Mig äger ingen

Jag gjorde ett inlägg på mina sociala medier i veckan rörande mitt val att leva själv.
Eftersom det fick många att reagera fick det mig att fundera vidare runt detta och varför jag tagit beslutet.
Jag är medveten om att alla har olika syn på det där med förhållande.
Många har hittat en partner som gör dem lyckliga.
Gott så.
Detta är mina tankar.

På verandan i Varberg. Själv med mitt kaffe och mina tankar. Underbart.

Tvåsamheten ses av många som det ultimata sättet att leva.
Hela vårt samhälle är uppbyggt så.
Automatiskt tänkte jag också så som ung och ifrågasatte det inte.
Klart jag skulle leva ihop med någon, man och barn och hela grejen.
Men ”den rätte” uppenbarade sig aldrig.
Och jag hade inte drivet att leta efter någon för jag var så nöjd med mitt liv som det var.
Ju mer åren gick desto mer förnöjd blev jag och jag var en mycket tillfreds singel.

Att få möjlighet att välja mitt liv precis som jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Det passar mig bäst.

Vad jag inser är att många inte tror att det är så.
Antagligen för att de själva fungerar så.
Att det är en sorg hos mig att inte ha hittat någon.
De flesta utgår automatiskt från att jag letar efter en partner.
Inget kunde vara mer fel.
Jag kommer aldrig mer att leva ihop med någon.
Och just nu är inte ens ett förhållande något jag har lust att gå in i.
Skulle jag mot förmodan träffa någon där alla stjärnor står rätt, så kommer jag trots det aldrig att leva ihop med den personen.

Nöjd med mitt liv och mina val. Skulle jag känna annorlunda går det alltid att välja om.

Särbolivet är underskattat enligt mig.
Jag är av den övertygelsen att kärleken mår bra, kanske till och med bäst, av lite avstånd.
Alla de där små egenheterna man har, och som till en början upplevs lite charmiga, blir väldigt tydliga när man lever nära.
De riskerar att bli irritationsmoment istället.
Jag tror respekten för den andre blir större när inte vardagens bestyr får ta över relationen.
Jag vill inte behöva kompromissa om viktiga saker i mitt liv.
För kompromiss i sambolivet har för mig blivit synonymt med att avstå något.
Det tänker jag aldrig mer göra.
För mig ska det finns en glädje och en lust i att ses, inte ett måste.

För vem bestämmer att det val jag gör idag måste vara för alltid? Jag lever för min skull, inte för någon annans.

Jag har dessutom aldrig velat ha barn.
Att det är provocerande för en del är tydligt.
Jag har fått kommentaren att det är ett stort ställningstagande.
Jag tycker det faktum att skaffa barn borde vara det stora ställningstagandet.
Någon kommenterade: ”Tänk om du ångrar dig när du blir gammal”.
Det är väl den sämsta och mest egoistiska anledningen någonsin att skaffa barn, tänker jag.
Mitt svar: ”Tänk om du ångrar dig…”

I en flygplansstol på väg till Nice. För att jag ville och kunde.

Inga val jag gör kommer att vara 100%.
Det finns alltid pro and cons med allt.
Ibland när tillvaron skaver så säger jag till mig själv: ”du har själv valt ditt sätt att leva och det innebär inte alltid att det kommer att vara 100%. Det går att välja om. Vill du det?”
Och det vet jag att jag inte vill.
Jag lever själv, men jag är inte ensam.
Jag får ta ansvar för att ha goda och bra vänner i mitt liv.
För jag tror att det finns två önskningar inom oss.
Vi vill och har ett stort behov av att vara själva, men vi vill också tillhöra ett sammanhang.
Jag tror att detta driver många in i förhållanden de egentligen inte skulle vara i och det får andra att stanna kvar i relationer de skulle lämnat för längesedan.
Och jag tror också att det får en del att gå runt och längta efter ett förhållande för de tror det är frälsningen.

Ut för att träffa vänner en varm sommardag i augusti 2019. För att jag helt plötsligt fick frågan och hade lust.

