Och går en stund på jorden…

Det har varit en sval juli.
Inte den tunga, varma jag brukar få uppleva då jag går in på ett nytt levnadsår.
57 nu.
Svårt att ta in.
Känner mig fortfarande som 37.
Våren kom och gick i ett kaos av covid, permitteringar, restriktioner och en osäkerhet på morgondagen och framtiden.
Tiden har nött dagarna.
Nu drar juli sitt sista andetag.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
Tur man inte vet.

Vandring utmed havet i Varberg. På väg till Fästningsterrassen för lite mat och vin med en god vän sedan många år. Han har funnits i mitt liv sedan 1996.

Det känns som om livet accelererar ju fler år som packar in under mig.
När jag var barn upplevde jag ett sommarlov som oändligt långt.
Nu går ett helt år i en rasande fart.
Om jag ska utgår från vår medellivslängd så är den nedre delen i mitt timglas betydligt mer fylld än den övre nu.
Hur mycket mer har jag ingen aning om.
Egentligen vet ingen av oss vet hur mycket sand det är kvar i vår övre del av timglaset.
Tur man inte vet.

Solnedgång över Apelviken. Ett ställe jag återkommit till genom hela livet. En form av relation? Ja, kanske det, på det för platser, känslomässiga, minnesplanet.

En person försvann ur mitt liv i helgen.
Och jag kommer aldrig att glömma honom.
Han har betytt en hel del för mig.
En man jag hållit kär, men som jag inte varit kär i.
Om du förstår skillnaden.
Vissa människor kommer alltid att ha en plats i ens hjärta, men inte i ens liv.
Och det är ok.
Vi visste båda att det var så för oss.
Vi spelade med helt öppna kort.
Vi hade helt olika mål i livet.
Men våra vägar korsades och ett tag slog vi följe.
Tills han behövde vika av.
Det var rätt av honom att göra det.
Hans timglas var betydligt mer fyllt i den övre delen.

Sedan förra sensommaren har vi träffats. Nu går vi båda vidare, viker av från varandra, men jag kommer alltid att minnas honom. Som jag skrev till honom: ”en av de finare männen som jag träffat genom livet.”

Men vad som än händer har jag mina vänner.
En annan typ av relationer som fungera lite annorlunda än de man har med älskarna i sitt liv.
Funderade en del kring de vänner som finns och funnits i mitt liv.
En del stannar en kort tid, andra längre, en del för alltid.
Jag känner en tacksamhet och glädje för de vänner som finns i mitt liv.
Som får mig att skratta och må bra.
Som jag kan vara mig själv med.
Som inte dömer och kritiserar.
Som lär mig så mycket om mig själv.
Som jag kan diskuterar med.
Som jag kan fråga om råd.
Som jag kan vända och vrida på tankar och åsikter ihop med.
Vi behöver inte tycka lika, leva lika eller rösta lika, men vi måste respektera varandras olikheter.

Utsikten från den lilla sommarstugan. Pastellfärgerna när solen går ner. Lugnet när havet ligger stilla. Luften fylld av salt och lukten av tång. Ljudet av en fest på håll. Livet liksom.

Mitt sätt att leva passar mig.
Inte resten av mänskligheten.
Och jag återkommer till det jag lovat mig själv i många år.
Att inte göra avkall på min person och det jag vill för att passa in i andra människors mallar och ramar.
Att inte låta någon annan tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.
Att så länge jag försörjer mig och inte skadar någon annan är jag fri att leva precis som jag önskar.
Att stänga dörren för de som inte gillar mitt sätt att leva och tar sig rätten att kritisera det.
Att inte låta någon hindra mig från att bli lycklig på just det sätt jag vill.
Och varje dag får jag påminna mig själv om att detta gäller mitt sätt att vara mot andra människor in return.

Nu börjar mitt 57:e år på jorden. Hur ska det bli? Om ett år vet jag…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *