Jag kommer att lämna Nice imorgon.
Med en människa mindre i mitt liv.
Under mina år här nere var hon viktig.
Hon var en stor del.
Hon blev min äldre syster. Hon blev en av mina bästa vänner.
Vi hade så mycket roligt tillsammans då på 80-talet.
Och varje gång jag kom ner så träffades vi.
En aperitif på Astons takterrass om vädret tillät.
Och sedan middag på Le Felix Faure.
Vårt stamhak de år vi umgicks här nere.
Sist vi sågs var i augusti förra året.
Du vet aldrig när du träffar en människa för sista gången.
Nu är hon borta.
Och vi kommer aldrig mer att prata minnen och nutid ihop.
Jag tänker på Christina och våra år i Nice.
När jag bodde i hennes lägenhetshotell och vi städa ut rummen om söndagsmorgnarna.
Jag nyss hemkommen från jobb på nattklubben.
Fortfarande sminkad och trött intill döden.
Christina hade alltid croissanter med sig.
En rejäl kopp kolsvart, fosterdrivande, kaffe och ett par cigg senare var vi redo att börja jobba.
Vi hängde på Le Felix Faure.
Kände alla som jobbade där.
Och andra som också ”bodde” där.
Det var liksom vårt vardagsrum.
Där diskuterade vi kärleksaffärer.
Blev berusade på vin och pastis.
Och var med om en mordhistoria när ägarens son blev brutalt mördad där en natt.
Så många år sedan nu…
Hon fanns i mitt liv i 37 år.
En riktigt rå kyla kryper uppför benen på mig när jag går till flygbussen torsdag morgon.
Fy fan vad vinter som kommer i april är kall!
Hoppar snabbt in i bussvärmen och tittar ut på grådiset på vägen till Landvetter.
Snart…, tänker jag.
Skruvar upp volymen på musiken i mina airpods.
De där jag fick köpa nya när en försvann för mig.
Och som dagen efter jag fått de nya levererade hittades av hon jag hyr rummet i Sthlm av…
Nåväl… nu har jag två uppsättningar.
Unnar mig på leggen till Nice.
Köper ”Celebrate” på vår SAS-menu.
Två små flaskor bubbel och en antipasti för bara 199 kr!
Skålar med den stiliga damen som sitter bredvid mig och pratar en stund med henne.
Och så är de där!
Palmerna och det turkosblå Medelhavet.
Och brorsan som väntar på mig i ankomsthallen.
Vi tar spårvagnen till Magnan.
Sen bussen upp till hans lägenhet.
Min säng är bäddad.
Rosén ligger på kylning.
Och ute på terrassen ser jag planen lyfta mot det blå.
Allt är som vanligt.
Livet är fint!
Om man låter det.
Duschar med vyn över palmerna.
Äter frukost på terrassen i solen.
Sen drar jag på 50-skyddet på armar, hals och nacke.
– Se upp för vinden, ropar Fredo när jag går.
Den är ok just nu, men igår kväll var den hård.
Det kommer den att bli i eftermiddag/kväll igen.
Ute är det +24 när jag börjar gå.
Min PW-runda utmed havet – Promenade des Anglais, hamnen och sedan Sentier du Bord de Mer.
Sedan fortsätter jag på Sentier Littoral.
Rundan som jag gått så många gånger tidigare.
Havet är upprört.
På sina ställen får jag parera för vågorna som slår in.
Lunchar i Villefranche.
En alldeles ljuvligt god kycklingsallad.
Den bästa jag ätit på länge.
Sen går jag vidare.
Tänker att jag ska gå runt hela St Jean Cap Ferrat också.
Men det börjar friska i med vinden.
Det kan vara vådligt att gå nära vattnet.
Så jag korsar halvön istället och går till hamnen.
Där tar jag ett glas rosé på en bar.
Hoppar sedan på bussen till Nice.
Älskar att sitta vid ett fönster långt bak, precis som på flyget.
Där sitter jag och kikar ut på allt det där välkända som jag tycker så mycket om.
Går sista biten uppför backen till Fredo.
Marschen och värmen tar ut sin rätt.
Jag är trött när jag kommer hem.
Vi beställer var sin pizza och kör en lugn hemmakväll.
Somnar mitt i en mening i boken.
Lördag går vi till Vieux Nice och köper ravioli.
Alltid på samma ställe.
Sen äter vi lunch på Course Saleya.
Alltid på samma ställe.
Dricker Aperol Spritz och tittar på planen som kommer in för landning.
När jag går hem springer jag in i min sätesgranne från flighten ner.
Den stiliga trevliga kvinnan jag samtalade med på vägen ner.
OCH det har visat sig att hon är mamma till en av mina arbetskamrater från Dramaten.
Hur stora är de oddsen..?
Detta måste firas med ett glas i solen anser Yvonne och jag.
Och så tar vi plats på en uteservering på Promenaden.
Så roligt med dessa spontana möten.
Det finns alltid nya människor att lära känna.
Att ta del av.
Nu sitter jag ute på terrassen i solen.
Det är lite svalare idag.
Och Frankrike går till val.
Första delen.
Idag väljs de två presidentkandidaterna.
Sedan har de ett sista val om två veckor.
Det om presidentposten.
Min Nice-vistelse denna gång blev båda ljus och mörk samtidigt.
Livet går vidare.
Och du måste lämna människor bakom dig.
Hade lovat Christina att komma och hälsa på henne i nya lägenheten i Roquebrune.
Nu blir det inte så.
Hon var min ”familj” när jag bodde här.
Nu kommer vi aldrig mer att ses.
Men jag kommer aldrig att glömma min ”storasyster”.
La Grande.
