Mellan natt och gryning

”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning.
Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast.
Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast.
Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”
Ingmar Bergman

Ibland ställer jag mig i fönstret om nätterna och tittar ut i mörkret. Lyssnar på tystnaden Ser människor som går förbi som inte vet om att jag iakttar dem.

Varje natt vaknar jag och måste gå upp.
Det sker oftast i vargtimmen.
Nakna fötter mot ett kallt golv.
Hud som drar ihop sig av kyla i novemberluften från det öppna fönstret.
Genom de något snedställda persiennerna kommer ljus in från gatan.
Ritar skuggor mot det vita taket.
Skyltarna från Muhammeds lilla jourlivs lyser röda.
Tittar på dem varje natt.
Genom persiennerna.
Medan jag stiger ur sängen.
När jag lägger mig igen kommer sömnen omgående.
Nästan alltid.

Världen är vacker om nätterna. I staden glittrar det av ljus. På landet ser man stjärnor och kompakt mörker. Om vargtimmens ångesten börjar komma brukar jag stiga ur sängen en stund för att hålla den borta. Det hjälper.

Om jag inte hittar sömnen är det inte långt bort att maran börjar rida mig.
Ångesten kommer rusande.
Det är svårt att värja sig när den slår in sina hullingar.
När den hinner först.
Vardagens problem är demoner om natten.
Gigantiska.
Och helt orealistiska många gånger.
Jag har t.o.m. gruvat mig över vad jag ska skriva här.
Att jag inte längre har något att skriva om.
Att ingen vill läsa.
Och när jag vaknar inser jag att det inte spelar någon roll.
Att jag inte måste skriva.
Och att de som läser eller inte är inget jag kan styra.
Att det faktiskt inte spelar någon roll det heller.

När min vardag var fylld av problem på det personliga planet, så var vargtimmens demoner fruktansvärda. Det var mer regel än undantag att jag inte kunde somna om efter att jag varit uppe.

Jag minns en tid uppe i det stora huset på kullen ovanför.
När jag sov bredvid ”honom”.
Eller när jag låg ensam i vår säng.
När han låg någon annanstans.
Huvudet fullt av obesvarade frågor.
Frågor jag inte ville ställa.
För jag var rädd för svaren.
De gångerna kom jag sällan till ro efter att jag vaknat.
Det var en mental kramp som jag var oförmögen att resonera bort.
Jag klarade inte av det.
Att leva i en mardröm om dagen och vakna med tankarna hamrande i huvudet varje natt gör något med en.
Ångesten härjade fritt och jag kunde inte freda mig.

Att äga mitt eget liv har varit en förutsättning för mig när det gäller att tygla vargtimmen. Nu är demonerna sällsynta och oftast hanterbara.

Idag är mitt liv något helt annat.
Min vardag är min.
Jag äger min tillvaro och bestämmer vilka jag släpper in där.
Jag omger mig med vänner som tycker om mig.
Jag har min familj.
Och män som behandlar mig fint.
Ångesten i vargtimmen är hanterbar numera.
Istället för att låta de tunga tankarna komma tänder jag lampan.
Låter ögonen sakta vänja sig.
Tar min bok och läser mig till sömns.

Jag vet att en del människor är nattvandrare. De tycker om att gå ut när det är folktomt och mörkt. Det är inget för mig. Jag behöver sova om natten och dessutom är det alldeles för osäkert på gatorna om nätterna nu förtiden. Men de gånger jag gick till crewhotellet för att möta mina kollegor på tidiga mörka morgnar så kan jag medge att det var fascinerande. Bara jag, ensam på gatan i mörkret. Ljudet från min väska och mina skor. De upplysta skyltfönstren. Domkyrkans upplysta fasad.

Det kan vara en fysisk obehagskänsla att vakna mellan natt och gryning.
Kroppen går på sparlåga vid denna tid på natten.
Kroppstemperaturen är som lägst.
Det är då vi drömmer som mest.
Det är då mardrömmarna kommer.
Vi sover lättare.
Vaknar lättare.
Själen vill vandra vid denna tid på dygnet har jag hört sägas.
Jag vet inte om det stämmer.
Men jag tycker det är vackert.
Mystik är vackert.
Saker vi inte alltid har ett svar på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.