VAD JAG TRODDE OCH HUR DET BLEV

Sista dagen på slingan före jul blev inte som planerat.
Schemat var Manchester med check-ut vid 23-tiden.
Kvällen innan blev det ändrat.
Då skulle jag istället jobba ToR Östersund och gå av vid 21:00.
Kollade omgående om det fanns något plan till Gbg som jag kunde hinna med.
Det gjorde det inte.
Det sista gick samtidigt som vi landade.
Men jag skulle i alla fall få två timmar mer sömn innan jag skulle upp vid 5-tiden.
För att ta tåget hem till julen.

Måne över Arlanda när vi landar efter Luleå. Snart lyfter jag mot Göteborg och går av för denna gång.

Sitter och äter med pursern på Östersundsflighten.
Då ringer Trafikvakten.
”Hej! Vill du flyga en Göteborg ikväll och gå av där?”
Försöker svara med munnen full av Yakiniku…
”Och så ska du ha en Luleå ToR innan det. Med samma piloter och samma plan så du kommer inte att missa.”
”Deal!”, svarar jag mellan tuggorna.
”Men det är bråttom. Flighten går om 25 minuter.”
Bad att få maten i en doggybag och snabbade på upp till basen.
Greppade mina väskor och hastade iväg till Gate 20.

Ready for flight och ska strax bege mig till Arlanda. Då vet jag ännu inte att dagen återigen ska kastas om och att den inte kommer att sluta som planerat…

På vägen ner från Luleå värmer jag min mat och äter.
Tänker på mina kokta ägg, min kaviartub och min frukt som ligger kvar hos Marina.
Det jag skulle ha till frukost innan tåget hem.
Nu får det ligga tills jag kommer upp i mellandagarna.
Och jag tänker att jag skulle följt min instinkt.
Att plocka med mig ALLT från Marinas även om planen var att jag skulle tillbaka.
För i detta jobb vet jag aldrig var jag hamnar…
Och det vet jag ju.
Det är som med livet.
Du vet aldrig var du hamnar

Glädjen över att vara tillbaka i luften är enorm. Ibland kan jag fortfarande inte fatta att jag är det. På min layover i Köpenhamn var jag ute på en PW utmed vattnet. Såg Öresundsbron och planen som lyfte från Kastrup och kände ett sug i magen av lycka.

För mig är julen alltid en sammanfattning av året.
Var befann jag mig då?
Och var är jag idag?
Nu vet jag.
Om förra året var annus horribilis så blev detta så mycket bättre.
Då var hoppet om ett liv i luften långt borta.
Saknaden som ett hål inuti.
Då trodde jag aldrig att jag skulle vara där jag är idag.
Inte så snart.
Inte någonsin…
Tillbaka på jumpseat.
Med kollegorna, mitt i dånet av jetmotorerna.
När jag får det där telefonsamtalet från Trafikvakten och senare går de sista stegen uppför backen mot min lägenhet med små vita flingor som faller på min väska känner jag mig så glad.
Och tacksam.
Jag fick möjligheten att komma tillbaka till livet ovan molnen.
Och jag har lyckats ”designa” min tillvaro runt omkring så bra.
Det är verkligen älsk på livet just nu.

Hinner med en fika med en vän och kollega då vi möts på basen innan våra respektive flighter. Livet är för kort för att inte skaffa nya vänner hela tiden, livet igenom.

Och som person..?
Vad har hänt med mig?
Vem är jag idag?
Jag tänker tillbaka fem år i tiden.
Till 2016.
När jag lämnat det där förhållandet jag levt i.
All energi som gick åt till att ta mig därifrån och börja om.
Gräva fram mig själv igen.
Hitta balansen.
Resa mig.
Och så jämför jag med den person jag är nu.
Det finns inte mycket som är sig likt.
Jag har rensat ut allt det som åt upp mig.
Jag känner mig som minst 20 år yngre.
Både fysiskt och mentalt.
Jag inser att jag blivit mer oförsonlig.
Mer pansar runt sårbarheten.
Mer vaksam mot människor.
Och jag inser återigen hur viktigt det är att våga ta jobbiga steg.
Lämna energitjuvar och toxicpeople bakom sig.
Det må vara vänner eller partners.

Lilla backen upp till hemma, vackert pyntad utanför det lilla fiket. Nu börjar julen för mig, eller egentligen har den hållit på sedan slutet av november. Men nu är det julhelg liksom.

Och jag lovar mig själv att aldrig någonsin gå emot mig själv.
Jag själv är det enda som är permanent i mitt liv.
Den enda person som alltid kommer att vara kvar i mitt liv.
Den viktigaste.
Jag lovar mig själv att aldrig göra något för att någon annan vill det.
Jag ska leva på det sätt som passar mig.
Strunta i normer.
Välja det som gör mig mest glad.
Och inse att jag alltid, alltid får ta ansvar för de val jag gör.
På alla plan.

Hon som alltid kommer att finnas med mig. Hela livet. Det är henne jag måste värna om och ta hand om. Det är henne jag måste göra lycklig och tillfreds. Inte alla andra runtomkring… Så tänker jag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.