MIN PAPPA HADE 14 SYSKON

Min farmor och farfar fick 15 barn.
Nio pojkar och sex flickor födda mellan 1929 och 1950.
Min pappa var nummer fem i barnaskaran.
Idag är han och ytterligare tre bröder borta.
De andra finns fortfarande kvar.
Gun-Britt är idag den äldsta.
Hon fyllde 91 i år.
Pappa skulle varit 87.
Alla 15 barnen gifte sig och fick egna barn.
Vi barnbarn är 41 stycken.
Nästan alla av oss har egna barn.
Jag är en av de enda som inte har det.
Barnbarnsbarnen är 86 stycken.
Och barnbarnens barnbarn är i dagsläget 26 stycken.
And counting!
Vi är alltså just nu 168 stycken i fyra generationer med blodsband från två personer.

162 personer från familjen samlade i augusti 2022. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn… samt respektive. Så olika, så lika.
Farmor med 12 av sina 15 barn. Monica, den yngsta är ännu inte född och så saknar Bengt och Gun-Britt på bilden. Min pappa Bertil står högst upp till vänster, bredvid honom, Sven-Erik, Olle, Ingvar. Sittande från vänster: Börje, Elsie med Ing-Britt i knät, farmor med Ann-Britt, Asta, med Thore, Lars och Sune.

Igår var vi 162 eller om det 164 som kunde närvara.
Då var det så klart en massa ”respektive” också.
Totalt tror jag vi är 204 stycken.
Festen var egentligen tänkt att hållas 2020.
Så blev det inte.
Sen var tanken att vi skulle ses 2021.
Blev inte så heller.
Men nu!
Äntligen blev det av.
Några nya småttingar har tillkommit sedan dess.
Och ingen har försvunnit.
Men jag tror att någon eller några av dem jag träffade igår kommer jag troligtvis att ha sett för sista gången.
Med tanke på familjens storlek så har vi inte möjlighet att ses så ofta.

35 av de 41 kusinerna samlade. Jag minns när man kom hem till farmor och farfar och hälsade på som barn. Där var aldrig tomt. Det var alltid någon. Eller så kom det strax någon. Kaffet stod alltid på.
10 av de 15 barnen. Överst från vänster Bengt, Ingvar, Sune, Börje och Thore. Längst fram rån vänster Gun-Britt, Elsie, Asta, Ann-Britt och Monica. Ing-Britt saknas på bilden. Och min pappa Bertil samt bröderna Sven-Erik, Olle och Lars finns inte längre i livet.

Efter jättesläktfesten hoppade jag och syster med familj in i bilen och styrde mot Skövde.
Dags för nästa fest!
Det är kusiner från mammas sida som har en sommarfest i sin trädgård.
Massor av folk.
Partytält, levande musik och fri bar.
Jag minns knappast hur jag tog mig därifrån och upp till Billingens camping och stugby.
För det är enda stället i hela staden där det finns rum denna helg.
Jag sover i en stuga, den sista som fanns kvar när jag bokade.
Min bror och hans fru sover också där.
Ja, inte i min stuga.
De har en egen.
Eller om det är så att de sover på vandrarhemmet.

Sommarfest i Skövde med delar av släkten på mammas sida. Michael, svågern, och Anna, svägerskan, dricker drinkar och förlustar sig.

Jag och kabinväskan tar oss upp till dusch- och toalettlängan.
Inser dagen efter när dimman i huvudet har lättat att jag i natt sminkade av mig på herrarnas.
Tur ingen karl bestämde sig för en nattlig dusch…
Det finns ingen toa och ingen dusch i stugan.
Detta är jobbigt för mig.
Jag som är så bekväm av mig.
Campinglivet är inte för mig.
Mitt i natten ska jag dessutom bädda sängen.
Slåss rejält med lakan och påslakan.
Vaknar på morgonen och tänker att jag smiter bakom stugan och kissar.
Inser att det inte kommer att funka.
Alla kommer att se mig.
Fan!
Försöker somna om.
Har glömt bettskenan märker jag.
Kissnödig.
När brorsan ringer vid 09:40 drar jag snabbt på mig kläderna.
Snabb som en iller upp till toaletten.
Tar en raggardusch och drar på mig facet.
Bäddar ur sängen.
Hittar boken under huvudkudden.
Hade tydligen tänkt läsa innan jag somnade…

Brorsan och kusin Aron i samspråk.

Rullar iväg nerför Billingen.
I baksätet på brorsans Volvo.
Sommarsöndagen klämmer ur sig fint väder och utsikten magnifik.
Stannar vid första bästa mack och köper kaffe och macka.
Svägerskan och jag konstaterar att vi mår oförskämt bra.
Brorsan behöver mer kaffe.
Så det blir att stanna halvvägs till Göteborg igen.
Hemma packar jag om väskan.
Äter middag och går till Centralen för att åka till Sthlm.
Nu stundar mässlivet.
Formex i dagarna fem.

På fredagen är det äntligen dags för Håkan Hellström på Ullevi. Fredrica och jag har biljetter sedan 2020 och nu blir det av. Vilken gigant han är den där Hellström. Minns när han sprang i trapphuset på Hvitfeldtsgatan när jag bodde där. Hans manager bodde ovanpå mig så jag såg honom då och då. Men då visste ingen att det skulle bli allt detta av honom.

Fredag och Håkan!
Hur många superlativer kan man inte spotta ur sig om den mannen.
Han som faktiskt blev profet i sin egen stad.
Fredrica och jag sitter på läktaren.
Mitt emot scenen.
Långt där framme ser vi en liten myra som är en sån gigant kila runt på scenen.
Fyra utsålda konserter.
Det är mäktigt.
Syrran och svågern står och väntar uppe i Skår.
Fredrica och jag tar oss snabbt dit och snart är vi ute på motorvägen hemåt.
Somnar hos mamma.

Nu och då. Att komma hem till mamma är dofter och minnen av allt som ligger bakom. Det är luktärt på bordet. Och kaffe i muggen. Och klockan som slår i hallen. Och bilderna av oss som barn. Och som unga. Jag som student 1984 och idag 2022. Det har gått 38 år. Vart tog den tiden vägen.

Vaknar till ljudet av klockan som slår i hallen.
Morgonkaffe i köket.
Och doften av luktärt som mamma plockat i trädgården och satt i en vas
Luktärt är barndomsdoft.
Hela mammas hem är barndom.
Och ungdom.
Och minnen.
Sen gör vi oss iordning.
Och går på jättesläktfesten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *