Att förlåta

Måste jag det?
Måste jag förlåta för att kunna gå vidare?
Det sägs ofta att det är så.
Jag håller inte med.
Förstår inte varför det inte skulle gå.
Jag gjorde ett inlägg om detta på mina sociala medier för ett litet tag sedan.
Det var en del som skrev där och andra som DM:ade.
Ett ämne det uppenbart finns många åsikter om.
Detta är mina.

Det är så intressant att höra hur människor resonerar runt olika saker. I detta fall hur de er på förlåtandet. Ska det ges förbehållslöst eller inte? Måste man förlåta för att gå vidare?

Att inte förlåta behöver inte betyda att jag inte släpper.
Och det behöver definitivt inte betyda att jag är bitter.
Bitterhet är något helt annat.
Det är att släppa som är det viktiga.
För mig betyder det att jag slutar sörja.
Gråten flyttar ut och ersätts oftast av ilska.
Ilska över att någon tog sig friheten att medvetet göra mig illa.
Gå bakom ryggen på mig.
Eller missbruka mitt förtroende.
Ilskan är faktiskt mer kreativ.
Den innebär också en ökad medveten- och uppmärksamhet.

Jag tycker inte man måste förlåta. Det ska man bara göra om det kommer från hjärtat på den som säger det. Vissa saker är oförlåtliga. De har gjorts för att skada, inte av obetänksamhet.

För det ligger en skillnad i att medvetet göra illa och att omedvetet göra det.
Den som sårar omedvetet är lätt att förlåta.
Den kommer inte att göra om det om den blir uppmärksammad på det.
Men den medvetne fungerar inte så.
Den medvetne kommer att göra det gång på gång trots att du säger att det sårar.
Ibland behöver du inte ens säga något.
De har lärt sig att det räcker med ett ”förlåt” för att kunna börja om igen.
Ett förlåt som inte betyder ett vitten.
Det förlåtet vägrar jag att ge.
Den dörren stänger jag för alltid.
Och det gör jag för att skydda mig själv.

Det finns människor som ser det som en provokation när du sätter gränser mot dem. De tar det personligt när du försöker markera. Det är inget att göra åt. Då måste du vara beredd att missta dem. Förhoppningsvis kommer de en dag att förstå.

Att inte förlåta behöver heller inte betyda att jag hatar.
Det innebära distans och avståndstagande.
Men jag glömmer inte.
Det gör ingen.
Att bli djupt sårad glöms inte bort av jag ger mitt förlåt.
Det finns alltid kvar inom mig.
Det är den som jag förlåter som känner det lättare.
Det finns människor som passerat i mitt liv som jag aldrig glömmer.
Och aldrig förlåter.
De gick för långt.
De passerade anständighetens gräns.
Att förlåta förbehållslöst är att riskera att nedvärdera mitt eget värde.
Och jag är värd mer.

Ibland är det svårt att se klart. När du är mitt uppe i en toxisk relation, må vara kärlek eller vänskap, är det inte lätt att alltid se vad som egentligt händer. Men när magen börjar säga åt mig att det inte är bra, då är det verkligen inte bra. När jag känner ett obehag då ska jag ta ett steg tillbaka,

Men jag förlåter ofta.
För de flesta människor sårar mig inte medvetet.
De flesta sårar mig inte överhuvudtaget.
Jag är inte snarstucken.
Och jag tar inte så mycket personligt.
Jag tror mig ha en förmåga att se saker för vad de är och inte.
Framför allt i mina olika yrkesroller genom åren lärde jag mig snabbt att inte ta människors beteenden personligt.
Och det är nog en styrka jag har.
Att inte låta det ta sig in till min inre kärna och såra mig.
Det är inte min person utan min yrkesroll som de är irriterade på.
Självklart finns det en gräns här också.
Jag kan aldrig acceptera att människor passerar den.
Att de beter sig oanständigt.
Men då handlar det inte om att förlåta utan att markera ”hit men inte längre”.

Det finns en enda person du alltid måste förlåta. Dig själv. Och det kanske är det svåraste. För många gånger är vi nog väldigt bra på att piska oss själva. Men med det menar jag inte att vi inte ska se vår egen skuld i saker och ting som sker. Absolut inte. Men vi måste lära av det, lova oss själva att det inte ska hända igen och sedan förlåta oss själva.

Det finns dock en person som jag måste förlåta.
Förbehållslöst.
Alltid.
Mig själv.
Jag får inte piska mig med klander för beslut jag tagit.
För att jag inte lämnade snabbt nog.
För att jag trodde.
För att jag föll för lögnerna.
För att jag kämpade.
Och hoppades att allt mirakulöst skulle förändras.
För att jag ville fortsätta vara vän.
För att jag inte visste hur jag skulle göra för att inte trampas på.
För att jag inte lyckades freda mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.