Sista jobbdagen 2021 sitter jag på planet till Göteborg utan att veta om jag kommer hem.
Avgångstiden är redan passerad.
Vi har ingen kapten…
Det är full kabinbesättning och en styrman.
Och så är vi två passiva.
Trafikvakten sliter järnet för att hitta en ersättare.
Det handlar ju inte bara om denna flight.
I potten ligger också en ToR GOT-Fuerteventura-GOT som riskerar ställas in.
Och det vill de så klart undvika.
Till varje pris!
Jag vill bara hem och fira nyår…
Alla kollar med jämna mellanrum på sina iPads för att se om det kommer någon uppdatering.
Positiv sådan.
Jag kollar MTRX imorgon.
Just in case…
Och samtidigt tänker jag att jag inte kan påverka något.
Det är bara att vänta på besked.
Skulle det bli ett negativt besked så får jag ta det då…
”Vi har en kapten!”, ropar pursern.
”Yes! Yes! Yes!” hörs från alla.
Äntligen kan vi andas ut!
Och jag kommer hem.
Tar min väska och studsar bak till plats 29A med Viktor i hälarna.
Han jobbar bak.
Alla våra passagerare som suttit i gaten och väntat och inte vetat om de ska få lyfta eller inte.
Nu får de komma ombord.
Och när kapten välkomnar dem och presenterar flighten börjar hela kabinen spontant applådera!
Underbart!
Sent omsider lyfter vi.
Då är klockan nästan 23:00.
Arlanda blänker och glittrar genom de regniga rutorna när vi rullar ut mot startbanan.
Nu är 2021 nästan över.
Bara en sista suck kvar av ett år som började så tungt.
Med en uppgiven saknad efter en livsstil jag var tvungen att lämna.
Som jag mer och mer tvivlade på att jag skulle få tillbaka.
Och så fick jag det!
När jag sitter i dånet från jetmotorerna och tittar ut på mörkret funderar jag.
Vad är det som får mig att älska det så mycket?
Crewet jag jobbade med igår och de galna kasten får mig att inse vari kärleken ligger.
Kollegorna, nomadlivet och det oförutsedda.
Jag älskar nya möten.
Med både människor, situationer och ställen.
Vi jobbar ju hela tiden i nya konstellationer.
Och när jag ligger ute på jobb möter nya ställen och situationer hela tiden.
Vanligtvis blir arbetsdagen som den är planerad.
Men inte alltid…
Att inte riktigt veta vad som kan hända när dagen börjar skulle säkert vara otänkbart för många.
Men det är det inte för mig.
För jag behöver inte lösa problemen.
Bara hänga med och göra det jobb jag ska.
Nu har jag skålat in framtiden med vänner.
Nu ligger ett helt orört 2022 framför mig.
365 orörda dagar.
Om ett år vet vi hur det blev.
Men till dess måste vi leva det.
Livet kan inte skjutas upp till sen.
Och jag tänker fortsätta sluka det.
Girigt och hungrigt.
Varför hålla tillbaka liksom?
Det är detta jag får och då ska det användas.
Jag hoppas min familj av vänner får ett underbart 2022.
Både de som finns nära och de som är lite längre bort.
Och jag hoppas att massor av nya människor fortsätter att komma in i mitt liv.
Både män och kvinnor.
Så länge de placerar ett leende i ansiktet på mig.
Och får mig att känna mig levande och lycklig.
Då är de välkomna.
Jag hoppas min familj får må bra.
Mina syskon med sina familjer.
Min mamma.
Och hela min enorma släkt
Jag hoppas vi alla finns kvar när 2022 är slut…
Att våra hjärtan fortfarande slår då.
Och jag hoppas av hela min själ att jag får fortsätta mitt liv i luften.
Den energi det ger mig är så stor.
Den gör mig yngre och gladare för var dag.
Jag känner en så stor tacksamhet för att jag fick komma tillbaka.
Att 2021 skulle avslutas så här trodde jag aldrig 2020.
Och det är just det som är livet.
Jag vet aldrig vad som väntar därframme…
GOTT NYTT 2022!
”May your coming year be filled with magic and dreams and good madness.
I hope you read some fine books
and kiss someone who thinks you’re wonderful,
and don’t forget to make some art
write or draw or build or sing or live as only you can.
And I hope, somewhere in the this year, you surprise yourself”
Neil Gaiman