Jag är övertygad om att den viktigaste relationen jag har är den med mig själv.
Det är den jag behöver jobba på hela tiden.
Ta hand om mig själv.
Fysiskt och mentalt.
Försöka vara mitt bästa jag.
Hitta glädjen.
Acceptera mig själv.
Älska mig själv.
Och göra de saker jag själv vill.
Jag säger inte att detta inte går om man lever med en annan människa, men jag tror det kan vara svårare.
Jag upplever att många sätter relationens bästa före sitt eget.
Jag gjorde det själv.
Jag hörde en gång en kvinna säga att hon så gärna ville träffa en man som hade en båt så hon kunde få komma ut på havet igen.
En annan vid bordet svarade och ifrågasatte varför hon helt enkelt inte skaffade sig en båt själv.
En enkel liten båt som ger henne precis det hon vill och behöver till den kostnad hon har råd med.
På det hade hon inget svar.
Och det är just det som är grejen.
Gör det bara.
Jag får inte låta ekonomin styra mina möjligheter att göra det jag vill i livet.
Nåja till viss del måste jag ju göra det, men jag menar inom ramen för vad just min ekonomi tillåter.
Jag ser därför ständigt över mina kostnader.
Skär ner på det jag kan och lever ekonomiskt så det blir pengar över till det som är viktigt.

I solen, alldeles själv med ett glas vin.

Sedan fyra år är jag tillbaka i mitt älskade singelliv.
Jag är inte ensam.
Jag har massor av vettiga relationer – med både vänner och män.
För missförstå mig inte, jag älskar män!
Och jag vill ha dem i mitt liv.
Det är bara det att jag inte vill leva ihop med dem.
Can’t live with them, can’t live without them… som man säger.

Ett vet jag säkert: Älskar du livet så älskar det dig tillbaka!

2 svar på ”Mig äger ingen”

  1. Så klok du är Helena och så bra skrivet här i din blogg!

    Jag tror också lite så att när vi skaffar oss en partner som vi lever ihop med så blir det väldigt lätt ”vi gör, vi går, vi skall” alltså att Vi blir till en. Att den individuella personen kliver in i något som är ett och blir lättare följeslagare eller där allt beslut görs tillsammans. Inte om vad jag som person känner och tycker och vill.

    Jag lever fortfarande ihop med min man sedan 36 år tillbaka. I många år så var det vi för hela slanten. Vadå egen tid och känna efter mina egna behov om vad jag vill. Vi har… nej jag har tillsammans med min man tre vuxna barn där den yngsta är på väg att flytta hemifrån snart. Den yngsta barnet som är verkligen en individualist som verkligen påpekar och upplyser mig dagligen om tänket kring detta.

    Ju mer jag följer mitt inre och vad jag egentligen känner och vill, desto mer känns det bättre. Ett förhållande där vi… nej tänk att det skall vara så svårt att även i skrift skriva utifrån mig och inte ta samman mig och min man. Det här är galet! Återigen Ett förhållande där jag och min man vuxit i detta och därmed respekterar varandra för den individ som finns hos var och en av oss.
    Jag har verkligen både lärt mig detta via min yngsta dotter men också tänkt av egen kraft hur viktigt detta är!

    Jag älskar också människor precis som du Helena, men bara för att jag älskar vänner och människor så betyder det inte att jag säger vi om någon annan är den jag lever ihop med. Visst är det konstigt?! Eller rättare sagt slentriant och inte att bejaka sitt egna värde.
    Det där med att älska sig själv tycker jag är oerhört viktigt! Och alla de egna val en gör som också skapar mer frihet till sig själv.

    Tack för dina ord Helena!

    Kram Tina

    1. Hej Tina,
      Tack för din fina feedback. Det är nog lätt att bli ett ”vi” istället för ett ”jag” när man lever i ett förhållande.
      Och det är inget ovanligt eller fel i det, så länge inte jaget tappas bort eller att det blir på en persons bekostnad.
      Tyvärr tror jag ofta det kan bli så. En som ”kompromissar” mer och står tillbaka för att den andra ska få plats att växa.
      Det är komplicerat att hitta en balans.
      Jag lyckades inte göra det i mitt förhållande och det slutade illa.
      Jag hade dessutom oturen att hamna ihop med en man som inte var snäll.
      En riktigt elak skitstövel.
      Historiskt sett har det alltid varit kvinnorna som fått stå tillbaka för männen.
      Det är nog fortfarande så i stor grad.
      Jag har gjort valet att leva själv, men inte ensam.
      Men jag har mitt hem, min ekonomi, mitt självbestämmande, min dörr att stänga om mig när jag vill ha det så.
      Kan inte tänka mig att någonsin igen äventyra det.
      Kram!
      Helena

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *