ALLT HAR SIN TID

Sjunker ner på mitt säte på tåget mot Göteborg.
Lite svettig.
Mycket varm.
Tunga väskor.
Fyllda av doftande ljus.
Och av doftande pinnar.
Vemodigt och melankoliskt inre.
Fyll av minnen från 26 år med Formex.
Nu stänger jag den dörren.
Nu är det förbi.
På årsstämman i onsdags avträdde jag min plats i branschföreningens styrelse.
11 år som styrelseledamot varav 6 som styrelsens ordförande.
Nu är det dags för nya krafter och idéer att ta vid.
Det sista bandet till den bransch jag varit en del av sedan 1996 är klippt.
Men en del av de människor som befolkar den finns kvar i mitt liv.
Och mina miljoner minnen.

Människor som finns i ens liv. Som kommit in i det genom den bransch jag varit en del av i 26 år. Och som jag nu stänger dörren till. Även om man alltid säger att vi ska ses så kanske det inte blir så. För livet går vidare och har vi ingen gemensam punkt längre så är det inte lika lätt att träffas. Även om man vill.

Allt har sin tid.
Det var dags för mig att släppa nu.
Branschen har glidit längre och längre bort från mig.
Och de sista två covidåren, utan Formex och alla möten där, har avståndet ökat.
Jag har känt det så tydligt.
Under vår-vintern talade jag med en styrelsekollega.
Frågade honom om han kunde tänka sig att ta över.
Han var villig att ta stafettpinnen.
Då var tanken att lämna min plats 2023.
När min mandatperiod var slut.
Han undrade om jag kunde tänka mig att stiga åt sidan redan till denna årsstämma.
Jag behövde inte tänka så länge.
Beslutet var mentalt taget.
Det var klokt att släppa nu.
Jag var ju redan på väg.

Klar för min sista årsstämma i branschföreningen. Med en känsla av vemod, men också av att ha tagit rätt och bra beslut. Jag är glad och stolt över det vi har åstadkommit tillsammans under de år jag hållit i ordförandeklubban, men nu är det dags för nya krafter och idéer att ta över.

Mellan orden jag skriver tittar jag ut på åkrar och ängar som glider förbi.
Augusti därute.
Augusti är Formex.
När sommaren skälver till mot höst, men fortfarande är tungt grön.
Och januari är Formex.
När julen packats ner och mörkt kall och svart-vit januari tagit vid.
Så många mässor jag varit med på.
Så många mil jag gått i hallarna.
Sett kaoset sista byggdagen på kvällen.
Och magin när man kommer första morgonen.
Som om någon svingat ett trollspö över allt.
Så många människor jag lärt känna.
En del kvar.
Andra borta.
Har gått vidare med annat.
Eller lämnat jorden för alltid.

Formex under byggdagarna. Pallar, byggmaterial, packmaterial och ett kaos man aldrig tror ska ta slut. Och så är det helt plötsligt som om ett trollspö fällt sitt glitter över allt och det är lugnt och vackert och iordningställt när dörrarna öppnas första dagen.

Det är så oerhört många minnen.
Hur ska jag ens kunna återge en bråkdel av dem.
Livet i inredningsbranschen har tagit mig på en resa runt jorden.
Något jag aldrig hade kunnat tro när jag som ny utställare 1996 byggde min lilla monter i Hall B på Stockholmsmässan.
Hong Kong, Kina, New Delhi, Paris, Provence, Frankfurt, Birmingham, Oslo, New York, Bangkok…
Men alltid Formex.
Två gånger om året för att visa upp och sälja allt det jag hittade.
Sedan 2015 har jag inte varit utställare.
Då har jag istället varit där för att prata med våra medlemmar.
Och med nya potentiella sådana.
Intensiva och fullmatade dagar.
Inom mig kan jag höra ljuden.
Och känna lukterna.
Och se besökare och utställare.
Hur de hastar in på morgonen.
Och med trötta fötter lämnar på kvällen.

Mässan bjuder på fest och vi är självklart på plats. Taggade, glada, med dans i benen och ett vinglas i handen.

Mina sista Formexdagar har jag jobbat med Anna.
Hon håller i valberedningens arbete.
Och är också en gammal mässräv.
Hon drev företag i branschen i många år.
Har det här i sina gener liksom.
Vi har malt mässgångar.
Pratat med våra medlemmar.
Druckit kaffe.
Och vatten.
Och vin.
Och haft så förbannat roligt.
Pappukaja ett och två.
Inte samma smak på dofter.
Eller män.
Eller Håkan Hellström.
Men vi gillar Earl Grey te.
Och finska legender.
Och Formex.
Och varandra.
Det kommer vi långt på.

Hej då Formex. Kanske ses vi igen, kanske inte. Det vet bara framtiden. Nu går jag vidare med mitt liv och ett band klippt. Och jag tror det livet kommer att ta mig på spännande vägar under hösten. Än är jag inte klar med det, livet alltså. Det väntar fortfarande nya kul äventyr runt hörnet.

Jag fyller på mitt vinglas medan tåget tar mig hemåt.
Mot västkusten.
Tåget fullt av människor på väg till Håkan Hellströms fjärde och sista konsert.
I lurarna sjunger Elton John en hyllning till Marilyn Monroe.
Sensommaren mörknar över sjöar och skogar när vi närmar oss Göteborg
Granarnas siluetter är skarpa och taggiga mot den gråblå himlen.
På onsdag flyger jag igen.
Då fortsätter det liv jag lever idag.
Jag är glad att jag en gång tog beslutet att sälja mitt företag.
Då var den tiden kommen.
Och jag är glad för beslutet att lämna styrelsen.
Men det drar ändå ett stråk av vemod genom kroppen.
Det går inte att hindra.
Att säga adjö till något är inte alltid lätt.
Även om man vill.
Det finns människor jag aldrig mer kommer att träffa.
Några av de jag pratat med under dessa dagar har jag sett för sista gången.
Sånt är livet.
Och imorgon när jag vaknar ska jag tvätta håret.
Det är det första jag ska göra.
Det var över en vecka sedan sist…

4 svar på ”ALLT HAR SIN TID”

  1. Det har varit så underbart roligt att få jobba med dig i styrelsen under dessa år. Minns fortfarande när vi blev invalda på extra årsmötet, allt kaos vi rett ut. Framförallt allt det roliga vi gjort och att vi fått förmånen att lära känna varandra.

    1. Åh darling!! Detsamma! En sån underbar bekantskap du visade dig vara.
      Jag är så glad för vår vänskap och hoppas vi kommer ha möjlighet att fortsätta ses.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *