Att utbildas till flygvärdinna…

Tisdagen den 22 maj tog jag tåget till Stockholm. Jag hade bokat rum på ett ställe på Söder som jag kände sedan tidigare och där jag bott vid ett flertal tillfällen. Det ligger vackert på Skinnarviksberget med utsikt över staden och Riddarfjärden. Dagen efter började jag min utbildning till flygvärdinna. 

Utsikt från stället jag bodde på uppe på Skinnarviksberget.

Första dagen hade vi lektion på Crew Base på Arlanda. Resten av tiden tillbringade vi mest ute i Hangaren, men också på CAE Aviation Academy, båda en bit från själva Arlandaterminalerna. Vi fick vår arbets-Ipad som vi genast var tvungna att vänja oss vid eftersom hela kursen låg där och gjordes via denna. Vi var 13 i gruppen, 2 män och 11 kvinnor. Alla var mellan 19 och 29… och så jag som var 55. Vi hade så roligt och blev ett sånt fint gäng.

Stockholm om sommaren – breath taking…

Det var långa dagar. Jag gick upp vid 05:30 för att göra mig iordning och ta mig från Söder ut till Arlanda. Vi hade lektioner mellan 08.30 – 16:30 och sedan var det kvällsplugg. Morgondagens lektion skulle vara inläst och genomgången kvällen innan och var det tester, vilket det nästan alltid var, så skulle dessa vara gjorda och godkända. De där gångerna tekniken inte vill samarbeta var jag nära sammanbrott. Vissa kvällar höll jag på till 23-tiden innan jag stupade i säng. Vid de tillfällen vi hade praktiska övningar fick vi vara i en ”mock-up” och träna. En kväll hade SAS bokat bassängen i Märsta där vi fick öva på livräddning och hur man tar sig upp i en flotte med flytvästen på.

Att ta sig upp i en flotte… inte det lättaste jag gjort. Men något vi var tvungna att klara av…

Så där satt jag uppe på Söder med vidöppna fönster mot den vackraste försommar vi haft på decennier och hörde planen som flög in mot Bromma samtidigt som jag tryckte i mig så mycket det bara gick om säkerhet och nödsituationer ombord ett flygplan. Jag tog ett break för att sträcka på mig och fixa lite mat och sedan fortsatte jag medan skymningen och sommardofterna smög sig på.

Inför brandövningen på CAE Aviation Academy.

Många säger ibland lite nedvärderande, och okunnigt vill jag tro, att en flygvärdinna är en servitris i luften. Och ja, det är vi också, men vi är primärt inte där som servitris. Vi är piloternas ögon och öron i kabinen. Vi är där för att alla ska kunna få hjälp om något oförutsett inträffar. Vår prioritetsordning är Säkerhet – Punktlighet – Service. Vi är utbildade i brandbekämpning på 10 000 meters höjd och vi har lärt oss att utföra hjärt/lungräddning och första hjälpen. Vi vet hur man flyttar en förmodad bomb till en plats på flygplanet där den förhoppningsvis kommer att leda till minsta möjliga skada om den skulle brisera. Vi har fått lära oss enkelt självförsvar och hur vi ska sätta handklovar och bälta en oredig person ombord. Vi vet hur man förbereder för nödlandning och hur vi evakuerar planet på 90 sekunder.

Yngst och äldst på kursen – Arvid och jag.

Under dessa tre veckor som vi matades med all denna kunskap hade vi tre prov som vi var tvungna att klara av. Vi fick inte ha mer än max ett felaktigt svar på de 15–20 frågorna som varje prov innehöll. Den dagen jag hade gjort de sista två proven och fått godkänt var det en sådan lättnad. Jag hade klarat det! Jag var i mål! Den 14 juni fick jag mina ”vingar”. Denna symbol bär vi alltid på vår uniform. Det som börjat över en fisksoppa på Bee Bar i november året innan var nu färdigt. Nu kunde ett nytt kapitel i mitt liv börja.

Lättade, glada och så galet sugna på att få ge oss ut och flyga!!


