många känslor.
Detta är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Mycket av det är ren fakta.
Resten är de val jag gjort och hur jag lever.
Var och en får hitta sin väg.

Det är en känslig fråga, den om vikt. Men icke desto mindre ”viktig”. Övervikt är vårt största hälsoproblem idag. De gånger jag vägt mer än vad jag är bekväm med har det varit tufft. Kläderna har inte passat och inte suttit bra. Och jag har inte känt mig ”bien dans ma peaux” som fransmännen säger. Direkt översatt betyder det ”bra i min hud”. Jag skulle nog översätta det med ”kroppsligt obekväm”.

Häromdagen läste jag nämligen en GP från 29:e augusti.
Med en mycket intressant ledare av Karin Pihl.
Den handlade om Sveriges största hälsoproblem.
Att en majoritet av befolkningen, 52% mellan 16-84 år, idag är överviktiga eller feta.
Våra politiker tar fram förslag efter förslag på hur folket ska bli mer fysiskt aktiva.
Bra där.
Men det är inte det som är det stora problemet.
Det är det ökade energiintaget.
Jag får ibland höra att ”du som går så mycket, det är ju inte konstigt att du går ner i vikt”.
Men det är inte det som är orsaken till min viktnedgång.
När jag levde i ”det där förhållandet” löptränade jag regelbundet.
Flera gånger i veckan.
Och ändå lade sig kilo till kilo.

Jag har skaffat ett behov av att röra på mig. Samtidigt vet jag hur lätt det är att återgå i stillasittande. När vinden viner utanför fönstret och regnet piskar ner. Men numera är det mycket sällan det stoppar mig. Kan snarare känna en slags njutning i en pw i riktigt skitväder.

Jag måste alltså förändra min kost.
Det räcker inte att jag börjar röra på mig.
Jag kan inte springa eller PW:a bort mina överkilon.
Inte om jag fortsätter att äta mer än vad jag gör av med.
Men missförstå mig inte.
Att röra på mig är bland det bästa man kan göra för min hälsa.
Men enbart det kommer inte att hjälpa.
Det är det jag stoppar i mig som är nyckeln.
Simple as that.
Hard as hell.
”Enligt en nederländsk studie som mätte energiförbrukningen hos personer som tidigare var stillasittande och sedan började träna för ett halvmaraton ökade energiförbrukningen i snitt med 120 kilokalorier per dag, vilket motsvarar två småkakor (DN 15/7).
Det går inte att springa bort extrakilona, så enkelt är det.”
Ur Karin Pihls ledare i GP.

Förbannat tuffa fakta….

Att hitta en regelbundenhet i motion har varit så bra för mig. Jag har hållit på i över 20 år nu. Men jag har samtidigt insett att det är inte det som kommer få mig att hålla vikten. Det är kosten. Sen är motion något av det bästa jag kan göra för min kropp. Det och att avstå cigaretter. Och droger så klart, så jävla ofräscht!

Pihl skriver vidare att idag äter vi 70 000 kalorier mer/år jämfört med 1980.
Konsumtionen av läsk har tredubblats.
Det är detta som är det verkliga problemet.
Kosthållningen måste förändras.
Och det är det jag sett när det handlar om mig själv genom åren.
Det är inte hur jag mår som får mig att gå upp i vikt.
Eller hur mycket jag rör på mig.
Det är det jag äter som påverkar.
Sen vill jag vara tydlig med att jag är medveten om att det finns olika fysiska orsaker till viktuppgång.
Det är dock en litet fåtal som lider av dessa.
Och det är inte det som föranlett att detta blivit ett av våra största hälsoproblem.
För de allra flesta av oss handlar det om vad vi äter.
Det är en förändring av kosten som måste till.
Och just det är så himla svårt.
För visst har jag önskat att det kunde räcka med en rejäl PW eller löprunda några gånger i veckan…

Jag är fullt medveten om att det finns människor som lider av fysiska besvär/åkommor som gör att de har svårt att gå ner i vikt. Jag vet också att det är en mycket liten del av befolkningen som det gäller. Det är alltså inte det som lett till att detta är ett av vår tids största hälsoproblem.

Jag är också en sån som vägrar leva efter någon diet.
När jag reser eller umgås med folk och blir bortbjuden, ska jag kunna äta allt.
Och jag äter allt – men inte alltid.
Enkel och rak viktväktarfilosofi.
Jag vill inte heller experimentera med min kropp.
Utsätta den för konstigheter.
Det längsta jag går är en dags vattenfasta då och då.
Jag prioriterar mycket frukt och grönt.
Jag har valt att äta två riktiga mål om dagen.
Frukost plus lunch/middag.
Och jag har minskat storleken på mina portioner.
Däremellan blir det fröknäcke med ost eller kaviar och frukt.
Och jag har aldrig sötsaker eller snacks hemma.
Detta passar mig.

Jag vägrar dieter. Jag vill kunna äta allt, men inte alltid. Enkel viktväktarfilosofi. Och jag vill ”unna mig”, men inte varje dag. När jag gör det är det fest och fest varje dag är inte bra…

”Det ska va gôtt och leva”, säger man.
Och det håller jag med om.
Men vad det är verkar vara olika bud på.
För mig är det en kropp som orkar.
Som har lätt för att röra sig.
Det är en minskad risk för ”välfärdssjukdomar”.
Och det är balans mellan ”unna” och ”avstå”.
För jag unnar mig…
Tro inget annat.
Jag älskar att unna mig.
Men inte hela tiden.
Inte varje dag.
Att unna mig ska vara fest.
När jag lämnade ”det där förhållandet” vägde jag mellan 73-75 kg.
Det var 2016, för 5 år sedan.
Idag väger jag mellan 59-60 kg.
Och det känns perfekt.
Det passar mig.
Jag har hittat min balans i livet.
Och jag ska försöka hålla den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *