Välja uppsidor

Sverige i november måste vara en av de mest vemodiga platserna på jorden.
När ljuset flyr.
Träden är spretiga ris mot en grå himmel.
Stora sjok av kajor som skränar i skymningen.
Dagarna är ofta så gråluddiga att dagsljuset har svårt att tränga igenom.
Och löven ligger i kopparbruna blöta sörjen i rännstenen.

En av mina otaliga vandringar. Det finns så många vackra bilder om jag bara höjer, eller sänker blicken. Jag letar alltid efter motiv. Detaljer eller större. Försöker träna ögat att se.

Och ändå… jag tycker det är vackert.
Lugnande på något sätt.
Omhändertagande.
Det måste sitta i mina nordiska gener.
I de där rötterna som trängt djupt ner.
Det finns något tröstande i att himlen inte alltid är blå.
Att det inte alltid är ljus och sommar och sol.
Det ger ett slags legitimitet till tungsinne.
Det gör det lättare att bära.
Att omfamna mörkret blir ljus på sitt sätt.

Denna dagen var vacker novembersol. Nästa kan vara grå som diskvatten och tung av fukt. Det är Norden.

Tiden gjorde mig till en vandrare.
Det var skogen och öarna när sommaren var.
Nu är det staden.
Jag har sett det skifta från vår till försommar till sommar till sensommar till höst.
Nu på väg in i vinter.
Den silar redan sin våta kalla andedräkt uppmed älven, mellan husen.
I mörkret med alla ljus som glittrar.
Som ska explodera i advent nu.

För varje dag blir det mer oh mer ljus i staden. Egentligen är den som vackrast i mörker med alla dessa ljus överallt.

Men jag vill stå och trängas i en bar och dricka vin.
Jag vill dansa mig sanslös.
Jag vill ha okända människor nära mig.
Jag vill boka en resa och bara dra.
Jag vill jobba på kontoret där solen alltid skiner.
Se himlen brinna i en solnedgång.
Och morgondimmorna lätta över skogarna.
Det är ingen som varnar en för att tillvaron ska krascha.
Ingen som hjälper en att hantera allt.
Alla har fullt upp med att hantera sitt.
Det är tillåtet att sörja det jag saknar.
Lika viktigt att ge sig tillåtelse till det som att välja att hitta uppsidorna.

Jag sörjer det som tagits ifrån mig, mitt arbete allra mest. Det får jag. Jag måste tillåta mig att göra det. Men jag får inte tillåta mig att stanna där. Jag måste hitta uppsidorna. Glädjas åt det som är bra. Och nytt som blivit.

För oj vad livet kan vara fint på en lång PW över två broar.
Med en bästis att diskutera livets highs and lows med.
Vänner och vin en hemmafredag.
Två själsfränder jag upptäckte fanns helt nära inpå.
Och en tacksamhet för de som fanns där innan och ännu är.
Och så alla serier jag inte tog mig tid att titta på när sommaren var.
Nu tar jag mig den tiden.
Kryper upp i soffan.
Blir en betraktare i en annan värld.
En annan historia.
Ett annat liv.
Utbudet är enormt, min aptit likaså.

En av de allra största uppsidorna i mitt liv – mina vänner. Att få fira jul ihop med denne ”mannen i mitt liv”, en av mina bästa vänner sedan 20 år, kommer att bli väldigt roligt. Ingen av oss har våra familjer att åka till detta år.

Men jag sörjer redan julen utan min familj.
Den kommer inte att bli av.
Inget kvällsbad i ångande jacuzzi utomhus med min syster.
Med bubblande vin och mössor på huvudet.
Och kylslagna promenader i snålt decemberljus.
Inga lata stunder vid TV-soffan med mamma.
Titta på de välbesökta fågelbord utanför fönstret.
Kaffe, pepparkakor och en tid som stått lite still.
Och sen, glädjen över att få fira den ihop med en av mina bästa vänner.
Göra något nytt.
På ett annat sätt.
Laga mat ihop.
Dricka glögg och låta dagen gå.
Och sedan mer julfirande med vänner på annandagen.
Julklappsspel och vin och plockmat.
Det blir bra.
Bra denna gången också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.