Söka jobb på SAS…

Med tanke på att jag haft eget företag i 20 år var det en annorlunda erfarenhet att söka arbete.
Men mitt CV, personliga brev och den film jag skulle spela in på mig själv där jag på engelska kortfattat skulle svara på och utveckla tre frågor fick godkänt.

Strax före jul fick jag diverse tester skickade till mig på nätet; tre olika i engelska språket, ett där man skulle söka information samt ett personlighetstest, alla med tidspress.
Det var nervöst, det måste jag medge. Jag fixade mig en rejäl kopp kaffe, satte telefonen på ljudlöst, stängde av musiken, tog ett djupt andetag och tryckte på startknappen…

Veckorna gick. Inget hände. Jag började misströsta och började inse att jag inte fixat testerna och var borta i urvalsprocessen.
Men så en fredagmorgon i februari när jag satt med huvudet djupt begravt i havregrynsgröten och håret på ända, ringde telefonen.

– Hej, vi ringer från SAS. Vi har försökt maila dig men våra mail studsar tillbaka. Finns det någon alternativ mailadress vi kan nå dig på?
De fick mailadressen till kontoret där jag arbetar deltid, men innan vi lade på så var jag ju tvungen att fråga:
– Vad stod det i mailet?
– Ja, jo, vi vill gärna träffa dig på en intervju.
Behöver jag säga att det telefonsamtalet gjorde hela den helgen!

En dryg vecka senare, en iskall marsmorgon, flög jag upp till Stockholm med magen full av fjärilar och kaffe. Vi var tolv personer som var kallade till samma intervjutillfälle. Det var både gruppintervjuer, gruppövningar och enskilda intervjuer.

Två dagar senare fick jag besked att jag var antagen till utbildningen under förutsättning att mitt belastningsregister var rent, kontrollen av min person visade grönt ljus och att jag klarade hälso- och drog/alkotestet…

Nu var jag ytterligare ett steg närmare. Tänk om jag faktiskt skulle gå hela vägen…!

Flygvärdinna vid 55…

Går det…? Ja, faktiskt!  Detta var inget jag funderat på eller drömt om, men en dag passerade möjligheten förbi och jag hoppade på tåget…

I november 2017 anslöt jag till en grupp på FB som heter ”svenskar på rivieran”. Jag bodde i Nice i 3,5 år i mitten på 80-talet och har länge haft planer på att köpa en liten lägenhet där. Tänkte därför det kunde vara kul att också lära känna fler svenskar som valt detta fantastiska ställe på jorden som en del av sitt liv.

På kvällen i sängen scrollade jag runt bland inläggen i gruppen och då dök det upp ett namn jag kände igen, men jag kunde inte placera det. En natts sömn gjorde susen och dagen efter trillade personen ner i mitt huvud. Vi hade ju varit au pair-flickor samtidigt i Nice min första sommaren där, 1984.

Jag addade henne på FB och förklarade vem jag var och trots att 33 år gått så kom hon ihåg mig.
”Jag är i Göteborg imorgon, lördag. Har du möjlighet att ses?”, undrade hon.
”Absolut! Jättegärna!”, var mitt svar.
Så på lördagen sågs vi på Bee Bar och åt middag, drack ett glas vin och gav varandra en snabbresumé av de senaste 33 åren.

Anledningen till att hon var i Göteborg var att hon jobbade på SAS som flygvärdinna och hade en ”lay-over” i stan. Dagen efter skulle hon göra en ToR Teneriffa och efter det var det Oslo och sedan hem till Stockholm.

Jag blev intresserad och frågade massor om hennes jobb. När jag förstod att hon börjat arbeta på SAS för 1,5 år sedan blev jag förvånad. Kunde man bli flygvärdinna när man var över 50? Kunde man bli anställd på SAS vid denna ålder utan att ha arbetat med detta tidigare? Min återfunna väninna insåg att det vaknat ett stort intresse hos mig och knuffade mentalt till mig.
”Varför söker du inte? Jag tror det skulle passa dig perfekt. Pröva så får du se om du blir antagen. Vad har du att förlora. Du kan ju alltid tacka nej om du ångrar dig. Sök!”

Några dagar senare gjorde jag det…